Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
8 KAPITLET
Den verkliga gåvoprestationen
Vad beträffar kunskapen om vår egen harmoni med naturen och vår position i nyssnämnda kretslopp, så hör denna också till "det enda nödvändiga".
Konstaterandet av denna position kan endast ske genom en ingående analys av hur man i verkligheten ger sin gåva.
Det finns mångfaldiga former för överförande av värden från den ena människan till den andra, vilka officiellt går under beteckningen "gåvor", men det finns i verkligheten absolut endast ett sätt, på vilket överförandet av ett värde från den ena människan till den andra, kosmiskt sett, är en absolut gåvoprestation.
Detta sätt manifesteras endast när gåvoprestationen är identisk med en absolut hundraprocentig frigivning av ett värdes överförande från givaren till mottagaren.
Om det finns blott den minsta lilla skugga av förväntan om återgäldande på ett eller annat sätt, så är överförandet i verkligheten bara en maskerad affär.
Då är "gåvan" ju bara en försäljningsvara, för vilken det förväntade återgäldandet utgör "betalning".
Och är det inte just denna förväntade "betalnings" uteblivande som skapar så mycken ovänskap och bitterhet människorna emellan? –
Hör man inte ofta folk förbittrat säga något sådant som: "Här har jag gått och gjort så mycket för honom (henne), här har jag hjälpt honom till det eller det, här har jag gjort honom så många tjänster, och så värderar han mig inte för någonting alls.
Andra kan han mycket väl ta hänsyn till, men jag blir alltid åsidosatt". –
Men vad är det vi här blir vittne till? –
Är det inte just detta att vederbörandes gåvor inte var hundraprocentigt frigivna utan hade hemliga förbehåll?
Är inte förbittringen ett avslöjande av en förväntad "betalning" i form av ett angenämt återgäldande? –
Och beror inte denna förbittring just på denna "betalnings" uteblivande?
Om givaren öppet hade framhållit för gåvomottagaren att givandet bara skedde på villkor att han fick den förväntade vedergällningen, och gåvomottagaren hade gått med på att mottaga gåvan under denna förutsättning, så hade det ju varit ren och oförfalskad affär. Och givarens förbittring över utebliven vedergällning skulle sålunda haft mera fog för sig. Men då prestationen var gjord utan några som helst förbehåll eller villkor och därför gentemot gåvomottagaren måste varit maskerad som "gåva", var ju detta "givande" ett bedrägeri mot gåvomottagaren. Det är således inte denne utan gåvogivaren själv som är "syndaren". Han har i det aktuella fallet inte minsta rätt att känna sig besviken eller förbittrad på gåvomottagaren, som ju inte alls har lovat något och inte mottagit gåvan under några som helst förutsättningar och möjligen aldrig skulle ha tagit emot den, om han hade känt till de hemliga förbehållen. Om en gåva efteråt kan resultera i den minsta lilla förtrytelse eller förbittring hos givaren, så är detta ett absolut ofelbart kännetecken på eller bevis för att "gåvan" absolut inte var någon "gåva" utan en hemlig "förskottsbetalning" för en eller annan förväntad förmån. Den verkliga "gåvan" är helig och kan aldrig någonsin skapa annat än glädje för sin givare, eftersom den, kosmiskt sett, endast kan vara ett resultat av kulminerande kärlek, vilket vill säga en fullkomlig känsla av lycka enbart av att ge. Kärleken har ingenting med fordran att göra, "den söker icke sitt". Därför kommer den fullkomlige givaren aldrig någonsin att visa bitterhet, ovilja eller fiendskap emot dem han (hon) givit stöd eller gåvor, eftersom han ju aldrig därav har väntat sig ett uns av personlig fördel eller favorisering. Då han inte har hyst denna förväntan, kan han ju inte känna sig besviken, inte ens i värsta fall då gåvomottagaren inte alls visar tacksamhet eller välvilja mot honom utan tvärtom, som stundom händer, uppträder fordrande. Den fullkomlige gåvogivaren känner lycka tillräckligt, i medvetandet om att ha gjort något verkligt gott. Hans lycka är inte belöningen för det goda han gjort, utan i stället den fulla förnimmelsen av den salighet som ofrånkomligt följer med varje osjälvisk handling eller ett manifestationssätt som vibrerar helt i kontakt med själva livets egen impuls eller de allra högsta bärande krafterna i universum, helt oberoende av hur mycken materiell vinst eller förlust den aktuella handlingen kan ha åstadkommit på övriga områden. För den reelle eller verklige gåvogivaren är det alltså inte någon som helst förväntan om belöning eller återgäldning som är det bärande eller utlösande momentet utan i stället handlingens förnimmelse i medvetandet såsom en högsta gudomlig upplevelse. Och detta väsen får sålunda i själva den gudomliga handlingen en överdådig belöning. För den primitive eller falske gåvogivaren är det däremot den hemliga vinningen eller belöningen som är det utlösande momentet. Man förstår därför väl besvikelsen och bitterheten hos detta väsen, när denna helt uteblir. Men denna bitterhet gör det ju till faktum att han inte alls är någon gåvogivare utan att gåvoprincipen hos honom bara är en medveten eller omedveten metod för att tillfredsställa egoistiska eller själviska begär. Men då en sådan metod ju är en förvanskning eller maskering av de faktiska förhållandena och därmed blir ett slags fallgrop för gåvomottagaren, är den ett bedrägeri. Och varje gåva som mer eller mindre presterats eller givits i en sådan form kan endast höra hemma i civilisationens undre värld. Den hindrar sålunda vem det vara må, som är dess upphov, från att vara en verklig kulturmänniska. Ett sådant väsen är ännu en andlig proletär. Det sätt en människa ger sin gåva på blir alltså måttet eller kännetecknet på hur långt framme hon är i fråga om verklig kultur eller andlighet. Om en individ är i stånd att ge en gåva utan allra minsta krav på återgäldning utan ger den med hundraprocentig frihet för mottagaren, dvs. ger den med en hemlig, helig förpliktelse till sig själv att aldrig någonsin på grund av gåvoprestationen känna minsta spår av bitterhet eller indignation emot gåvomottagaren, hur denne än må handla mot honom i framtiden, likgiltigt om han på alla sätt åsidosätter honom genom att favorisera andra som han kan finna behag i att umgås med eller känna lust att visa sin sympati eller välvilja mot, då är givandet en verklig gåva, oberoende av vad gåvoobjektet än må ha varit, likgiltigt om det varit ett givande av rent kroppslig eller mental arbetskraft eller varit materiella föremål, gods eller guld. Ty då har man verkligen nått till ett steg där kärleken och inte själviskheten varit den högsta pådrivande impulsen i ens medvetande. Då har givandet redan betalt sig i form av den gudomliga förnimmelsen av kontakten med livet och därmed känslan av att vara "ett med Fadern". I samma mån som en gåva inte är given under dessa förutsättningar, är den ett falsarium och därmed ur stånd att vara ett uttryck för verklig kultur och blir således ofrånkomligen identisk med någon av de många realiteter som ännu håller människorna kvar i primitivitet och förnedring, förföljelse och lidande. Men genom motgångens tårar blir själviskheten krossad, och den förlorade sonen leds tillbaka till livets kurs, lär sig att ge på det rätta sättet, kommer i kontakt med världsalltet, träder in i ledet som Gudomens redskap för det största och mest fullkomliga givandet: den allt förlåtande eviga kärleken. Och därmed blir detta till verklighet: "Det är saligare att giva än att taga". Ty endast i väsendets fullkomligt osjälviska givande till sin nästa framträder den evige Faderns strålgloria. Endast här märks hans direkta närhet. Och ingen kommer honom närmare än den som har så stor kärlek att han vågar sitt liv för att rädda sina medväsen. Det är livets största uppenbarelse av principen "att giva". Det är modellen för allt fullkomligt uppträdande. Endast genom kulminationen av kärlek kan en verklig gåva födas. Och endast genom väsendenas givande av sådana gåvor till varandra kan en varaktig fred och fullkomlig harmoni komma att lysa och avslöja "människan som Guds avbild". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt