Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
3 KAPITLET Familjekärleken är inte den rätta fredsstimulerande grundvalen Kärlek är ett mycket omfattande begrepp. Men människornas uppfattning av detta begrepp gäller fortfarande i regel bara familj, vänner och trosfränder. Deras kärlekskänsla gör sig i mindre grad gällande när det rör sig om andra, dem "ovidkommande" personer, annorlunda tänkande, eller fattiga, trasiga och primitiva människor, för att inte tala om deras kärlek till djuren, vilken fortfarande i många fall är rent mikroskopisk. Här räknar jag naturligtvis inte med de fall då individen har slösat sin kärlek på hundar, katter och kanariefåglar etc., eftersom denna kärlek är av samma art som "familjekärleken" och sålunda inte behöver vara uttryck för någon särskilt hög utvecklingsstandard. "Familjekärleken" är inget uttryck för den verkligt rena kärleken – vilken yttrar sig som "allkärlek" eller den verkliga "nästakärleken" – eftersom den inte hindrar en att känna antipati mot grannens familj, att sparka en främmande hund eller liknande, utan i vissa fall till och med stimulerar antipatin mot allt som inte hör samman med ens egna anknytningar: familj, nationalitet, ras, tro eller världsåskådning o.s.v. Praktiserandet härav i årtusenden har lett till att vi i dag har kriser, fattigdom, hungersnöd, arbetslöshet, hemlöshet och lösdriveri mitt i en värld av överflöd och rikedom och med oändliga möjligheter till fred och lycka. Men icke desto mindre upplever vi att denna form av kärlek för närvarande håller på att få en renässans. I form av allt som hör samman med begreppet "nationalism" med tillhörande "tullmurar", "rashat", "invandringsförbud", "erövringslusta" och "militarism" blossar den upp på nytt. Den utgör en kärlek som på alla sätt "söker sitt" och blir därigenom den bärande livsbetingelsen i djurriket, som ju är själva egoismens hemort eller specialzon. Men den jordiska mänskligheten har under årtusenden av religiositet, genom kosmiska världsimpulser, nått upp i gränsområdena mellan djurriket och det verkliga människoriket, vilket vill säga mellan själviskhetens och osjälviskhetens zoner. Och det är denna mänsklighetens närhet till osjälviskhetens zon som medför att den djuriska livsbetingelsen i form av "familjekärleken" inte längre kan vara någon fredsstimulerande grundval för jordens mänskliga samhälle. Denna kärlek var en bärande faktor, då människorna ännu bara existerade som "stammar" eller "familjer", och var också den gynnsammaste faktorn för deras vidare utveckling som starkt avgränsade "nationer" eller "riken".Men nu lever mänskligheten i realiteten inte längre i starkt avgränsade "nationer". Det är endast till namnet, endast på papperet, som världen är indelad i stater. I realiteten har den redan blivit till en enda stat, ett rike. Dess avancerade vetenskap, dess högt utvecklade teknik, dess snabbgående samfärdsmedel – som övervunnit avstånden – dess omfattande export- och importväsen m.m. har för länge sedan bundit samman nationerna i ett så fast förhållande till varandra att den samlade mänsklighetens identitet som en enda stat i världen är ett orubbligt faktum. Och ju förr mänskligheten kommer till insikt om denna absoluta verklighet och handlar därefter, desto förr kommer den verkliga världsfreden att vara ett faktum. Då det är utvecklingen, som på detta sätt skruvat staterna samman till ett rike, har dessa i realiteten "sammanfogats av Gud" och varje försök att politiskt eller kulturellt skilja dem åt är att gå emot utvecklingen och kommer därför att vara absolut fruktlöst och bara skapa lidanden, "ty vad Gud har fogat samman, får människan alltså inte skilja åt". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt