Förlåtelse

 

Av Sören Grind

Förlåtelse är en konst med många nivåer och med den allra största betydelse för våra relationer, vår hälsa och för skapandet av fred. Sören Grind skriver här om hur accepterande och försoning öppnar för en större förståelse av sig själv och sin nästa. Vi får inspiration till hur vi medvetet kan utveckla vår förmåga att förlåta.

En inre process

Icke­-förlåtelsen färgar upplevelsen av nuet och medmänniskorna med negativa stämningar och förväntningar som har rötter i det förflutna. Förlåtelsen är en inre process som renar vår förnimmelse av oss själva och av omvärlden från förflutet bråte. Det handlar inte om att be den andre förlåta oss. Förlåtelseprocessen har djupast sett inget med den andre att göra. Med förlåtelsen är det istället vi själva som ska släppa vår kamp med den andre, med tillvaron eller Gud, och acceptera och öppna oss för det meningsfulla med händelsen.

Ibland kan vi se en spegling eller ett budskap i en ödessituation. Ibland får vi nöja oss med den allmänna förståelsen att varje erfarenhet har berikat oss med en ökad förståelse för andra i motsvarande situation. Förlåtelseprocessen är inte beroende av att vi intellektuellt kan förstå det specifika budskapet med en ödessituation, även om en sådan tolkning kan underlätta processen.

Förlåtelse kan felaktigt tolkas som ett godkännande av den andres beteende, men den syftar inte till att värdera om den andres handling är moralisk eller inte. Det är läkningen av den smärta man själv upplevt och ett frigivande av den andre som är förlåtelseprocessens syfte. Vi förlåter människan bakom handlingen. Han eller hon handlade utifrån sina förutsättningar och kunde i situationen inte bättre än så. Förlåtelseprocessen underlättas betydligt om vi förstår speglingen av våra egna liknande svagheter på området. Under vissa omständigheter kan vi själva inte heller bättre än så. Det finns ett budskap i den karmiska situationen. Vi är inga offer. Den andre är ett redskap som ger oss de erfarenheter vi behöver för att fortsätta vår känslomässiga mognad. Beteendet kan vi tycka illa om, både i oss själva och i den andre. Men såväl vi som alla andra är gudomliga medarbetare i projektet att bli mer människa. Det finns ingen skuld förbunden med att vi befinner oss i en utveckling från djur till människa. Däremot finns det handlingar som vållar smärta och som är emot livslagarna.

En kvinna som blir misshandlad av sin man mår därför bäst av att arbeta sig fram till en förlåtelse av honom, men bör samtidigt sätta sig själv på behörigt avstånd för att inte utsätta sig för fler liknande situationer. Hans beteende bör hon söka skydd emot, men samtidigt också arbeta på att försonas med människan bakom handlingen. Med icke­-förlåtelse i bagaget ökar annars risken att hon går in i möten med kommande partners med en färgad bild som försämrar hennes omdöme. Den yttre handlingen, att beskydda sig eller att hellre fly än illa fäkta, står alltså inte i motsättning till den inre processen att förlåta.

Icke-förlåtelsen blockerar den personliga utvecklingen

Att acceptera och försonas med tillvaron, livet och medmänniskorna som de är, är det förhållningssätt som ger oss optimala förutsättningar för hur vi bäst kan reagera på det som händer oss. Det är den enda hållning som kan föra oss i kontakt med verkligheten och som gör att vi hör vad livet, d.v.s. Gudomen, vill säga oss i den specifika situationen. Om vi inte accepterar en företeelse utgår vi från att den måste vara en miss av Gud och att vi är detta misstags offer. Vi upplever oss drabbade och orättvist behandlade av livet. Vi lider då egentligen av teomania, d.v.s. vi tror oss veta bättre än Gud. Vi är då de oskyldiga martyrerna som kritiserar och vill korrigera tillvaron och dess kosmiska spelregler.

Det obehagliga vi möter, är en spegling av oss själva som kosmiskt sett aldrig kan vara orättvis. I det lokala perspektivet kan det se orättvist ut, men i ett högre perspektiv ingår upplevelsen i en rättvis och värdefull karmisk undervisning. Konststycket är att leva i bägge dessa perspektiv samtidigt. Vi vet utifrån den andliga vetenskapen att ”allt är mycket gott” i alla situationer, men i vår konkreta vardag arbetar vi med fredliga medel för att bidra till att ”orättvisor” försvinner.

Ordet förlåta kan delas upp i två ord – för och låt. När vi blivit genier på att förlåta kommer vi i förväg att låta människor vara som de är. Vi förstår att allt de gör är naturligt utifrån deras utvecklingssteg, med tanke på deras tidigare erfarenheter och nuvarande längtan. Samtidigt kommer vi, tack vare den klarsyn och frihet från projektioner som ett förlåtande sinnelag innebär, att göra klokare bedömningar av våra medmänniskor, vilket minskar risken att vi försätter oss i nya obehagliga situationer. Det är icke­förlåtelsen som förvränger bilden och får oss att felbedöma situationer.

Ett accepterande och förlåtande sinnelag är alltså inte något mesigt underkastande tillstånd där man inte kan säga ifrån eller säga nej. Men när vi ser andra klart kan vi säga nej med ett förlåtande hjärta, förhålla oss till och beskydda oss mot deras eventuella lägre natur utan något som helst dömande. Då finner vi oss i att tillvaron och det som Gud speglar i oss är som det är, och gör det bästa för att ta vara på de utvecklingsmöjligheter som erbjuds.

Agneta var så irriterad på sin mors kritiska läggning och sa upprörd till sin vän: ”Tänk, mamma kan inte låta bli att ha kritiska kommentarer om allt och alla.” Vännen, som hade sett en liknande sida i Agneta, kunde inte låta bli att be Agneta upprepa det hon sagt men säga jag istället för mamma. När Agneta sagt: ”Jag kan inte låta bli att ha kritiska kommentarer om allt och alla”, så skrek hon till av frustration över speglingens nakenhet. Det var en smärtsam insikt, men den hjälpte henne att se mer försonligt och konstruktivt på sin mor och ta itu med sin egen kritiska läggning.

Accepterande och försoning – helandets förutsättning

Liksom vid all annan medveten förändring måste denna inre städning börja med ett accepterande. Även de mest elaka och brutala fantasier om någon vi kommit i konflikt med, måste först erkännas och accepteras för att vi ska kunna gripa oss an dem på ett konstruktivt sätt. Vi konstaterar t.ex.: ”Jag blir upprörd och irriterad och fastnar i en massa fientliga tankar så fort jag tänker på honom”. Önskar vi lösa upp dessa känslor och tankar behöver vi påbörja en process vars mål är försoning. Att smälta ner och på djupet frigöra sig från negativa känslor och tankar kan enbart göras genom att acceptera, förlåta och söka mening i det vi upplevt. Så länge vi hyser negativa känslor mot någon eller något är det en belastning för såväl kropp som själ, som vi är karmiskt bundna till tills vi uppnått försoning.

En förlåtelseprocess börjar efter accepterandet av situationen med att vi försöker förstå. Det är då framförallt två aspekter vi behöver meditera över.

1.  Hur upplever motparten situationen?
2.  Vad i mig själv speglas av händelsen och motparten?    
 
Dessa meditationsobjekt möjliggör dels ett mobiliserande av den inlevelse som ska ersätta min instinktiva antipati mot den jag har konflikten med och dels de insikter jag behöver för att kunna se speglingen och därmed kunna återkalla mina projektioner av mina oönskade sidor på den andre.

Den högsta form av meditation

Martinus menar, att den högsta form av meditation vi kan utöva är att cirka 5 minuter om dagen meditera kärleksfullt på våra ”fiender”. Det är i grunden våra fientliga tankar som är vår enda fiende. En bättre form av mentalhygien och långsiktig stressreduktionsteknik än att lösa upp fientliga tankar och känslor finns inte.

Efter fokuseringen på de ovan nämnda meditationsområdena är det värdefullt att uppbåda tankar och känslor av tacksamhet för den lärdom som mötet med personen eller situationen gett. Man kan också fortsätta meditationen med att se den andre i situationer den tycker om eller i fantiserade situationer som man tror att den andre skulle tycka om. Som avslutning kan man se personen omsluten av ett helande ljus av kärlek eller se sig själv omfamna personen och ge den kärlek man ännu inte kan ge i det praktiska livet. Efter en eller flera meditationstillfällen med utgångspunkt i de två mer reflekterande områdena kan man gå direkt till de kärleksfulla och ljusa tankarna på vederbörande.

Denna förlåtelsemeditation har effekt på flera nivåer.

1. 1. Omdaningen av vår inre bild av personen ifråga i mer förstående och förlåtande riktning minskar stress, frigör energi och ger inre ro.
2. En telepatisk inriktning på den andre med ljusa och kärleksfulla tankar som när den andre är mottaglig för det, kan bidra till att lösa upp dennes eventuella negativa tankar om oss.
3. Utövar vi denna meditation innan sänggåendet öppnar vi för möjligheten att efter insomnandet, på ”andra sidan”, komma i kontakt med denna person. Med den positiva tankekoncentration vi då somnat in med har vi förberett oss för möjligheten att under nattens möte komma denne närmare och fortsätta upplösandet av missförstånd och blockeringar.
4. När denna meditation görs i bön, kommer vi att få kraft och inspiration av våra andliga medarbetare att lösa upp de egna inblandade negativa tankestrukturerna och att träna de nya. Jag har också flera gånger slagits av att jag under denna process ”råkat” hamna i situationer med personer, som är objekt för min meditation och bön, där jag kunnat vara dem till praktisk hjälp. Det kan vara en så enkel sak som att de har tappat en penna jag kan plocka upp åt dem. Min goda vilja blir då konkret och synbar vilket jag upplevt har bidragit till personens mottaglighet för mina positiva tankar och inställning.

Många har goda erfarenheter av effektiviteten med denna meditation. Det gäller speciellt vid konflikter med människor man inte lyckas komma till tals med. Efter en tid kan personen man mediterar på, utan yttre anledning, plötsligt ändra inställning och konflikten verkar bortblåst. Det svåraste, liksom med alla andra övningar eller meditationer, är att få den gjord. Det är lätt att känna inspiration inför en övning man tror ska vara till nytta. Det är däremot, för de flesta av oss, svårt att skapa en vana och regelbundenhet.

Som med all annan talangutveckling krävs tålmodig träning för att bygga upp förmågan att vända sina tankar och föreställningar, och därmed sitt det mänskliga medvetandets framväxt öde, i en ny riktning. Först krävs det att man är rejält mätt och trött på de besvär som de negativa reaktionsmönstren för med sig. Lidandet är tyvärr ofta en nödvändig motivationsfaktor. För det andra krävs en djup längtan efter att kunna försonas. För det tredje krävs en intelligensmobiliserad viljekraft som tålmodigt vidhåller den mentala träningen, även när det känns lite trögt. För att motivationen ska bestå, krävs för det fjärde en förmåga att uppmärksamma och glädja sig åt de små framstegen på vägen. Vissa försoningsprojekt går snabbt och lätt medan andra kräver en stor portion insikt, tålamod och självdisciplin. Steg för steg kan vi med detta inre arbete bygga upp ett sätt att förhålla oss till vårt öde som gör att vi allt mindre fastnar i konflikter, stress och nedtryckthet. Samtidigt växer förmågan att se positivt på våra medmänniskor och förmågan att skapa harmoniska och kreativa relationer.

 

Sören Grind, 2010