Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker |
25 KAPITLET
Huvudparten av jordens människor är "kosmiskt döda" väsen.
Från detta kosmiskt "döda" eller "medvetslösa" tillstånd pågår i väsendenas framträdande ett tillbakavändande till ett högre vetande.
Detta tillbakavändande emot ett högre vetande känner vi i det dagliga livet till under begreppet "utveckling".
Samma "utveckling" uppvisar en lång skala av tilltagande högre och högre medvetandestadier.
De mest "döda" stadierna är alltså de, som representerar den största kosmiska ovetskapen På det fysiska planet är det lätt att se den kosmiska "döden".
De mest kosmiskt "döda" väsendena är de, som kulminerar i att sabotera sin egen livslycka.
För att kunna sabotera sin egen livslycka måste man alltså vara ovetande, vilket som nämnt är detsamma som att vara kosmiskt "medvetslös".
Den vetande människan saboterar inte sig själv.
Till dessa väsen, som saboterar sin egen livslycka, hör den vanliga jordiska människan.
Hon mördar och lemlästar, skändar och plundrar sin nästa eller de levande väsendena i omgivningen.
Det är tydligt, att hon inte erfarenhetsmässigt känner den lag, som säger: "Den som griper till svärd, skall själv förgöras med svärd".
Hon känner inte till, att man skall älska sin nästa som sig själv.
Hon vet i bästa fall endast, att det står skrivet i den eller den heliga boken eller har uttalats av det eller det väsendet en gång i en avlägsen forntid.
Men något verkligt kosmiskt vetande om den absoluta sanningen häri har hon inte.
Hon är som nämnt "medvetslös" på detta fält.
Däremot har hon stort vetande på det rent fysiska området, och ju skickligare väsendet här är utan att ha "kosmiskt medvetande", desto mera benäget är det att lemlästa och dräpa.
Dess egoism känner inga gränser.
Huvudparten av jordens människor är således "kosmiskt döda" eller "medvetslösa" väsen, som inte känner sin eviga forntid och eviga framtid utan endast förnimmer det flyktiga ögonblick, som ett jordeliv utgör i denna deras gigantiska eviga tillvaro. Att de därför inte heller tar hänsyn till detta okända eviga vara utan endast till det kända lilla "nuet", som är deras nuvarande jordeliv, är självklart. Men att besitta ett gigantiskt evigt vara och endast ta hänsyn till en försvinnande liten del av denna tillvaro måste ju betyda, att väsendet omöjligt kan få den fulla glädjen och nyttan av denna tillvaro, detta eviga vara. Att det därför i detta sitt tillstånd blir ett ofullkomlighetens och därmed ett sorgens och lidandets väsen, som befinner sig i konflikt med alla livslagar i det stora okända området i dess verkliga eviga vara, blir här till faktum. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt