Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker |
32 KAPITLET
En kosmisk årstid, som försvinner, och en ny kosmisk årstid, som börjar ge utslag.
På utvecklingsbanan från mineralriket till den jordiska människan har vi allt det liv, som vi är i stånd att med fysiska sinnen konkret uppfatta.
Vad är då den centrala principen i den utveckling, som ägt rum inom det område vi således har fysisk tillgång till? –
Är det inte en gradvis utveckling i riktning mot en förkovran i förmågan att dräpa, lemlästa och tillintetgöra? –
Vi ser här alltså en utveckling, som efterhand gjort det levande väsendet till ett geni i denna manifestationsutveckling.
Vem är skickligare i att mörda, lemlästa och tillintetgöra än den jordiska människan, och har inte denna utveckling just gjort det till en livsbetingelse för väsendena att i stor utsträckning leva av varandras köttsliga organismer eller kroppar? –
Ja, inte ens människorna drar sig för att leva av andra animaliska medväsens kött och blod, trots att det inte är ett behov för dem, så som det är för rovdjuren.
Men denna omständighet har alltså inte gjort människorna mindre dräpande och lemlästande.
De är alltjämt de väsen, som representerar den dräpande principens högadel.
De mördar och lemlästar, inte av livsbetingelse utan av begär efter oväsentligheter, de mördar av övertro, av religiös och politisk fanatism, av makt- och härsklyssnad och slutligen också av sadistiska eller perversa böjelser.
Att framkalla andras dödsångest har för somliga väsen blivit den enda utvägen för sexuell utlösning, liksom pyromani och våldtäkt för andra är det enda som kan ge liv åt sitt upphovs halvdöda eller sjukliga sexuella struktur, så att denna kan få utlösning.
Vi ser också i utvecklingen, att denna dräpande natur (här måste vi naturligtvis i viss grad utelämna sadismen) ursprungligen varit fundamentet för den religiösa kulten.
Människooffrande, att dräpa andra och att själv bli dräpt i kamp var ju högsta ideal i den nordiska gudaläran och det enda, som öppnade vägen till denna läras himmelrike, "Valhall".
Det är riktigt, att det senare har kommit ädlare former av religiös kult in i världen, bland annat den buddhistiska, kristna och muhammedanska, men detta har ännu inte förändrat det faktum, att alla dessa i religiösa sakrament och dopceremonier invigda människor i det tjugonde århundradet är den jordiska utvecklingsbanans mest geniala livsnedbrytare och således är själva livsupplevelsens största sabotörer. Deras olyckliga öde visar oss, att de inte förstår att leva livet. Jordklotet är så överdådigt rikt på paradisiska existensmöjligheter, både vad klimat, områden och livsförnödenheter angår, att alla dess människor utan undantag skulle kunna vara totalt lyckliga. Mänsklighetens olycka är alltså inte ett materiellt problem utan ett psykiskt problem. Det är ett sinnets tillstånd. Det är problemet om en humanistisk förmåga eller begåvning, och vi ser här också, att en högre humanistisk tankegång börjar göra sig gällande hos allt flera jordmänniskor, vilka blivit inspirerade och stödda av religionernas kärninnehåll. Man tror således inte mera på Valhall och dess dräpande hjälteideal. I dag mördar och dräper man helt visst, men där detta inte sker till humanismens favör, söker man likväl ge mördandet sken av att utföras till denna favör. Man åberopar krigets dråp- och ödeläggelsemetoder som medel till bekämpande av inhumanismen, och i nästan alla situationer motiverar man sina mörka, djuriska eller inhumana tendenser med humanistiska ideal. Man kallar krigsministrar för "försvarsministrar" och "militärväsen" för "försvarsväsen", liksom ville ingen vidkännas ett angreppskrig. Alla krigförande makter påstår sig föra "försvarskrig". En ny mental sfär, ett högre sinnelag, är således i färd med att göra sig gällande. Det är också detta sinnelags närvaro i jordmänniskans psyke, som klyver detta i två delar: det så kallade "onda" och det så kallade "goda". Och det är detta relativt nya sinnelag, som genom uppfostran och undervisning inspirerar till bekämpandet av "det onda", de nedärvda, dräpande, djuriska traditionerna, de så kallade "synderna", och till utvecklandet av "det goda", humaniteten och nästakärleken. Det blir härigenom ett faktum, att jordmänskligheten befinner sig i en kamp mellan två former av sinnestillstånd: ett dräpande eller livslagsöverträdande psyke och ett humanitets- eller nästakärleksbefrämjande psyke. Att det sistnämnda är det enda, som i verkligheten har möjligheter att bli fundamentet för framtidens kulturskapelse, visar således naturen själv som något självklart. Med dessa fakta för ögonen inses lätt, att vi är vittne till en "kosmisk årstids" begynnande tecken på upphörande och att en ny "kosmisk årstid" börjat ge utslag. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt