Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
4 KAPITLET
Samhällslidandena, diktatur och gåvoprincip
Som av det föregående framgick befinner sig den rådande samhällsordningen ännu på en så primitiv utvecklingsnivå att den gör förvärvet av värden, begäret efter kapital eller rikedom, till ett nästan allt dominerande livsvillkor för varje enskild människa.
Den kan nämligen inte hindra att alla världens tillgångar i dag ägs av en viss del av jordens mänsklighet, medan den övriga delen av samma mänsklighet inte äger något.
Det blir således frågan om en ekonomisk ljus- och skuggsida.
Då skuggsidan betyder armod, träldom, umbäranden och svält, ett liv i lump och trasor, medellöshet och förnedring, har vägen till den ekonomiska ljussidan i tillvaron blivit brännpunkten i den jordiska människans nuvarande mentalitet.
Den dagliga tillvaron är ett ständigt krig mellan representanterna för dessa två sidor av livet.
Alla kämpar mot alla.
De obemedlade kämpar för att komma ut ur fattigdomen och träldomen.
De rika kämpar för att behålla sina rikedomar och därmed vara garderade mot att råka ut för armodet och träldomen.
Att förhållandena är sådana, detta är källan till det mesta av allt jordmänskligt lidande. Det är källan till krig. Det är källan till brottslighet. Det är källan till förtryck och förnedring. Det är källan till det elände, den "gråt och tandagnisslan" som får människorna att ropa till himlen efter "frälsning" och som därmed gör en världsåterlösning aktuell. Att förändra världens livsvärden från att vara en "handelsvara" till att vara en "gåva för alla människor", det är världens "frälsning". Att förändra människornas begär efter att göra allt till "privategendom", till att i stället vara ett begär efter att göra allt till "gemensam egendom", det är att föra mänskligheten ut ur de djuriska traditionerna, det är att frigöra den från den verkliga hedendomen och därmed inlemma den i det rike som ursprungligen "icke är av denna världen". Det är att avlägsna grundorsaken till allt det så kallade "onda". Och med avlägsnandet därav kommer varje orsak till avundsjuka, röveri, stöld, bedrägeri, fattigdom, träldom och förnedring att avlägsnas. Men att på så sätt förändra världen låter sig inte göras genom ett maktpåbud. En apa blir inte till människa på kommando från en diktator. Och den jordiska mänskligheten kan inte hoppa över århundradens utveckling genom diktatur. Utveckling kan endast främjas genom upplysning. Men upplysning existerar endast på självupplevelsens grund. Visserligen finns det något som heter "undervisning", men denna är, likgiltigt under vilken form den förekommer, endast en kultivering av eller förkovran i självupplevelse. Allt som inte är självupplevt är endast förmodanden. Endast den verkliga, egna erfarenheten kan göra en "förmodan" till "faktum". Allt som existerar under begreppet "diktatur" kan således inte direkt lyfta människorna en enda tum från deras nuvarande utvecklingsnivå. Den "kultur" som på detta sätt påförs jordmänniskorna är endast ett föreskrivet tvångsmässigt liv, som är ett uttryck för de speciella egenheter som bildar det utvecklingssteg, där diktatorn befinner sig. För de individer som befinner sig i brännpunkten för diktatorns utvecklingsnivå kommer dessa speciella egenheter naturligtvis att kännas som högsta tänkbara idealism och diktatorn som deras skyddsängel, emedan det just är deras naturliga traditioner, begär och föreställningar om livet som genom hans materiella makt blir tvångsmässigt upprätthållna. Men för de människor som för länge sedan har utlevt dessa speciella egenheter, t.ex. på det militära, det äktenskapliga och rasmässiga, det religiösa eller rent kulturella området, och således befinner sig på ett annat och högre, för diktatorn helt oförståeligt utvecklingssteg, blir diktaturen eller det föreskrivna tvångsmässiga levnadssättet en hämsko, en "tvångströja" som inför dessa människors högre och starkare inre mentala rikedom, värdighet och höghet mer eller mindre måste brista eller sprängas. Då de därvid kolliderar med diktatorns lagar och blir till en fara för hans makt, förstår man väl varför diktaturen måste ha särskilt många interneringsläger, fängelser och schavotter. De "farliga", "ofolkliga", vilket vill säga diktaturfientliga människorna måste oskadliggöras. På så sätt, utan att "veta vad man gör", stöter man en dolk i utvecklingen, begår fosterdråp mot en högre kultur, och i väldig militär glans marscherar man, ständigt i blindo, raskt mot sin egen avrättning. Ty att göra en dolkstöt mot utvecklingen, att dräpa en högre kultur, det är att gå emot själva världsalltets eviga struktur, det är att gå till rätta med Gud. Och inför en sådan övermakt måste alla till sist oundgängligen komma till korta. Här gäller att "alla som griper till svärd skall dödas med svärd". För människor som står långt under diktatorn i utveckling är diktaturen heller ingen frälsning. Att tvinga primitiva naturmänniskor att plötsligt manifestera ett högre utvecklingssteg än det de av naturen har uppnått är inte att bibringa dem en själslig upphöjdhet. Så lätt går det inte att lyfta individerna från ett utvecklings steg till ett annat. Följden blir då också att detta påtvingade uppförande, endast blir en "kultur" och "bildning" som är analog med den som djurtämjaren påför sina vilda djur, nämligen en kränkande och obehaglig och därför hatad "dressyr". Det blir då också något av en "cirkusföreställning", när naturmänniskor visar prov på "vördnad" och "lydnad" inför en diktatur, som slår ned varje form av motvilja med en överlägsen modern krigsteknik och hänsynslös bestraffning. När vördnad och lydnad inte existerar som frivillig gåva utan blott framträder som påtvungna medel för att undgå tortyr och dödsstraff, då är de endast rövade företeelser. Och det är givet att i en sådan zon kan freden inte existera. Här måste livet bli blodigt. De förtryckta söker sin frihet. Utvecklingen låter sig inte dikteras eller föreskrivas av jordmänskliga påfund. Allt sådant måste sprängas. Dess bana lystrar en vida högre mentalitet än den jordiska. Och diktaturen är således inte det medel, med vilket världsfreden skall uppnås. Endast den motsatta principen kan frälsa mänskligheten. Men motsatsen till tvång är frihet. Och frihet är ju detsamma som – "gåva", eftersom varje "gåva" endast kan existera som något frigjort, likgiltigt under vilken form den framträder. "Att giva" är sålunda motsatsen till "att tvinga". Mänskligheten kan endast frälsas genom "att giva". Själva världsåterlösningens princip består därför uteslutande i att utveckla "givarförmågan" hos jordmänniskan. Och i samma mån som hennes talang härför växer, kommer hon på våglängd med själva livets egen princip som ju i sig själv är ett enda stort givande. Det kostar inte något, kosmiskt sett, att bli född till världen, det kostar inte något att dö, det kostar inte något att växa, liksom inte heller synen, lukten, smaken, hörseln och känseln är "köpta" eller "betalda" realiteter. Människorna vadar i kosmiska rikedomar. Världen är full av alla de livsvärden, dvs. alla de värme-, närings- och underhållningsvärden som jordmänniskornas utveckling och livsglädje genom omätliga sekler kräver. Men människorna förstår alltså ännu inte, hur man är på våglängd med själva livets princip. Finns det inte kolgruvor nog? – Varför måste då tusentals människor frysa eller mer eller mindre sakna tillgång till denna värmekälla? – Finns det inte elektricitet eller kraftkällor tillräckligt i naturen? – Men tusenden av människor måste inte desto mindre slita sig krokiga, sneda och knotiga – i sitt anletes svett. – Finns det inte spannmål eller födoämnen nog? – Och dock måste tusenden av människor dö hungerdöden. – Är jorden inte tillräckligt försedd med omätligt stora, sköna, tempererade, soliga och fruktbara marker? – Men tusenden och åter tusenden av människor måste förtäras eller försmäkta i heta öknar, samtidigt som andra tusenden måste leva en köld tillvaro i primitivitet i de arktiska markernas vintermörker och isregioner. – Finns det inte material tillräckligt till sköna kläder och utrustning för alla människor? – Men icke desto mindre vandrar stora människomassor omkring i trasor och paltor. – Varför alla dessa kalamiteter? – Är det inte just emedan alla de nämnda kosmiska gåvorna, jordens stora lager av livsvärden, endast existerar eller är beslagtagna som "privategendom"? – Och varför existerar de på det sättet? – Är det inte emedan jordmänniskorna ännu i så hög grad följer de djuriska traditionerna, befinner sig på ett så lågt eller primitivt stadium i utvecklingen att gåvoprincipen ännu endast är en ren bisak i deras mentalitet, medan "affärsprincipen" eller "tagandets princip" är huvudsaken? Människorna har därför fått utveckla en stor talang i "att taga" men endast en mycket ringa talang i "att giva" och är således predestinerade till att vara i disharmoni med livets egen princip, vilken ju som förut nämnts är ett kulminerat givande. Där denna princip inte existerar är det uteslutande de levande väsendena själva som hindrar den. Genom att göra en allt dominerande utveckling av "tagandets princip" till livsbetingelse kan man inte komma på våglängd med den eviga världsplanens grundbestämmelse, som – gratis – "låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga". – Man förstår här bättre att vägen till livet eller jordmänsklighetens frälsning endast kan läras ut genom de eviga orden: "Det är saligare att giva än att taga". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt