Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
95 KAPITLET "Förruttnelse" och "måntillvaro" På samma sätt som den naturliga döden eller undergången för jordväsendet eller vår makroindivid inte alls kan framkalla något onaturligt, såsom för tidig död, lemlästning och lidande, kommer inte heller vår egen naturliga död med åtföljande naturlig upplösning av vår efterlämnade fysiska organism eller vårt lik att kunna förorsaka någon abnorm tillvaro för mikroindividerna i organismen eller liket. Dessa väsen kommer att leva sina liv oberoende härav. Det enda som kommer att ske är alltså detta, att de efter sin död inte mer inkarnerar i den organism som är övergiven av makrojaget. De mikroindivider som bebodde den levande organismen utdör alltså efter hand från denna, för att inkarnera i en annan levande organism, och ger därmed plats för inkarnering av lägre och lägre livsformer i den döda organismen, vars betingelser för organiska livsformer snabbt degenererar och upphör. Det är denna del av upplösningen vi vanligen kallar "förruttnelse". Men liksom vid vår världs upplösningsprocess blir också här den mineraliska delen kvar, d.v.s. den del av materien som helt eller delvis består av livsenheter, vars vakna dagsmedvetande är i "salighetsriket" och därför ännu inte har någon medveten upplevelseförmåga på det fysiska planet. Deras beröring med det fysiska planet är endast en utlösning av mycket elementära undermedvetandefunktioner. De saknar därför helt varje förmåga att känna lidande och smärta. Mineralmateriens öde, det må vara genom eld eller vatten, genom köld eller hetta, kan därför aldrig i något enda fall ge smärtupplevelse för dess livsenheter. Men i gengäld blir dessa livsenheters medvetandeutveckling på det fysiska planet endast att betrakta såsom varande i sitt allra första späda fosterstadium. Dessa kvarlämnade mineralrester av ett lik är av inbördes olika natur, eftersom de härstammar från den tidigare levande organismens många olikartade materier, vilka alla utan undantag har innehållit en viss form av mineralmateria. Av dessa olika mineralmaterier är skelettets och hudens de mest oupplösliga och kan därför existera länge efter det att övriga materier i liket är upplösta. Dessa intorkade och skrumpna rester av ett lik motsvarar i princip jordkroppens "måntillvaro". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt