Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
176 KAPITLET En begravnings- och bisättningsceremoni som är till välsignelse och i överensstämmelse med kärlekens och livets eviga lagar Betydligt sundare, vackrare och därför mer tilltalande är det när högtidsstunden avslutas i kapellet, varigenom en vacker och kärleksfull sammankomst inte behöver riskera att vanprydas av den nyssnämnda traditionen utomhus vid graven.Jag var en gång närvarande vid en bisättning, då högtidsstunden avslutades i kapellet på så sätt att kistan – till vacker sång från en osynlig kör – långsamt och automatiskt sänktes ned i ett för detta ändamål inrättat schakt i golvet och försvann inför de församlades ögon. Denna symboliska anordning var av utomordentligt betagande verkan och helt i samklang med tilldragelsens speciella upphöjda och allvarliga natur. Därmed var högtidligheten över och deltagarna kunde gå var och en till sitt. Att kistan sedan, från rummet under golvet, fördes vidare till en kremeringsugn där helvetets död och skräck av blind okunnighet släpptes lös över miljoner och åter miljoner organiska, animaliska mikroindivider i den själlösa kroppen, detta kan vi, efter allt vi fått veta om denna process, naturligtvis inte ta till någon förebild. Däremot är det alls inget som hindrar att varje kapell inrättas på det ovan beskrivna sättet med en hiss, på vilken kistan med sitt vita guldstickade symboltäckelse kan stå under den högtidliga akten för att sedan, när tiden är inne, automatiskt sänkas ned till ett rum under golvet. Och därmed skulle ceremonin officiellt vara avslutad. Från det nämnda rummet kunde så kyrkogårdsförvaltningen själv efteråt ombesörja det nödvändiga, varigenom kistans nedsänkning i graven och de därmed förknippade detaljerna inte behövde ingå i själva ceremonin. Liksom man inte behöver se hur kistan placeras i elden vid en kremeringsakt, borde man ju inte heller vara tvungen att se när den sänks i graven, och utsättas för de därmed förknippade tidigare nämnda obehagliga detaljerna. I enlighet med det hänsynstagande till mikroindividernas liv som den nu begynnande andligt vetenskapliga utvecklingen kommer att medföra är det självklart att den framskridna människan inte kan använda animaliska ljuskällor: vaxljus, talgljus, stearinljus o.s.v., då en sådan användning i sig själv skulle vara en likbränning för de animaliska mikroindivider eller livsenheter som utgör materialet i dessa ljus. Det elektriska ljuset däremot är det renaste och fullkomligaste och bör användas överallt där det överhuvud taget är möjligt. Genom att ta hänsyn till de här påpekade företeelserna vid en jordafärd medverkar man alltså till att upphöja den sista hälsningen till en "avliden" släkting eller anhörig, vän eller väninna, till ett plan där den inte besudlas av lemlästning, död, sorg och lidande för något levande väsen. Den har då blivit till en välsignelse i kontakt med kärleken och livets eviga lagar. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt