Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
5 KAPITLET
Givarförmågan och inte rikedom eller fattigdom är kännetecknet på en människas utvecklingsnivå
När det således är bättre att giva än att taga, menar kanske många människor att vägen till världens frälsning faktiskt måste bestå i att plötsligt fråntaga alla välbeställda människor deras rikedomar eller beröva alla människor deras "privategendom" för att i nästa ögonblick dela all jordens tillgångar absolut jämlikt mellan alla enskilda människor.
Men så är det inte.
En sådan fördelning skulle ju återigen vara diktatur.
Att tillgångarna existerar som "privategendom", att vissa människor har tillägnat sig värdena, medan andra inte äger något, är ju en följd av utvecklingen. De nuvarande förhållandena är ett bestämt utvecklingsstegs speciella uttryckssätt, vilket åter vill säga en direkt genomsnittsföljd av alla jordmänniskors nuvarande speciella mentala tillstånd på skalan för nästakärlek. Det är alltså höjdpunkten av vad de rent mentalt kan ge varandra. Att detta givande i sin nuvarande form inte är det mest primitiva, liksom att det inte heller är det högsta som kan tänkas, samtidigt som det ju faktiskt befinner sig i tillväxt, att det mänskliga samhället verkligen utvecklas hän emot ett större och större inbördes givande, detta gör det ytterligare till faktum att det är ett utvecklingsproblem, vilket vill säga att dess förvandling är jämförlig med ett väsens förvandling från barn till vuxen och därför lika litet som denna kan ske på befallning. Vi skulle då också få uppleva den sällsyntheten – om alla tillgångar i dag bleve fördelade lika mellan alla jordens människor – att inom kort tusenden och åter tusenden skulle försmäkta i ruinerat tillstånd, medan andra höll på att gå under av välmåga, överdåd och frosseri. Människorna skulle alltså befinna sig på exakt samma nivå som förut. Att stifta lagar med så drastiska krav att ingen skulle få äga mera än någon annan, skulle sålunda mötas av ett övermäktigt motstånd som hade själva Försynen eller hela naturen till medkämpar och därför vore lika segerrikt och omöjligt att förändra som det för den jordiska människan är omöjligt att ändra på månens gång eller solens bana. Att ta rikedomarna från de rika och ge dem åt de fattiga skulle ju bara betyda en omflyttning men inte ett avskaffande av förhållandet. Att de fattiga skulle förvalta rikedomarna bättre och vara mer givmilda mot de rika, som nu intagit deras plats, än vad dessa hade varit under sitt välstånd, detta skulle inte vara regel. Visar det sig inte just i det dagliga livet att fattiga som plötsligt förvärvar stora rikedomar i de allra flesta fall inte alls förädlas därigenom utan att högmod och inbilskhet i hög grad kommer att dominera deras mentalitet, ja ända därhän att de stundom till och med undandrar sig samvaron med sina föräldrar, bara för att dessa är fattiga? De vill inte kännas vid dem inför sina rika vänner och umgängeskretsar. Nej, de fattiga är inte bättre än de rika, och de rika är inte bättre än de fattiga. De vackra bostäder och den extravagans som kännetecknar de rika är inte en verklig utvecklingsfråga utan bara en penningfråga och kan presteras av envar som kommer i besittning av förmögenhet. Förbrytaren kan bära de fina kläderna lika väl som den moraliskt utvecklade. Visserligen hör lyxbostäder och fina kläder ihop med "kultur" och "bildning", men det är här i många fall inte en utvecklingsfråga utan bara en inlärd "dressyr", en yttre mental "polityr" eller "fernissa", med vilken man hindrar "proletären" i ens eget inre att bli alltför iögonfallande eller synlig för ens "förnäma" umgängeskrets. Denna "dressyr" följer bara ett recept, som intill en viss gräns kan köpas och inläras av såväl den outvecklade som av den utvecklade, om man bara har pengar, eftersom den ju inte betyder ett lyft av personen från ett verkligt utvecklingssteg till ett annat utan endast utgör en maskering, varmed man kan ge ett lägre steg det yttre skenet av att vara identiskt med ett högre. Att vara rik är således inte någon favorisering av Försynen, lika litet som att vara fattig är någon form av straff eller onåd från samma maktcentrum. Att vara rik eller fattig är alltså inte på något vis absoluta kännetecken på eller uttryck för hög utveckling. Kristendomens störste visman beskrev ju sin ekonomiska situation så: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget ställe där han kan vila sitt huvud", – medan andra vismän, till exempel Salomo, hade stora rikedomar och Buddha var en fursteson. Att döma människornas verkliga utvecklingsnivå efter deras materiella rikedom eller fattigdom strider således mot all verklig logik eller varje fullkomlig beräknings- eller uppfattningsmetod. Var och en som uteslutande tar dessa två faktorer som tecken på eller måttstock för utveckling måste nödvändigtvis förr eller senare komma till korta. Utvecklingens mest ofelbara kännetecken visar sig inte i hur mycket man äger utan däremot i hur mycken glädje man är i stånd att känna när man ger sin nästa något av det man äger. Vårt förhållande till "givandet" är vårt förhållande till utvecklingen. Därav framgår det var man står. Därav framgår den jordiska människans avstånd från det "färdiga" väsendet, dvs. det väsentillstånd som i "Livets bok" betecknas som "den riktiga människan". Djurets natur är principen "att taga". Den verkliga människans natur är principen "att giva". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt