Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Vägen till invigning |
21 KAPITLET
Den primitiva fåfängan hos kulturmänniskan såväl som hos naturmänniskan
Visserligen är "fåfängan" i sig själv inte "syndig", ja, den är inom vissa områden rent av nödvändig.
Men där den sträcker sig bortom det nödvändiga, är den dock ett uttryck för begäret efter att representera något äkta, något som kan väcka andras beundran för ens framträdande, alltså ett begär efter att representera ett "högre" stånd, en "högre" kulturnivå, visa sig "förnämare" än andra.
Detta begär är i sig självt sunt nog, när det inte bara kan tillfredsställas genom en viss modell på ett par skor eller en hatt, byxbenens vidd eller kavajens längd, färgen på en slips och om man skall gå med paraply eller inte.
Där "kulturnivån" enbart representerar sådana företeelser har den inte något med en verklig högre kultur att göra.
Där är dessa företeelser endast en fåfängas nycker.
Det kan då med rätta diskuteras vems nyck eller smak som är "skönast" och vems "prydnad" som tar sig bäst ut: naturmänniskans fjäderprydnader, ringar i öronen och runt armar och ben, målning och tatuering av ansikte och kropp, eller kulturmänniskans bruk av samma företeelser.
Om fjäderprydnaden sitter på en ministers eller en indians huvud, om ringprydnaderna används av en negerkvinna eller av en dollarprinsessa, om smink och färger smetas på den vita eller svarta rasens hud förändrar i princip ingenting.
Den skillnad som eventuellt finns där gäller blott själva tillgången till och rutinen vid nyttjandet av materialet till dessa prydnader.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt