Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Bisättning |
13 KAPITLET Varför det högt invigda väsendet inte kan gå med på att låta bränna sitt lik För den högt utvecklade ockultisten, för en människa som har passerat upplevelsen av odödlighet, passerat förnimmelsen av att vara "ett med Fadern", för ett väsen som permanent känner hur den heliga andens lysande och värmande kraft vibrerar genom dess kropp, lyser upp dess omgivning och låter det se allt från "Guds egen utsiktspunkt", har tid och rum övervunnits. Detta återigen betyder att ett sådant väsen kan överblicka det mysterium vi kallar "livets upplevelse", kan iaktta hur förnimmelsen blir till, hur alla storlekar är lika stora, att alla färger, alla vibrationer, alla medvetandetillstånd utgör en och samma enhet. Här framstår en dag för ockultisten eller den högsta klarseende som tusen år, och tusen år som en dag. Men då ett mikroskopiskt väsen här på samma sätt framträder som ett jätteväsen, och ett jätteväsen som ett mikroskopiskt väsen, har hemligheten med mikrokosmos såväl som med makrokosmos således avslöjats. Och ockultistens medvetandeinställning till omgivningen, till livet, till de levande väsendena omkring honom blir av en helt annan, ädlare och mer upphöjd natur här på dessa medvetandenivåer än när han ännu endast var inom tidens och rummets höga och starkt avskärmande murar. Den kärleksfulla inställning som den utvecklade forskaren inom dessa "murar" hade till människor och högre utvecklade djur är här förstärkt eller utvidgad till att också omfatta lägre stående djur, växter och mikroskopiska väsen. Den klarseende har under sin utveckling förts över gränsen till allkärlekens begynnande kulminationszon, vilket vill säga den zon där "de renhjärtade skall se Gud". Och det är givet att ockultister, klarseende eller andliga forskare från dessa zoner, visdomsrepresentanter för vilka mikrokosmos och makrokosmos blivit deras eget liv, deras eget kött och blod, väsen som älskar det lilla som det stora, och det stora som det lilla, inte kan gå med på att låta sitt lik brännas och på så sätt genom ett ohyggligt lidande och en kvalfull och smärtsam död utestänga myriader väsen från den naturliga tillvaro och utveckling som det var meningen att de skulle finna i detta lik. Och här är det alltså uppenbart att varje individ som med välbehag bestämmer sitt liks undergång på detta sätt ännu inte i praktiken har nått allkärlekens zon, ännu inte har blivit verkligt medveten om mikrokosmos liv i sitt eget inre, ännu inte har som ett realistiskt faktum upplevt Guds kärlek och värme till absolut allt och alla som till sin egen tanke, sitt eget blod, sin egen kropp – helt oberoende av hur stor ockultist och auktoritet, hur världsberömt och dyrkat detta väsen än må vara. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt