Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
94 KAPITLET Vad som sker med mikroväsendena i ett lik För att ytterligare klargöra mikroindividernas öde i en organism, vars makroindivid på normalt sätt är döende, skall vi ännu en gång betrakta mikrovärlden ur mellankosmisk synvinkel, vilket alltså betyder att vi åter skall inrikta vårt medvetande på oss själva som mikroindivider.När jorden en gång på naturligt sätt skall dö, d.v.s. när dess jag skall avbryta förbindelsen med sin fysiska kropp (det fysiska jordklotet), kommer denna process inte att skapa någon speciell förvirring i dess mikrovärld, dit människan alltså hör. Då jordens fysiska livstid i förhållande till människans är av en sådan utsträckning, att det som är århundraden för människan faktiskt endast är "minuter" för jordväsendet, kommer detta väsens dödsprocess även i lyckligaste fall – då den i dess eget tidspanorama endast varar några få "minuter" – att för dess mikroindivider och därmed för människorna pågå under lika många århundraden. Denna dödsprocess kommer därför inte alls att kunna framkalla någon form av onaturlig död bland ifrågavarande mikroindivider. Dessa får alla, var och en, riklig tid att leva sitt då aktuella fysiska liv till slut på ett naturligt sätt. Följderna av jordens döende tillstånd kommer endast att märkas på den omständigheten att väsendena inte längre kan återfödas på jorden. Med dödens inträdande upphör livsbetingelserna för de mikroindivider som befinner sig på ett så framskridet utvecklingsstadium att de endast kan existera i en "levande" organism – inte i ett lik. Till följd av detta deras tillstånd dras de mot andra världar, där de för dem speciella reinkarnations- eller återfödelsebetingelserna finns. Men i jordens lik är livet i avtagande. Livsbetingelserna blir allt grövre och hårdare och erbjuder endast möjligheter för inkarnation av motsvarande allt lägre, primitiva och robusta levande väsen. Medvetandenivån sjunker ned till barbariska och primitiva djuriska former. Men till slut upphör också betingelserna för de djuriska väsendena och allt annat organiskt liv. Kvar kommer då endast att vara mineralregionernas på det fysiska planet medvetslösa massa, världens "skelett". Jordorganismen har blivit till en – måne. Som ett lysande gravmonument över sin egen tidigare tillvaro svävar den vidare genom världsalltet, följande eviga lagar, längtande fram emot upplösning, mot frigörelse, mot vila – också för dessa sista rester av bunden materia, av undermedvetna livsmassor. En gång skall också denna ruinhop från en svunnen värld, denna sista fysiska hälsning från ett förgånget tidspanorama i den gudomliga skapelsehistorien, ha lämnat det fysiska planet. Men på den mörka natthimlen lyser nya solar, nya världar, nya månar i det eviga kretsloppet i Guds strålgloria, på hans eviga firmament. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt