Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
7 KAPITLET
Gåvoprincipen och naturens kretslopp. Demokratin och världsåterlösningen
Vi har nu varit i kontakt med gåvoprincipen eller frigivningsprincipen och sett att den är själva naturens egen arbetsmetod, och där människor går emot denna princip, där uppstår tvånget, dess motsats.
Där uppstår frihetsberövandet, vars direkta efterverkningar eller fotspår ofrånkomligt måste bli "förkrympning" eller "vanskapthet".
Vi har sett något av denna sanning bekräftad genom vår beröring med diktatur och demokrati.
Vi har sett att diktaturen är en företeelse, i vilken de mentala livskrafterna, dvs. folkets tusentals hjärnor, nästan satts ur funktion, så att endast en enda liten hjärnfunktion (diktatorns) får lov att utvecklas i nationens stora kropp, varigenom denna med nödvändighet till sist måste vissna eller tyna bort rent kulturellt sett, även om den kanske till en början rent makt- eller erövringsmässigt kan synas briljera.
Vi har också sett att demokratin är en kropp i full hälsa och andlig aktivitet, i det att alla dess hjärncentra kan utvecklas och genom sina upphovs medbestämmanderätt mer eller mindre kan komma till uttryck i samhällslivet, som på detta sätt blir till en ocean av nya idéer, nya manifestationer eller rörelser uppåt i ande och kultur.
Vi har alltså sett att gåvo- och frigivningsprincipen gör demokratin till ett med livet, medan tvångsprincipen gör diktaturen identisk med döden.
Men när frigivningsprincipen har en så allt överskyggande inverkan på flocken, är det ju inte så märkvärdigt om mänsklighetens största ledare, profeter och vismän, religionsstiftare och världsåterlösare genom religioner, böcker och levnadssätt ständigt som det absolut väsentliga framhåller denna enda realitet: kärlek. Kärlek är ju gåvo- eller frigivningsprincipen i renkultur. "Kärleken söker icke sitt", vilket vill säga att kärleken är en mental inställning, vars tankeinriktning känner glädje i att låta andras välfärd gå före ens egen. Det är en tillvaroform som endast kan frammana den högsta lyckokänslan genom att "offra sig själv för andra", alltså den fullkomliga, hundraprocentiga gåvan av sig själv till livet eller omgivningen, det fullkomliga hundraprocentiga frihetsskänkandet åt alla levande väsens utveckling och upplevelse av livet. Men vem har nått därhän inom jordmänskligheten? Ja, här måste svaret bli mycket negativt. Detta samhälle befinner sig ju på en nivå där knappast någon är så utvecklad att han kan bli föremål för en så allt överglänsande kosmisk gåva att alla andra människor offrar sig för honom, varför det knappast heller finns någon som är så utvecklad att han är i stånd att skänka denna gåva eller att så helt ge sig själv för andra. Men vi skall strax pejla problemet djupare, så att varje enskild intresserad själv kan få se hur mycket han eller hon är i kontakt med kärleken eller denna livets högsta princip, så att man därigenom kan konstatera sin verkliga andliga position i sin kurs mot den högsta lyckan. Att gåvoprincipen efter hand har blivit en faktor som man i det moderna samhället inte kommer förbi kan inte vara mången obekant. Vi lever ju i en tid då de sociala förhållandena är av en sådan natur att det blivit rätt vanligt, ja nästan utomordentligt vanligt, att det "ges" och "mottas" "gåvor". Där finns filantropiska verksamheter, där finns socialhjälp, där finns insamlingar med kollektbössor, där insamlas till missionsarbetet, där ges till fattigas julbespisning, fattiga barns ferievistelse. Stora och rika firmor och krösusar skänker bort förmögenheter till det offentliga, till konst, vetenskap, expeditioner osv. – Vi skall inte gå närmare in på dessa former av gåvoprestationer utan blott antyda att dessa ju inte kan vara annat än ett ofrånkomligt bevis för en ny och bättre världs genomträngande av den jordmänskliga egoismen. Det är naturens egen stora livsprincip, "hellre giva än taga", som på så vis offentligt och privat börjar bryta igenom egoismens djuriska spärrprincip, "hellre taga än giva". Fastän denna sistnämnda princip ju intill genialitet är så väl organiserad genom affärs- och reklamväsendet, att den behärskar den stora massans ekonomi och får miljonernas fattiga sparslantar att i strida strömmar flyta in i dess banker och penninginstitut eller finansföretag för att där torna upp sig till miljardvärden, tvingar naturens egen stora gåvoprincip dessa värden att i form av de förut nämnda sociala gåvoformerna strömma tillbaka till samhället. Även om detta återskänkande av värden för det jordiska samhällets vidkommande naturligtvis ännu, som nämnts, endast är i sitt späda begynnelse- eller fostertillstånd, så är detta dock nog för att man också här skall kunna skönja naturens egen stora grundprincip: kretsloppet. Liksom oceanen inte kan hålla kvar den från kontinenterna genom floder och bäckar tillflutna vattenmängden utan i form av regn, dimma och morgondagg måste ge den tillbaka till ländernas jord, så kan penningoceanerna heller inte i längden hålla kvar de genom handels- och reklamvägarnas bäckar och floder influtna värdemängderna utan måste i form av de nämnda offentliga och privata formerna av gåvoprestationer börja återlämna dessa till samhället. Att få denna återgång eller detta kretslopp till att bli fullkomligt, så att alla zoner får den nödvändiga ekonomiska vätan, sommarregnet och morgondaggen och det finansiella ökentillståndet – armodet – därmed kan bli ett passerat problem, det är demokratins mission. Och denna mission är således öppnandet av den frihetens port, som är det enda sätt, på vilket en rationell och praktisk världsåterlösning kan komma till kulmination på de jordiska kontinenterna. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt