Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
44 KAPITLET Tanken är identisk med all kraft och rörelse i naturen såväl som i organismen Att tanken utgör en kraft som just binder eller fasthåller organismen i ett bestämt tillstånd kan man bland annat se i en människas ansiktsuttryck. Enbart det faktum att dessa kan vara olika visar ju, att det bakom ansiktet existerar en kraft som är bestämmande för ansiktsmuskulaturens mimik. Ett ansikte kan ju uttrycka vrede och hat i ena ögonblicket, och mildhet och kärlek i nästa. Att det bakom vreden är vredestankar, och bakom kärleken är kärlekstankar är ju ett faktum för varje normal människa. Men om dessa tankar inte vore en kraft, en energi, kunde de ju överhuvud taget inte influera på någonting, och därmed inte heller på ansiktets muskulatur. De skulle alltså inte – som nu ibland är fallet – kunna få blodet att "rusa till kinderna", få hjärtat att bänka häftigare, få en människa att rodna eller blekna. Varje ansikte skulle vara stelt som en bildstod, liksom det skulle vara omöjligt att röra armar och ben. Om tanken vore absolut "orörlighet", absolut stillhet, skulle den ju omöjligt kunna påverka hjärna och nerver, och skulle därmed aldrig kunna förnimmas eller upplevas, eftersom en påverkan omöjligt kan äga rum utan att vara identisk med rörelse.Utan rörelse existerar det alltså inget tänkande, och utan tänkande ingen upplevelse av tillvaro. En evig stillhet, en evig död skulle råda i stället för liv. Världsalltet skulle vara ett evigt "intet". Men då detta är motsatsen till det faktiska förhållandet, är tanken alltså ovedersägligt identisk med rörelse. All rörelse i tillvaron, såsom molnens flykt, havets bränningar, klotens kretslopp, blodets ström i våra ådror, såväl som våra ord, handlingar och framträdanden, är alltså manifestation av tanke, eftersom "tanke" endast är jagets förnimmelse av sin omgivande energi eller rörelse. När energin framträder som vibrationer eller vågor av en sådan natur, att den går direkt genom hjärnan och nervsystemet och därvid förnims som identisk med medvetandet, upplevs den som "tanke". När den däremot framträder i andra former, kan den endast upplevas indirekt eller som någonting utanför tankeorganen eller skilt från medvetandet, och framträder då för individen som "rörelse". "Tanke" utgör alltså den innersta förnimmelsen av rörelse. "Rörelse" utgör den yttersta konsekvensen av denna förnimmelse. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt