Stjernesymbol i menu


Martinus svarar

Om reinkarnation och rättvisa, religionens och materialismens kapitulation, ingen kan lida orätt

Fråga
Kommer insikten om reinkarnationen att få betydelse för världsmoralen?

Svar
Så länge reinkarnationen inte är accepterad av den offentliga meningen eller det stora flertalet inom jordmänskligheten kommer en absolut fullkomligt human eller rättvis världsmoral omöjligt att kunna göra sig gällande. Så länge man inte förstår reinkarnationen är en uppfattning av den verkliga eller absoluta världsbilden en omöjlighet. Den moderna materialistiska världsbilden är inte någon verklig världsbild. Den utgör bara en rad analyser av planeters och vintergators banor och materieinnehåll, alltså en kunskap som inte har det allra minsta inflytande på själva världsmoralen. Och så länge den fysisk-psykiska världsbilden utgör en okänd företeelse kommer dess struktur och lagar och därmed också dess morallagar att vara okända. Det är just denna okunnighet som i dag ger upphov till följande uttryck: "Det finns ingen rättvisa", "Livet är ett resultat av slumpen", "Var och en är sig själv närmast" etc. Och på denna grundval formar man alltså sin livsföring. Man kan inte förstå att det kan finnas rättfärdighet i en värld där man ser att vissa barn föds till sjukdom, nöd och elände, får kärlekslösa föräldrar som rentav uppfostrar dem till att bli förbrytare, medan andra barn föds till ett liv i rikedom och välbefinnande, beskyddade av kärleksfulla föräldrar och får tillgång till de högsta och mest aktade kretsarna i samhället. Vissa barn föds med en mycket klen begåvning, medan andra föds med strålande intellektuella förmågor och anlag. Det ena barnet föds som geni, det andra föds sinnessvagt. Vissa väsen är slavar, måste slita och släpa eller knoga för andra, som då kan leva högt på dessa väsens arbete, leva ett lyxliv. Vissa individer dör av frosseri och lättja, andra dör av svält och överansträngning. Vissa barn dör strax efter födelsen, medan andra uppnår en ålder av hundra år. Somliga barn föds med en utomordentligt stor och vänlig själ, och andra föds med en själ som endast kan utlösa bandit- eller gangsterväsen. Hur skall det kunna vara rättvisa i en värld där allt till synes äa helt meningslöst och livets goda är så ojämnt fördelat?

Att den kyrkliga kristendomen söker råda bot på detta med religiösa dogmer eller traditioner som ger uttryck för en världsbild med en allsmäktig Gudom, som är alla levande väsens skapare och härskare, har därigenom inte kunnat hänvisa till företeelser som gör världsbilden till en kulminerande rättvisa och kärlek. I denna sin hjälplöshet har den måst kapitulera med uttrycket: "Guds vägar äro outrannsakliga". Det som har fått denna kyrkliga kristendom till denna intellektuella kapitulation eller oförmåga och dess därav följande avfolkning av kristendomen är dess docerande om en Gudom som uppges vara allsmäktig, allkärleksfull och allvetande, men som inte desto mindre låter ett utomordentligt stort flertal av sina skapade väsen hamna i ett evigt helvete, alltså en vånda och pina som de aldrig i all evighet kan befrias ifrån. Denna fruktansvärda pina uppges vara ett straff för deras i ett enstaka fysiskt jordeliv begångna förseelser eller felsteg. Hur kan ett evigt eller oändligt straff stå i ett rimligt förhållande till en timlig eller ändlig förseelse? Och hur kan det som är skapat straffas för sin ofullkomlighet? Det har ju inte skapat sig självt utan är en produkt av en skapare. Måste denne skapare då inte själv bära ansvaret? När denne skapare är allsmäktig varför skapar han då väsen, om vilka han genom sitt allvetande på förhand vet att de skall hamna i helvetet? Om han inte kan skapa sina väsen fullkomliga, då är han inte allsmäktig. Och om han inte på förhand vet att dessa väsen skall hamna i helvetet, då är han inte allvetande. Och om han på förhand vet att de skall hamna i helvetet, men inte vill befria dem från denna stora pina, ja, till på köpet sänder merparten av sina skapade väsen dit, är han inte i allkärleksfull. Tänk om en sådan gudom kom till mentalundersökning. Hur skulle diagnosen bli? Ett skapande väsen, vars största produktion är ett frambringande av levande väsen med en mental eller andlig struktur, som ofrånkomligt dömer dessa till ett evigt liv i en kulmination av smärta och lidande, och i vilket tillstånd de evigt förgäves måste skrika ut sin dödsvånda mot sin absolut känslokalla och obarmhärtige skapare, vars allsmäktighet och allvetande kunde ha förhindrat hela detta djävulska panorama och i stället ha skapat en solljus, strålande tillvaro för alla, kan inte ha någon som helst gnista av kärlek i sig. Då väsendena i helvetet aldrig i all evighet kan befrias från sina plågor blir deras vistelse här totalt utan något som helst för väsendena själva meningsfullt eller nyttigt ändamål. När den allsmäktige Gudomen inte desto mindre orubbligt håller kvar dessa väsen i en evig pina kan detta alltså utesltande bero på att det är en njutning för honom. Men ett väsen, som finner behag i att se levande väsen hjälplöst fasthållna i fruktansvärda plågor, kan bara vara abnormt. Dess diagnos kan endast uttryckas med detta enda ord: "sadism".

Det är denna i dogmernas föråldrade terminologi dolda djävul i renodlad form, denna hundraprocentiga hedendom i de religiösa traditionerna, som avfolkar den kyrkliga kristendomen allteftersom dess anhängare börjar tänka själva. Man förstår att det måste till ett kärleksväsen eller en kristus i kött och blod för att få denna sadistiska bild av en världsherre att förblekna, sjunka i grus och vittra ner. Denna bild av en sjuk gudom kan omöjligt ge den utvecklade forskaren inspiration och en betryggande försäkran om rättfärdighet och därmed en fundamental grundval för skapandet av en högre moral.

Då de andra stora världsreligionerna också innehåller omfattande hedniska dogmer eller föreställningar, som inte kan hålla för en verklig intellektuell genomlysning, kommer dessa religioner också att avfolkas, allteftersom väsendenas egna intellektuella förmågor växer fram. Paradisiska himlar med själlösa valkyrior såväl som rädslan för att bli till en krokodil, en orm, en bläckfisk eller något annat kryp, om man inte uppfyller religionens krav, kommer också här att försvinna som mörka skuggor för det intellektuella ljuset. Och människorna måste söka nya mentala eller psykiska grundvalar för sitt moralskapande.

Då den moderna materialistiska vetenskapen som förut nämnts endast kan ge människorna ämnes- eller materieanalyser, kan den omöjligt lösa livsmysteriet. Livet består nämligen inte blott av ämnen eller materia utan också av det liv, som dirigerar och tillkännager sig genom ämnet eller materien. Den nämnda vetenskapen kan därför omöjligt skapa grundvalen för moral. Andligt eller mentalt mörker, gudlöshet eller förnekandet av en existerande försyn behärskar det dagliga livet i den materialistiska vetenskapens domäner. Ägandet av den största hären och flottan eller krigsmakten med den största möjliga förmågan att dräpa, mörda och ödelägga måste därför anses som den enda effektiva säkerhetsåtgärden eller det bästa skyddet. Allt blir därför här mer en fråga om makt än en fråga om rätt. Och den i materialistiskt vetande och kunnande högt begåvade jordmänniskan måste här ställa sig på djurets stadium och ordna sitt liv under djungelmoralen: den starkares rätt. Då människan avviker från djuret genom att vara ett etiskt väsen, vilket vill säga att hon är ämnad att leva under principen "rätt före makt", kan hon inte leva under djungellagen "makt före rätt" utan att underminera sin sanna mänskliga livsupplevelse, som är en permanent fred, lycka och glädje baserad på förståelsen av och kärleken till allt och alla. Djungelmoralen kan endast ge jordmänniskan en djurisk livsupplevelse, vilket är detsamma som att ständigt vara på sin vakt mot fruktad ondska, sorger och lidanden, som hos jordmänniskorna är förstärkta i samma mån som dessa väsen har förstärkt sitt djuriska framträdande med konstlade försvars- och angreppsvapen. Detta förstärkta praktiserande av djungellagen är idag världsmoral. Enligt denna avgörs förhållandena mellan stater och folk. Att livet därför i motsvarande grad måste bli djuriskt i stället för mänskligt, måste bli krig i stället för fred torde här vara självfallet.

Efter denna kapitulation i religion och materialism kommer den nu begynnande andliga vetenskapen med dess kosmiska analyser av själva det levande något bakom materien eller stoffet och därmed av den verkliga fysisk-psykiska världsbilden att vara den enda nu blottade och farbara vägen mot världsfreden. Här tolkas reinkarnationen eller individens eviga existens utifrån orubbliga logiska grunder. Genom kunskapen om denna eviga tillvaro ser man att man är sitt eget ödes första upphov, skapare och utlösare. Och att alla ens medväsen och omgivningar aldrig någonsin kan vara orsaken till var vi föds, vilka vi får till föräldrar, vilken miljö och vilka villkor vi kommer att tillhöra, vilka sorger och lidanden eller andra former av obehag vi kommer att uppleva. De nämnda väsendena och omgivningarna kommer aldrig att kunna vara annat än de medel eller redskap med vilka vi med vårt eget väsen medvetet eller omedvetet skapar och utlöser vår egen livsupplevelse, som ju är det samma som vårt öde. Då vårt öde utesltande kan vara verkningar av orsaker vi själva har utlöst dels i vårt nuvarande, dels i tidigare jordeliv, finns det rättmätigt ingen att bli arg på, ingen att förebrå det ena eller det andra obehaget eller den eller den olyckliga händelsen i vårt öde. Vi ser att alla obehag är tillkännagivanden av vår egen ofullkomlighet i levnadskonst eller sätt att vara och kan därför ta lärdom av varje obehag eller upplevelse. Den andliga vetenskapens analyser om reinkarnation och världsbild avlägsnar sålunda helt den stora övertron att någon kan göra orätt och någon kan lida orätt. Den avlägsnar varje som helst grundval för martyrskap och visar att varje form av hat, vrede, missunnsamhet eller kort sagt varje form av kärlekslöshet är den ännu ofärdiga eller kosmiskt blinda jordmänniskans fall och felsteg. Då fall och felsteg ger erfarenheter, erfarenheter leder till levnadskunskap och levnadskunskap för till kosmisk klarsyn eller kosmisk invigning, som bildar grundvalen för den fullkomligt mänskliga människan eller väsendet som Guds avbild, blir alla fall och felsteg således nyttiga och oumbärliga i den gudomliga världsplanen och gör därmed de eviga orden "Allt är mycket gott" till faktum. När reinkarnationens kosmiska analyser blir till självklar vaken dagsmedveten insikt hos flertalet hos jordens mänsklighet, kommer allkärleken att undantränga djungellagen från den gällande världsmoralen. Harmoni och fred, konst och vetenskap, skönhet och glädje kommer då att vara det förhärskande, lysande förbindelseledet mellan världens alla människor, nationer, raser och individer.

Första gången införd i Kontaktbrev 1950/10, s. 24-28 

© Martinus Institut 1981. 
Får återges med copyright- och källhänvisning.