Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
30 KAPITLET
När talgdanken vill konkurrera med solen
Det finns naturligtvis många andra utslag av religiös och andlig fåfänga och naivitet än de här nämnda, men ett ofrånkomligt kännetecken för dem alla är att de särskilt koncentrerar sig på att nedsvärta andra religiösa och ockulta rörelser, deras ledare och upphov, medan deras positiva, andliga insats oftast endast är plagiat och upprepanden av de ledande kapaciteternas kunskap och manifestationer, ja till och med av de personers arbeten som de förföljer.
Att det endast kan vara fråga om kränkt fåfänga när dessa väsen alltför tydligt visar personlig indignation eller vrede, detta framgår av det faktum att den sanna ockultism eller högintellektuella idealism som de ger sig ut för att representera omöjligt kan betjäna sig av eller ta sig uttryck i dessa den intelligens- och känslofattiga naturmänniskans primitiva medvetandeyttringar.
Facit blir då, istället för osjälvisk idealism, bara en helt primitiv, djurisk självbevarelsedrift. Man försöker nu nedsvärta de verkliga kapaciteterna, för att deras starkare ljus inte i alltför hög grad skall få ens eget ljus att förblekna. Talgdanken konkurrerar med solen. Att det inte blir talgdanken som i en sådan situation avgår med segern torde väl kunna förutsättas vara ett uppenbart faktum för varje normal jordmänniska. Högmodet är alltså i sitt värsta framträdande likt "talgdanken" som vill ge sig ut för att vara ingenting mindre än solen och som därför måste kämpa med att svärta ned solens alltför hotfulla och för "talgdanken" komprometterande ljus. Att "talgdanken", ju mer den kämpar till fördel för denna sin fåfänga, alltmer kommer till korta så att inte blott dess låga blir helt betydelselös i solens starka sken utan att den också på ett onaturligt sätt får sin fysiska kropp nedsmält så att denna flyter ut från veken och dess ljus därigenom blir ännu mera ostadigt eller fladdrande, detta sker enligt den naturlag som ofrånkomligt medför att "högmod går före fall". Och det är detta "fall" som efterlämnar "ödmjukheten", vilket alltså vill säga: den absoluta självkännedomen om den egna ofullkomligheten i individens medvetande. Det är denna självkännedom som får "den förlorade sonen" att vända åter till "fadern" vilket vill säga: tillbaka till en normal värdering av sig själv och därmed till en naturlig inställning till livet eller "nästan". Utan detta "fall" ingen självkännedom och utan självkännedom ingen upplevelse av den verkliga eller absoluta sanningen, och utan insikt om den absoluta sanningen kommer man alltså ständigt att som i sagan få vandra omkring i "bara skjortan", mer eller mindre till åtlöje, spott och spe för sin omgivning. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt