Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker |
8 KAPITLET
Den lågpsykiska och den högpsykiska förnimmelseformen.
Jordmänniskan av i dag har utan tvivel ett visst psyke eller en själslig sida i sitt medvetande, som hos enstaka personer kan ge utslag i form av mediumism, klärvoajans, telepati och dylikt, men dessa företeelser kan inte betecknas som "kosmiska" eller "högpsykiska", då de är lika rums- och tidsdimensionella som de rent fysiska förnimmelseformerna.
De ger inte några "evighetsfaciter", vilket vill säga faciter av "något", som inte är tid och rum, "något", som inte är mått och vikt.
Nämnda faciter är därför alltid "tids- och rumsfaciter", vilket åter är detsamma som "mått- och viktfaciter".
Att världskrigen eller mänsklighetens öde inte är ett "mått- eller viktproblem", utan ett "psykiskt problem" torde väl vara klart.
Med "mått- och viktfaciter" klarar man inga själsliga problem.
De nämnda faciterna uttrycker alltså endast begränsningar, och begränsning är åter detsamma som avskildhet från helheten.
Men något, som är skilt från helheten, kan ju endast utgöra en lokalitet, och en facit, som endast utgör en analys av en sådan lokalitet, kan omöjligt vara det fullkomliga uttrycket för den helhet, under vilken denna lokalitet hör.
Vi har således att göra med två slags grundfaciter, när vi talar om världsalltet eller kosmos, nämligen "lokalfaciterna" och "helhetsfaciterna".
Då man med vanlig fysisk förnimmelse och de i anslutning härtill förekommande ovannämnda psykiska förnimmelserna uteslutande kan förnimma lokalfaciter, vilket vill säga begränsningar, mått och vikt eller tids- och rumsdimensioner, är denna förnimmelseform att beteckna som "lågpsykisk".
Denna förnimmelseform ger således alls inte något avslöjande eller någon analys av själva det "något", som mäter och väger och därmed upplever eller skapar tiden och rummet eller framträder som det viljeförande "något" eller jaget i de levande väsendena.
Detta "något" utgör alltså "skaparen" bakom "det skapta".
Då "skaparen" skiljer sig från "det skapta" genom att inte som detta vara underkastat "tillblivelse" och "upphörande", kan denne "skapare" inte upplevas eller förnimmas genom den tids- och rumsdimensionella eller "lågpsykiska" förnimmelseformen, i det att tillgängligheten genom denna förnimmelseform ju betingas av att förnimmelseobjektet just är underkastat "tillblivelse" och "upphörande".
Att det finns en sådan utanför rum och tid existerande "skapare" eller ett "något", som inte är rum eller tid och därför inte har mått eller vikt, blir till faktum bland annat genom den omständigheten, att livet eller det levande väsendet i sig självt är "mystik" och blivit ännu mera mystiskt, ju mera man med tekniska och kemiska hjälpmedel varit i stånd att lägga väldiga rums- och tidspanoramor bakom sig som mått- och viktfaciter. Men då mystiken om livet eller det levande väsendet växer i samma grad, som den materiella vetenskapen tilltar, blir det här uppenbart, att det finns något hos de levande väsendena, som denna vetenskap omöjligt kan klara av, samt att bibelns bebådande av detta "att döden dö" som en följd av "njutandet av kunskapens träd" här blir till ett ovedersägligt faktum. "Njutandet av kunskapens träd" är ju detsamma som dyrkandet av den materiella erfarenhetszonen. Då denna dyrkan förhöjer mystiken om livet eller det levande väsendet, samtidigt som den gör detta till ett med materien, till ett med tiden och rummet och därmed till ett med "tillfälligheten", som åter är detsamma som "det planlösa" och därmed "det livlösa", har vi här den process, som uppfyller det gudomliga budet: "att döden dö". Men när det således existerar en process, som leder mot "döden", måste det också finnas en process, som leder mot "livet", och bibeln har också antytt en sådan process med uttrycket "livets träd". Genom sitt njutande av "kunskapens träd" blev "Adam" och "Eva" ju bortförda från "livets träd". Att "njuta av livets träd" måste alltså vara en förnimmelse- eller upplevelseform, som är helt olik den "lågpsykiska". Denna förnimmelseform måste vara en förmåga att uppleva och avslöja den sida hos det levande väsendet eller livet, som den "lågpsykiska" förnimmelseformen gör till mystik. Men för att kunna avlägsna mystiken hos det levande väsendet måste den vara en förmåga att förnimma utanför tiden och rummet. Det måste vara en förmåga att förnimma själva den kombinationen av oändligheten i tid och rum, som vi kallar "evigheten". Då denna förnimmelseform således är en diametral motsats till det "lågpsykiska" förnimmandet, vill vi här beteckna den som "högpsykisk". Skillnaden mellan den "lågpsykiska" och den "högpsykiska" förnimmelseformen ligger alltså däri att medan man genom "lågpsykiskt" förnimmande omöjligt kan förnimma ting före dess tillkomst och efter dess upphörande, kan man genom "högpsykiskt" förnimmande förnimma objektet både före dess tillkomst och efter dess avslutning. Härigenom kommer varje ting att ha två faciter, nämligen en "lågpsykisk" och en "högpsysisk". Ett tings "lågpsykiska" facit betyder alltså: dess framträdande i tidsrummet inom dess tillblivelse och upphörande. Ett tings "högpsykiska" facit betyder däremot: tingets framträdande före dess tillblivelse och efter dess upphörande. Nu torde här möjligen invändas, att ett ting dock inte kan vara till före sin tillblivelse och efter sitt upphörande. Och det måste naturligtvis här medgivas, att för "lågpsykiskt" eller tids- och rumsdimensionellt förnimmande existerar tinget naturligtvis inte utanför det rum och den tid, som sträcker sig från dess tillblivelse och till dess upphörande, men för "högpsykiskt" eller evighetsdimensionellt förnimmande existerar tinget evinnerligen. Det är riktigt, att det inte existerar som rum och tid och därför inte kan ha någon mått- och viktanalys, men detta betyder ju inte, att det "något", som var tinget, nu skulle ha blivit till ett totalt "intet". "Något" kan nämligen lika litet bli till "intet", som "något" kan komma av "intet". Varje fysiskt ting, vilket vill säga: varje "skapat" ting, har således en "högpsykisk" eller "kosmisk" "förtid" och skall få en motsvarande "högpsykisk" eller "kosmisk" "eftertid". Då tinget i denna "förtid" och "eftertid" inte är rums- och tidsdimensionellt och därför inte har mått och vikt, kan det inte ha någon analys utöver att vara "något, som är". Då detta "något" var, innan det blev till ett fysiskt ting, och fortsätter med att vara, efter att det varit ett fysiskt ting, har det ju också existerat, medan det var ett fysiskt ting. Det är därför här i sitt "högpsykiska" tillstånd synligt som identiskt med "evigheten". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt