Sammanfattning av symbol 18 ─ Det levande väsendets ödesbågar

Det levande väsendet är upphov till och centrum för utlösning av manifestation och rörelse. Genom manifestation av rörelse formar väsendet sitt sätt att vara. Det befordrar sitt sätt att vara med sina manifestationer eller skapelser och skapar därigenom sitt förhållande till andra levande väsen. Dessa manifestationer kommer tillbaka till sitt upphov i form av verkningar. Rörelsernas passage från sitt upphov och ut i manifestation, ut i livet och tillbaka igen till upphovet, betecknar Martinus som ödesbågar. Vårt öde utgör vårt nutida livs förbindelse med vår forntid och framtid.

Centrala detaljer i symbolen:

• Den vita triangeln med stjärnkorset symboliserar det levande väsendet.
• Det orange- och violettfärgade fältet omkring stjärnkorset, som omges av de två lodräta vita strecken, utgör dess nuvarande jordeliv.
• De avlånga fyrkantiga orangefärgade figurerna symboliserar väsendets olika fysiska jordeliv. De vita fälten symboliserar dess andliga liv mellan de fysiska liven. Tillsammans betecknar dessa figurer väsendets reinkarnationsprincip.
• De orangefärgade och vita strålarna som utgår från den vita triangeln eller väsendets jag, betecknar väsendets eviga förbindelse med sina fysiska respektive andliga liv.
• Det gula fältet betecknar väsendet förflutna tid och det gröna dess framtid.
• Systemet av violetta halvcirklar eller bågar upptill på symbolen utgör de ödesbågar som väsendet utsänder genom sitt sätt att vara, och som vänder tillbaka till sitt upphov. De innehåller verkningarna av väsendets handlingssätt mot sig självt, mot sin omgivning och sina medväsen. Öldesbågarnas antal och olika storlekar symboliserar att det levande väsendet hela tiden ingår i ett stort antal ödeskretslopp med mer eller mindre djupgående verkningar, varav några avslutas snabbt, andra senare i samma liv, andra i nästa liv och andra åter i efterföljande liv.

 

Läs Martinus egen symbolförklaring i Den eviga världsbilden, del 2.