Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
6 KAPITLET
Världens frälsning genom gåvoprincipen, diktaturens undergång och demokratins uppkomst
När "givandet" således i verkligheten är grundprincipen i den jordmänskliga utvecklingen, den axel kring vilken all daglig tillvaro rör sig, är det givet att denna tillvaros gång blir orolig, larmande, skorrande och ostadig, full av stötar och dunsar, så länge denna "axel" inte är stabilt fästad utan svänger med i de jordmänskliga "tagandebegärens" dominerande centrifugalkraft.
Vad jordmänskligheten i dag suckar och stönar under är alltså dess egen tillvaros anknytning till denna ostabiliserade axel.
"Världens frälsning", "mänsklighetens befrielse" eller "världsåterlösningen" består alltså i att få denna axel stabiliserad, så att den blir den verkligt centrala och fasta reglerande jämviktspunkten för all jordmänsklig mental svängning.
Därmed kommer alla de nu så väl kända förfärliga tillstånd av obalans i denna svängning, som vi kallar krig, mord och lemlästning, avrättningar, rån, plundring och straff med sin blodbesudling av allt som är ädelt, fredligt och vackert, kärleksfullt och upplysande eller livgivande att upphöra, och en förblivande fred och harmoni kan ostörd avlösa det nuvarande mördandet och göra tillvaron till sång, musik och skaparglädje.
Gåvoprincipens utveckling är alltså världens frälsning. Och vi kan ju också bevittna att denna princip är all visdoms själ och på ett särskilt avpassat sätt är det väsentliga i de nuvarande största världsreligionerna. Därifrån går den över i den jordmänskliga mentaliteten som grundval för moralskapandet, ger mer och mer eko i dess juridik, lagar eller rättsväsen, politik och samhällsadministration. Då gåvoprincipen är motsatsen till tvångsprincipen, kommer den överallt där den utvecklas att resultera i en allt större frihet för samhället såväl som för de enskilda människorna. Som uttryck därför ser vi genom historien hur de enväldiga eller diktatoriska monarkierna mer och mer har måst förändras till demokratier, fristater eller republiker. Medan den enskilda människan under den förstnämnda regeringsformen var en absolut maktlös undersåte under en enväldig härskare över hennes liv och död, hennes materiella ställning och framträdande, har hon under den sistnämnda nått fram till att vara en medbestämmande enhet i själva samhällets ledning. Hon har fått den så kallade "rösträtten". Hon är med om att välja eller utse de personer, till vilka regeringsmakten ges, och de lagar och bestämmelser som dessa bör föreslå. Enväldet är sålunda en fornlämning, ett mentalt museiföremål. Att man i vissa länder icke desto mindre har måst sätta ett sådant "museiföremål" på tronen i form av diktatur kan ju endast bero på att det finns ett alltför dominerande flertal av själar på forntidsundersåtarnas utvecklingssteg, väsen som inte i tillräcklig grad har utlevt verkningarna av de diktatoriska ofullkomligheterna, inte har upplevt att en enskild människas oinskränkta makt över själar på högst olika utvecklingssteg aldrig i längden kan föra till harmoni, med mindre att diktatorn eller maktinnehavaren har oinskränkt inblick i alla mentala skiftningar på varje steg av den utvecklingsskala som hans undersåtar vid varje tillfälle nödvändigtvis måste representera. Men för att få en sådan insikt måste diktatorn vara ett mycket högt själsligt eller andligt invigt väsen. Men då en sådan invigning endast kan uppnås genom den totala utvecklingen av nästakärleken i väsendets inre, och följden härav nödvändigt måste bli maktbegärets kompletta utlevelse och degeneration, vilken utlevelse återigen oundgängligen till följd måste ha ett begär efter och en glädje över att skapa frihet åt alla, så förstår man att ett så högt invigt väsen inte kan vara diktator. Men när en invigd inte kan vara diktator, så måste detta ämbete alltid besättas med en – oinvigd, vilket åter vill säga ett väsen som inte kan ha någon fullkomlig mental insikt i alla själsliga företeelser i de undersåtars framträdande, vilka han tillskansat sig rätten att oinskränkt befalla eller regera över. Han bollar med, bjuder och befaller således över krafter som han i grunden inte känner och vilkas lagar han därför inte heller kan följa. Resultatet härav måste nödvändigtvis bli ett hasardartat tvång över dessa krafter. Då dessa krafter är undersåtarnas mentalitet, kommer hans väsen således att betyda förtryck. Förtryck över en mentalitet skapar begär eller längtan efter frihet, längtan hos den förtryckte efter att kasta av sig oket därför att det hindrar hans livs tillväxt, sätter utvecklingen i tvångströja. Men då inget pansar är starkt nog till att i längden vara material för en hållbar "tvångströja" på utvecklingen eller till att i längden hejda livets gång, så måste varje sådant diktaturens pansar till slut ofrånkomligt rämna, mitt i allt sitt till synes ärorika maktbegär. Livet känner inte till några hinder. Visserligen representerar demokratin också ett maktvälde, som av mången stundom måste kännas som tvång och förtryck. Men här kan detta förtryck inte bli tillnärmelsevis så dominerande och överlägset som vid det oinskränkta diktaturväldet, där varje form av kritik, motstånd eller invändning kan betyda dödsstraff för sitt upphov och sålunda är i högsta grad livsfarligt. Inom demokratin är varje samhällsåtgärd, varje lag, ett resultat av representanter för alla intressesfärer. Blir en åtgärd alltför besvärande eller obehövlig, skapar ju önskan att avskaffa den efter hand den röstövervikt som kan sätta den ur spel. Det är givet att vid en sådan regeringsform, där alla genom sin rösträtt har möjlighet att göra sina insikter gällande och har rätt att rösta för eller emot en förordnings genomförande, kan ett missbruk av statsmakten inte ta sig så starka uttryck som i en diktatur, där makten oinskränkt överlämnats till en enskild person och där statens övriga medborgare därför fullständigt berövats varje form av inflytande eller medbestämmanderätt i fråga om statsskicket. Det är därför också ett faktum att detta omöjligt kan bli annat än ett uttryck för diktatorns eller makthavarens nycker och äregirighet, hans naivitet såväl som hans intelligens, hans dåliga såväl som hans goda egenskaper. En enda felaktig impuls från hans sida kan lätt föra ett folk till avgrunden. Diktaturen kan därför aldrig i längden bli till samma bålverk mot undergång och förnedring som demokratin, där ingen viktig eller avgörande regeringsimpuls har någon betydelse eller kraft innan den sanktionerats av det medbestämmande folkets flertal. Och innan den når ett sådant stadium, måste den med nödvändighet vara ett resultat av detta flertals övervägande för och emot och kan därigenom i högre grad garanteras som uttryck för besinningsfull eftertanke och övervägande än när den bara är uttryck för diktatorns plötsliga beslut, som inte fått konfronteras med andras insikter eller överväganden. Nu kommer man kanske att invända att demokratins regeringsform arbetar alltför långsamt och att den gemensamma medbestämmanderätten bara skapar politisk dragkamp, varigenom alla avgöranden blir utdragna eller förhalade. Men har då ett kultiverat folk så bråttom att det inte har tid att låta sina beslut eller avgöranden föregås av största möjliga eftertanke eller övervägande utan blint måste överlämna dem till en enskild bland sina miljontals hjärnor? – Kan en sådan brådska vara uttryck för kultur? – Kan ett folk eller ett samhälle växa i kultur och andlighet genom att binda sina miljontals hjärnor vid ett i förväg kommenderat eller anbefallt enkelriktat tänkande? – Förkväver det inte därmed sin intellektualitet? – Är det inte ett faktum att organ som inte används degenererar och går under! – Om man aldrig använde mer än ett av sina tio fingrar, skulle de andra nio ju ofrånkomligt "vissna", bli obrukbara eller dö. Om man aldrig talar, mister man ju talförmågan. Skulle man inte också till sist förlora synen, om man bleve tvungen att i åratal leva i totalt mörker? Jo, livet tolererar inget överflödigt. Allt som inte används måste dö. Och är inte den snabbhet som diktaturstaten kan prestera i sina regeringsfrågor dyrköpt, när den endast kan åstadkommas genom att man sätter miljoner hjärnor och därmed huvudparten av dess intellektualitet i tvångströja? Kan ett folk växa kulturellt genom att förminska eller inskränka sin tankeförmåga? – Är detta inte lika dåraktigt som att påstå att en man springer uppför en trappa samtidigt som han springer nedför den? Eftersom vägen till utveckling av all intellektualitet och kultur går genom friheten att tänka, friheten att kritisera, vilket vill säga påpeka brister eller fel, friheten att lägga fram idéer och uppfattningar som inte precis ligger inom den auktoriserade horisonten eller det som blivit officiellt skick och bruk, samt den absoluta friheten att med sin rösträtt fritt och öppet vara för eller emot varje framlagt förslag i statsledningen eller samhällsordningen, så kommer ingen diktatur någonsin att kunna bli en verklig kulturstat, eftersom den ju blott existerar genom att fängsla eller inskränka friheten för den intellektualitet som är den absolut oundgängliga livsnerven, impulsen eller det orubbliga fundamentet för varje verkligt civiliserad kultur. Att diktaturen har en stor, utvecklad teknik och stora fabriksanläggningar är inte något uttryck för verklig kultur, det är endast ett uttryck för något som kan inläras, det är endast resultat av instruktioner. Dessa resultat blir till uttryck för kultur eller verklig civilisation först genom det som de används till. Om den framstående tekniken, om de stora fabriksanläggningarna framför allt används till skapandet av mordinstrument, raffinerade sprängämnen och skjutvapen, bombplan och undervattensbåtar, giftgaser etc., så är detta blott uttryck för att deras upphovsmän bara är – "naturmänniskor" som kommit i "moderna kläder". Då är det "bushmannen" eller "eldsländaren" som har fått moderna vapen. Då är det forntidens erövringslystna vilda stammar som i dag döljer sig i de militära upptågen och paraderna. Och då förstår man bättre att dessa måste ha diktatorer. Hövdingsdyrkan är ännu inte utlevd i deras medvetande, liksom den ju också är oumbärlig i varje krigisk manifestation. Här måste man ha diktatorer. På en valplats kan man inte parlamentera om krigsplanen. Det skulle bara ge fienden försprång. Här måste soldaten blint lyda generalen. Här gäller det fart och raskhet. Här är det överrumplingen och det totala krossandet av motparten, "fienden", som är livsglädjen. Men kan ett folk betraktas som kulturfolk eller som verkligt civiliserat bara för att det har överfört denna de vilda stammarnas livsform och krigsdisciplin till sin egen regeringsform? – Jag kan bara se att en sådan nation i verkligheten endast har blivit till en – "kasern", där det vimlar av överlägsna "generaler" eller maktberusade hantlangare åt diktatorn, och kuvade, dresserade slavar i form av intetsägande "meniga". Då diktaturen sålunda endast kan existera genom undersåtarnas frihetsberövande, måste den alltid befinna sig i krigstillstånd. Det ligger inte i de levande väsendenas natur att godvilligt låta sig bindas själsligt eller materiellt. Diktaturen måste därför hela tiden ligga i kamp med denna natur, som inte blott och bart är ett hjärnmotstånd utan är själva livets egen utveckling i undersåtarnas mentalitet. Och denna utveckling kan inte hejdas utan kommer helt visst, som förut nämnts, att till slut spränga diktaturens tvångströja. Diktaturen är alltså en kamp mot själva livet och utvecklingen och är således gåvoprincipens största kontrast. Den är en maktens regim, som endast hör hemma i zoner där "Valhall" – även om dess dyrkare är omedvetna därom – ännu är det allt överskyggande, strålande och ärorika idealet, inför vilket allt annat i tillvaron måste förblekna, zoner där "rätten" ännu bara är ett dimmigt begrepp. I samma mån som väsendena således ännu befinner sig på dessa utvecklingssteg, där "makten" och inte "rätten" är det absolut ledande idealet, kan de alltså lovsjunga diktaturen. Men har de i sin utveckling nått fram till zoner där "rätten" börjat gå framom makten, då förvittrar svärdets moral, och man ser fröet till en ny värld, i vilken "rätten" och därmed frihet för allt högre livs utveckling börjar skönjas i fjärran. Då denna nya värld är en frihetens värld, är den också gåvoprincipens värld, ty ingen form av gåva kan existera utan att vara uttryck för en eller annan frigivning. Varje gåva är således identisk med en "frigivning". Det första någorlunda synliga resultatet av en sådan frihetsatmosfärs inverkan på det av de djuriska makttraditionerna bundna jordmänskliga samhället är det vi i dag kallar "demokrati". Det är självklart att denna demokrati i sin nuvarande form långt ifrån representerar utvecklingens slutgiltiga mål med demokratin. Demokratin är ju så att säga bara i sin början, kosmiskt sett. Den måste kämpa mot individernas ännu starka diktatorstendenser både inom och utom sitt nuvarande maktområde. De djuriska traditionerna låter sig lika litet förändras genom plötslig frigivning som genom plötsligt tvång. Den verkliga frigivningen av väsendet kan endast ske genom dess egen utveckling. Den verkliga själsfriheten är alltså något som kommer med växandet, liksom väsendets förändring från barn till vuxen. Den kan inte dikteras eller trollas fram på stående fot genom experiment eller befallningar. Men demokratin har den fördelen framför diktaturen att den låter livet anpassa sig efter utvecklingen genom den rösträtt eller medbestämmanderätt som den garanterar var och en av sina medborgare. Allt eftersom dessa ändrar synpunkt, får bättre insikt och begåvning, förändrar detta ju deras röstintresse. Och genom sin rösträtt utövar de alltså ett medbestämmande inflytande för att bringa röstobjektet i kontakt med sitt ändrade intresse. På detta sätt blir demokratin en regeringsform som hela tiden oblodigt förvandlas enligt de växande mentala förändringar och krav som utvecklingen vid varje tidpunkt måste medföra. Då diktaturen omöjligt kan erbjuda sina medborgare denna frihet eller medbestämmanderätt utan att upphöra med att vara diktatur, kan den således aldrig vara i kontakt med utvecklingen längre än till de utvecklingssteg där själslivet ännu är av en så ringa omfattning att det inte känns nedtryckt eller hämmat av diktaturens enkelriktning. Men själslivet växer. Då utvecklingens resultat är tilltagande frihet och diktatur är tvång, kommer det oundgängligen en tid då all diktatur har måst upphöra till förmån för demokratin som genom sin föränderliga eller rörliga struktur kan följa med utvecklingen och genom sin frihetsskänkande natur ständigt kan vara i höjd med de växande mentala kraven eller avvärja hindren, vare sig det gäller konstnärliga, vetenskapliga eller ekonomiska områden. Diktaturen är således forntiden. Demokratin är framtiden. Då demokratin ger frihet för sina medborgare att förändras enligt utvecklingen, allt eftersom deras röstflertal växer sig starkt nog till att begära en förändring, och då denna frihet normalt måste ta hänsyn till eller bli något dämpad av röstminoriteten eller oppositionen hos samma demokratis medborgare och det därvid uppstår en viss garanti för att någon överilning inte äger rum och att ett grundligt övervägande inte kan undgås, så blir demokratin i verkligheten en i höjd med utvecklingen existerande kultivering av livets eget frihetsskänkande till den växande jordmänskliga mentaliteten. Demokratin är således det medel, varigenom den kosmiska gåvoprincipen på minst blodiga sätt uppenbarar och praktiserar sitt givande i form av livets utveckling eller flockens omskapelse från djur till människa. Den sanna demokratin är således en i frihet växande skapelse, som åstadkommer en öppning i den jordiska mentala sfären, varigenom flocken på ett anpassat sätt till sist utan hinder kan ges tillgång till livets största gåva: den bredast möjliga eller oinskränkta utvecklingen i ande och kultur, i visdom och kärlek och det därmed orubbligt förbundna skapandet av en allt överglänsande fred och harmoni som faktum i det dagliga livet på jorden. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt