Stjernesymbol i menu


Andra svarar

När meditationen tar makten


Fråga
En läsare har upplevt en katastrofalt förfelad meditation, som han själv kallar “en skev kundaliniresning”. Den har resulterat i våldsamma fysiska och andliga smärtor. I några hjärtskärande brev berättar han att han nu känner att han brinner upp och har förlorat kontakten med allt omkring sig. Om orsaken till allt detta berättar han, att han har blandat vissa fantasier med strukturerad meditation i hopp om att komma vidare i sin utveckling. “Det har legat ett djupt högmod i mig, som nu har fått en ordentlig knäck. Jag trodde att jag kunde experimentera mig fram till en kontakt med kroppens spänningar. Nu har jag fått det jag sökte: en massa spänningar som pågar mig dygnet runt. Jag skulle hellre vilja ha ett par år i fängelse än att sitta här i kroppens fångenskap, hellre mista en arm än att brinna upp på detta sätt”, skriver han. Och han slutar med att fråga om Martinus har skrivit något om detta tillstånd?

Svar
Ja, Martinus har skrivit mycket både om meditation och om de kortslutningar, som felaktig meditation kan åstadkomma. Det är förmodligen ett utbrett missförstånd, att Martinus varnar för att meditera. Det gör han absolut inte, men han varnar kraftigt för de meditationsformer som har en felaktig moralisk bakgrund. Ovanstående fråga är ju ett exempel på att denna varning inte är ogrundad.

I den lilla boken nr 20, Meditation, skriver Martinus, att “Detta betyder inte att man ej skall meditera, tvärtom. Men meditationen skall vara absolut ofarlig.” Och på ett annat ställe i samma bok: “Det kan i vissa fall hända att den kosmiska glimten kan utlösas under en människas meditation, även om denna människa ännu är mycket omogen för att få uppleva ett sådant nedslag i medvetandet. Och det är då som kortslutningen sker”.

Här pekar Martinus nog på den helt avgörande punkten − och på kärnan i ovanstående fråga. För vi är kanske alla benägna att övervärdera oss själva när det gäller vår andliga utveckling. Vi tycker själva att vi naturligtvis är “mogna för ett sådant nedslag i medvetandet.....”. Låt oss därför övergå till att se på de “kortslutningar”, som frågan handlar om, och som Martinus beskriver.

I den lilla boken nr 19, Kosmiska glimtar, kap 5, skriver Martinus om de människor som har alltför höga tankar om sin egen andliga position: “Den människa som inte känner sitt omogna tillstånd vet inte heller hur farligt det är att bringa detta tillstånd i beröring med de högre kosmiska energierna eller krafterna. Det är ett “högspänningstillstånd”, och om inte de rätta mänskliga kvalifikationerna är tillstädes i medvetandet, kan det medföra de förfärligaste former av “kortslutning” och “brand” i medvetandet.” Och så tillägger Martinus att den moraliska utvecklingen fram emot kosmiskt medvetande inte är något man kan jaga efter, såsom man jagar efter ett ämbete eller en ordensdekoration. Därmed träffar han nog rätt in i vårt andliga högmod och i vår fåfänga.

I samma bok gör Martinus oss uppmärksamma på de våldsamma följderna av detta försök tlll “konstgjord” utveckling: “Naturligtvis är den karma väsendena skapar åt sig själva genom en sådan livsutveckling inte ljus och strålande. Den blir tvärtom mörk och full av lidanden.” Och det är just vad frågeställarens förtvivlade brev vittnar om.

Som vanligt finner vi de mest djupgående analyserna av vårt problem i Martinus huvudverk, i detta fall i Livets Bog 6, st 2000 och framåt. Här förklarar han grundligt de våldsamma kosmiska krafter som vid meditation kan slå ned i en människas medvetande, utan att hon är mogen för detta genom praktiskt sätt att vara. Med andra ord: dessa kosmiska krafter representerar de allra högsta medvetandeslag, de allra högsta tankearterna och därmed det allra högsta vetandet i universum, alltså själva Gudomens medvetande. Oavsett hur långt vi själva anser oss ha nått i vår moraliska utveckling, så måste vi ge Martinus rätt i att osjälviskhet, nästakärek och fullkomlig humanitet når vi inte genom meditation, utan genom ett ganska långsamt växande i utveckling. Detta växande kan vi inte forcera genom konstgjorda medel, på samma sätt som ett barn inte plötsligt kan bli till en vuxen människa. Med Martinus ord: “Denna väg är uteslutande själens växande från den djuriska principen: var och en är sig själv närmast, till nästakärlekens princip: var och en är sin nästa närmast”.

Martinus har också behandlat ämnet i en artikel i Kosmos nr 9/1994 med rubriken “Människans mentala kortslutningar”. Jag kan varmt rekommendera att man läser denna artikel, där Martinus grundligt går igenom vår förmåga att bryta ned och bygga upp vårt medvetande och vår organism. I slutet av denna artikel ger han oss några helt praktiska anvisningar på vad frågeställaren − och andra mediterande − kan göra för att skydda sig mot kortslutningar: “Det nödvändiga här i livet är alltså detta: att försöka att inte tänka illa om andra, utan tvärtom att förlåta dem. Att försöka se det positiva i varje situation, bland annat vad man kan lära av den. Att älska Gud över alla ting och sin nästa som sig själv, det är hela lagens uppfyllelse, heter det, och det är den bästa mentalhygien som finns, det mest ofelbara medlet mot mentala kortslutningar.”

Det återstår endast att tillägga att i det här fallet liksom i andra, där vi inte har förmått handla i överensstämmelse med livslagarna och därför råkar ut för våldsamma lidanden, är bön till Gudomen en ofattbar stor hjälp. Inte en hjälp för att undgå lidandena, utan för att komma igenom dem − en väldig mängd smärtsamma livserfarenheter rikare.

 (Hans Wittendorff, Kosmos nr. 1, 2006)

© Martinus Idealfond 2006, www.martinus.dk.
Får återges med copyright- och källhänvisning.