Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
91 KAPITLET Om jordklotet, vår makroindivid, råkade i brand Att uppleva mikrokosmos genom mellankosmos är liktydigt med att betrakta sig själv som en mikroindivid. Och vi skall nu i enlighet därmed klargöra för oss, vad som skulle ske om jordklotet, som ju är vår makroindivid, skulle låta sin organism upplösas genom eld. Då vi är mikroindivider i denna organism, kan vi på så sätt få huvuddragen av de fakta som i sin grundprincip är absolut analoga med de fakta som gäller för mikroindividerna i vår egen organism vid en likbränning.Om jorden på ett eller annat sätt skulle råka i brand, t.ex. genom sammanstötning med en annan planet, skulle tiden omedelbart före denna sammanstötning fylla världens djur och människor med en skräck som det tidigare aldrig existerat någon motsvarighet till på dess yta. Ett panikartat kaos skulle som en stormvind gå hän över jorden och förvandla den till en helvetets förgård. Människor och djur skulle i vanvettig skräck, som jagade villebråd, i rasande fart störta fram och tillbaka över ett vacklande klot, vars tyngdkraft och jämviktspunkt genom den främmande himlakroppens närhet för länge sedan hade bringats i olag. En här – inte av soldater med kanoner, maskingevär, bombplan eller andra mänskliga påfund av mordinstrument, vars verkningar i detta fall nästan skulle vara att betrakta som rena ömhetsbevis – utan en här av cykloner, stormfloder, jordskalv och nya uppdykande vulkanutbrott skulle omringa den jagade mänskligheten och livets övriga representanter. I ett regn av glödande partiklar från jordens inre skulle de kvarvarande överlevande väsendena hjälplöst balansera på randen av väldiga klyftor och djupa avgrunder i den rämnande jordytan. En förtätad atmosfär av mer eller mindre giftiga dunster och rökskyar skulle förpesta luften och utestänga varje solstråle. I den becksvarta natten skulle härskarornas dödsrosslingar och ångestskrik helt överröstas av ett allt dominerande larm eller tordön från en sammanstörtande jord eller elementens undergång. Över den mörka himlen skulle otaliga blixtar ljunga likt en härskara av flammande svärd som, förda av osynliga händer, skulle förgöra eller nedsabla allt liv. Men ännu är slutet inte nått. Från den fjärran horisonten börjar ett rödaktigt ljussken genomtränga mörkret. Världen har råkat i brand. Ett ofantligt flammande hav äter sig med hög fart fram över kontinenterna med sina allt uppslukande röda eldslågor. Därmed står det klart för de sista rester av organiskt liv som varit i stånd att trotsa och överleva de hittillsvarande strapatserna, att "nu är allt hopp ute". Med den sista bortdöende gnistan från detta mäktiga eldhav släcks en stjärnas ljus. En förr så lysande skön och bebodd värld har gått under i nattens mörker. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt