Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
2 KAPITLET
Den nuvarande samhällsordningen och dess inflytande på mentaliteten
För att riktigt kunna förstå det ovan nämnda måste man göra klart för sig att den jordiska mänskligheten ännu står på ett så lågt utvecklingssteg, att det i stor utsträckning är ett livsvillkor för dess enskilda individer att vara – själviska.
De existerande myndigheterna med sina lag- och rättsväsen har ännu inte nått fram till en sådan position i förhållande till den härskande, egoistiska eller djuriska glupskheten i individernas kamp om värdena och med dessa förbundna materiella förmånerna att de har kunnat skapa tid, ro och trygghet för de enskilda individerna att utvecklas i osjälviskhet.
Självbevarelsedriften i dag skapar hos de enskilda individerna en ständig, allt dominerande fruktan för fattigdomen och den därmed förbundna underkastelsen och träldomen, därför att samhällsordningen ännu inte nått fram till en sådan kulturstandard att den kunnat upphäva slaveriet utan gör det till ett faktum att de som inte äger något, de som inte besitter tillgångarna, måste vara trälar åt dem som äger dessa, blir köpta och betalda av dem som har något att köpa för.
Tillgångarna i världen är således för närvarande i verkligheten endast ting, med vilkas hjälp man kan köpa sina medväsen, tvinga dem till att vara medarbetare i anskaffandet av ännu mer tillgångar och på så sätt tillskansa sig ett slags oberoende eller en form av frihet, ett slags gardering mot den bakom allting lurande träldomen.
Den bestående samhällsordningen eller värdeadministrationen av i dag skapar alltså hos varje människa ett utomordentligt stort intresse och stor sympati för förvärvandet av värdetillgångar, ja, är till och med av en så allt dominerande styrka att nästan ingen bland de individer, som ännu inte löpt sig trötta i kampen för tillvaron och i hopplöshetens sinnesslöhet sjunkit till botten i vagabondering, bedrägerier och sinnessjukdom, har tid till eller törs tänka på annat än att ständigt gardera sin ekonomi. Med järnhand tvingar samhället sina individer att se "den rike mannen" som ett av livets mest åtråvärda ideal. Och därför blir alla som lever i rikedomens glans tillbedda eller dyrkade. Är det inte i själva verket så, att en affärs personal på ett helt annat sätt fjäskar för den rike kunden, arvingen till miljoner, som kanske inte ens vant sig att utföra det nyttiga arbetet att betjäna sig själv, klä av och på sig själv, än för den gamle, av arbetets slit och släp böjde och knotige fattige mannen? – Vad eller vem är det man här dyrkar? – Vore det arbetet, då borde man ju bära den utslitne och knotige fattige gamle mannen i guldstol. Men gör man det? – Blir han inte närmast en smula föraktad vid sidan av miljonarvingen? Men är det då själva människan bakom miljonerna man hyser så utomordentligt stor sympati för? – Nej, absolut inte. Hur tror man det skulle gå, om samma människa plötsligt förlorade sin förmögenhet och fattig och luggsliten kom in i samma affär för att köpa ett eller annat på kredit? – Tror man då att affärens personal och innehavare skulle snubbla över varandra i överdriven hast för att kunna tillmötesgå denna persons minsta önskningar? Nej, det är inte personen eller människan, utan miljonerna som hyllas. Där guldet går fram, där följer tillbedjan efter. Det är i ljuset av ens stora ägodelar, i glansen av ens guld, som världen lättast får ögonen på en. Det är detta glitter som lättast öppnar porten för världens favorisering och hyllning. Rädslan för att bli ekonomiskt nedtryckt, ängslan för att gå under i träldom, armod och medellöshet gör således dyrkandet av guldet, dvs. utvecklingen av förmågan att tillägna sig kapital eller förmögenhet, till självbevarelsedriftens första villkor. Allt som kan skapa kapital eller välstånd är således huvudsaken i den dagliga tillvaron. Då alla värden i dag redan är beslagtagna och existerar som andra människors privategendom, kommer denna strävan att gå ut på hur man bäst kan komma i besittning av dessa värden som således "ägs" av andra. Det mest primitiva härvidlag är grovt rån, vilket vill säga att med rå och brutal makt tillskansa sig sin nästas egendom. Detta sätt att skaffa sig tillgångar är mycket vanligt bland primitiva eller vilda folkstammar men finns också hos en viss klass människor inom den så kallade "civilisationen". Då man här har förbjudit denna primitiva form av tillgrepp av sin nästas egendom, blir denna grupp människor, som således i verkligheten endast är "naturmänniskor", till "lagöverträdare" och drar på sig civilisationens förföljelse och straff. Denna klass av människor kallar vi "förbrytare". Detta gäller dock inte när röveriet sker i form av "krig", vilket vill säga när det sker på grundval av ett helt folks önskan eller beslut att tillägna sig ett annat folks besittningar. Här är det ännu "hjältedåd" som välsignas och hedras genom salut, parader och ordnar. Nu menar man kanske att detta dock är berättigat och naturligt när det är frågan om ett "försvarskrig". Men var finns ett sådant i dag? – Tror man att det finns någon nuvarande eller kommande krigförande makt, som inte inbillar sig att den för "försvarskrig", hur uppenbart angreppskrig det än må vara? – Är det inte en av den nuvarande civilisationens frukter att alla kämpar under beteckningen "försvar"? Och vad är det då som försvaras? – Är det inte allmängiltigt att varje folks besittningar och landgränser är realiteter som en gång av samma folk eller dess förfäder tillskansats genom angrepp och överfall? – Kan dessa frikännas från att vara "rövade besittningar"? – Att man har "ägt" dem under långa tidsperioder, kanske ända sedan forntiden, förändrar ju inte principen. Och ett krig som är ett försvar för "rövade besittningar" – är det inte lika berättigat att kallas "angreppskrig" som ett modernt angreppskrig i det tjugonde århundradet är berättigat att kallas "försvarskrig"? Vad är då "angreppskrig" och vad är "försvarskrig"? Är det inte så, att begreppet "försvarskrig" är en beteckning, varmed människorna kamouflerar sanningen om varje krig? – Kosmiskt sett kan absolut alla krig utan undantag identifieras som "angreppskrig", eftersom inget av världens landområden med sina livsförnödenheter och råvarutillgångar har givits som absolut "privategendom" till det ena eller andra folket, till den ena eller andra staten. Att världens landområden icke desto mindre i dag är indelade i "privategendomar" mellan folken beror ju uteslutande på angreppsprincipen, vilket vill säga "rövarprincipen", det råa och brutala tillskansandet genom överlägsen maktutövning. Detta sätt att tillskansa sig värden tolereras alltså endast mellan nationerna, där det ännu inte finns något realistiskt, internationellt eller gemensamt rättsväsen. Mellan samhällenas individer inbördes har man för länge sedan avskaffat denna primitiva form av förvärv och gjort det straffbart. Men i det man således har gjort röveriet straffbart och samtidigt genom felaktig samhällsadministration i stor skala gör det till självbevarelsedrift eller tvingande nödvändighet för de enskilda människorna att begära sin nästas egendom, så har dessa begär framkallat en ny metod, med vilken man kan komma i besittning av denna egendom utan att begagna sig av den ödesdigra och straffbara makten. Denna metod känner vi igen under benämningen "stöld". Den går som bekant ut på att "hemligt" tillskansa sig värden som tillhör en annan. Genom att tillskansa sig dem hemligt och genom att alltjämt undanhålla denna sin handling från upptäckt kan man således undgå det för en sådan handling påbjudna straffet och lagenlig ersättning för de stulna värdena. Stöld utgör således en metod, med vilken man i tursammaste fall kan tillskansa sig värden som tillhör någon annan med mindre risk än genom den farliga rånmetoden. Men då stöld också är straffbart, och då de flesta människor värnar sina ägodelar bakom lås och bom, bakom vakthundar och vaktmän, har urinstinkterna bakom självbevarelsedriften funnit utvägar att genom ännu mer raffinerade metoder än rån och stöld avgiftsfritt tillägna sig gods och guld. Av dessa metoder är den enklaste, liksom de två förut beskrivna, straffbar och känns igen under beteckningen "bedrägeri". Denna metod går uteslutande ut på att lura den, vars ägodelar man önskar tillskansa sig så avgiftsfritt som möjligt. Detta vill alltså säga en metod som särskilt är baserad på förmågan att betjäna sig av lögnen. "Bedragaren" söker alltså att med hjälp av osanningar dölja de faktiska eller verkliga förhållandena för den han vill bedra. Detta kamouflage försiggår naturligtvis på ett sådant sätt att offret får uppfattningen att ett uppfyllande av bedragarens önskningar på de av honom framlagda villkoren betyder en väldig ekonomisk eller på annat sätt värdefull vinst. Men efteråt, när bedragaren är långt borta med sitt byte, upptäcker hans offer att de förväntade fördelarna med att efterkomma hans önskningar ingalunda existerar utan var rena påhittet. Och offret är då en erfarenhet rikare men som regel en ägodel fattigare. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt