Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
161 KAPITLET Framtidens begravning eller jordafärd kommer inte att bli en sorgehögtid utan en glädje- och tacksägelsefest för livets eviga existens Traditionen med de "svarta" kläderna, de "svarta" draperingarna, det "svarta" floret o.s.v. kommer därför i framtiden att vara helt försvunnen, och människorna kommer alltmer att fira högtidligheten klädda som vanligt. Detta motverkar frammanandet av sorgekänslor. Det främjar intrycket av situationens självklarhet och naturlighet, vilket "sorgdräkten" inte gör, eftersom den just skall uttrycka sorg, skall visa att man minns den "avlidne" med sorg o.s.v. och därför verkar stimulerande på kvarhållandet av sorgens ledsamma, obehagliga och obalanserade sinnestillstånd.Om man i framtiden i speciella fall vill företa sig något kärleksfullt utöver det vanliga vid en jordafärd, kommer vita kläder att användas, och allt kommer att smyckas i vitt, allt inriktas på att vara en lovprisning av dödens sanna identitet som en ny födelse, som ingången till ett nytt liv, som uttryck för gudomlig kärlek. Man kommer att förstå att sorgen är ett slags egoism, ett otillfredsställt begär efter att äga något som man i realiteten alls inte har rätt att kräva. I detta fall vill det alltså säga att sorgen beror på en individs begär efter att få ha det till det andliga planet invigda eller bortgångna väsendet kvar här på det fysiska planet. Tillfredsställandet av detta begär passar ju inte in i den bortgångnes öde, utan skulle betyda att denne måste ge avkall på den för hans vidare utveckling absolut nödvändiga tillfälliga övergången till de högsta världarna för att där få sin skaparförmåga förbättrad så mycket att han blir i stånd att bygga sig en ny fysisk kropp, i vilken han inte i tillnärmelsevis samma höga grad behöver vara hämmad av de brister och besvärligheter som han genom den nu avlagda kroppen har varit tyngd av i sin senaste fysiska inkarnation innan döden inträdde. Därför blir sorgen över denna död endast identisk med egoism. De högt utvecklade väsen som är besjälade av det motsatta tankeklimatet: osjälviskheten och visdomen, som återigen är detsamma som "den heliga anden", sörjer inte sina "döda". De har inga "döda". De vet att döden inte existerar i realistisk bemärkelse, utan endast är en övergång till en annan tillvaroform, en tillvaroform som de genom den andliga vetenskapen eller studiet och praktiserandet av "den heliga anden" redan blivit förtrogna med här i den fysiska tillvaron. Och i denna andes klara ljus, i det gudomliga medvetandet om "dödens" identitet med livet, kommer den nya andliga kulturens släkten inte att låta någon begravning eller bisättning vara jordmån för en "klagofest" eller "sorgehögtid". De kommer i stället att utforma den som en stilla lycklig tacksägelsefest och en lovprisning i den "avlidnes" namn, riktad till oförgänglighetens eller allt evigt livs upphov. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt