Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
35 KAPITLET
Ödmjukheten avlägsnar tröskelns väktare och öppnar invigningens portar för "den förlorade sonen", som därmed blir ett med sin evige fader
Sann "ödmjukhet" är således inte en falsk undervärdering av vårt eget själv eller jag, som får oss att leva i en lismande slavtillvaro i inställsamhetens bojor.
"Ödmjukhet" är däremot den enda absolut sanna och mogna inställningen till varje form av berikande av all högre kunskap eller "ockultism".
Den är således varje fullkomlig "ockultisms" eller högintellektuell tillvaros första ovillkorliga ABC.
Den som inte blivit "ödmjuk", inte insett sin egen "ofullkomlighet", han känner inte sin fattnings- eller manifestationsförmågas begränsning och kan således omöjligt på ockult eller ett sant och rättvist sätt värdesätta eller bedöma de väsen och ting han möter.
Han börjar därför i sin självförgudning att vilja omvända de högsta kapaciteterna av visa eller verkligt högintellektuella väsen, ja till och med en världsåterlösare, om han finge tillfälle att möta en sådan.
Han förklarar krig mot religioner, sekter, samfund och personer, som inte hyllar honom, och han drar sig inte för att ställa sig in hos omoraliska individer och vandrar på många andra sätt tryggt, "där ej ens änglar törs träda", blott han anser att denna vandring är till fördel för hans inbillade "upphöjdhet".
Denna vandring är som "kosmisk kemi" betraktad ett experiment med okända explosiva krafter, en sammansättning av kosmiska kemikalier, tankearter som tillsammans formar ett livsmönster som naturligtvis och ofrånkomligt kolliderar med kärlekslagen eller den gudomliga världsordningen, på samma sätt som det är naturligt att varje felaktig sammansättning av starka fysiska kemikalier måste resultera i en skapelse som endast kan leda till katastrof, besvikelse, smärta och lidande i stället för den glädje och tillfredsställelse som skulle ha uppstått om kemikalierna blivit sammansatta i ett rätt förhållande.
Denna katastrof är ingenting mindre än upptäckten av ihåligheten och tomheten i den inbillade "upphöjdhet" och "ofelbarhet" som väsendet satt sin tillit till när det så stolt utslungat sina falska domar över medväsen och ting.
Med denna upptäckt faller dessa falska domar över individens eget huvud.
Han ser nu att den dom han fällde över omgivningen, väsendena och tingen passar bättre på honom själv än på omgivningen och medväsendena.
Han märker nu genom sin egen ockulta nakenhet "högmodets" eller egoismens isande nattfrost.
Och det är i denna sin mentala frusenhet eller genomisning han ropar till sin himmelske Fader eller Gudomen och ber att få bli blott en av hans "daglönare".
Här håller "ödmjukheten" sitt segerrika intåg i "den förlorade sonens" medvetande.
Han kommer nu inte mer att söka "omvända" profeter eller vismän eller på annat sätt gå till rätta med solens bana.
Han har upptäckt sin egen mikroskopiska litenhet mitt i det stora universum.
Han har upptäckt att han själv inte är den storhet eller kapacitet han trodde sig vara.
Han har insett att han i verkligheten ingenting vet, kosmiskt sett.
Och med denna kunskap är han först nu klar eller utvecklad till att kunna lyssna till Gudomen, vilket vill säga till sin "nästas" tal.
Och nu blir detta tal plötsligt en intressesfär som han mycket gärna och med vördnad lyssnar till.
Och "nästan" gläder sig över detta ödmjuka intresse och den tillit, den förståelse och det tillmötesgående han nu finner hos den individ som förut, mentalt sett, hånfullt knuffade honom åt sidan som en primitiv ''proletär" och ett "underklassväsen" ovärdigt att vara i hans närhet, och han öppnar glad sitt hjärta för honom.
Den "förlorade" men numera "ödmjuke" sonen ser rätt in i det öppna hjärtat och sinnet och ser där livet och skönheten, fullkomligheten och Gudomen.
Och i den förr så ringaktade "proletären" eller det primitiva "underklassväsendet" möter den "förlorade" sonen åter sin evige fader.
"Ödmjukheten" avlägsnade "tröskelns väktare".
Himlens ljus tindrar och strålar honom därpå till mötes från allt och alla.
Hemvändandet blev en invigning och öppnade porten till livsgåtornas lösning.
"Ödmjukheten" är således "nyckeln" till all visdom och därmed "nyckeln" till all upplevelse av att vara "ett med Fadern" eller att framträda som "Guds avbild".
Utan "ödmjukhet" är kärlekens portar stängda.
Och utan kärlek ingen visdom, ingen salighet, ingen Gudom.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt