Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker |
23 KAPITLET
Varför det levande väsendet inte ses som ett "evigt" utan som ett "timligt" väsen.
När det levande väsendets jag således är ett "något", som skapar formerna, vilka åter är det enda som kan vara underkastat början och avslutning, blir det här till faktum för den utvecklade forskaren, att detta väsen utgör själva evigheten och med sin förmåga att uppbygga och nedbryta former är själva tidens och rummets härskare.
Det levande väsendets övermedvetande, ande eller jag, överlever alltså all skapelse, all energiutlösning i världen, och det är detta eviga väsen vi har framför oss i vår nästa såväl som i vårt eget själv.
Men när det levande väsendet således är ett evigt väsen, hur kan det då komma sig, att vi aldrig ser detta levande väsen som ett "evigt" utan endast som ett "timligt" väsen? –
När allmänheten eller den vanliga jordiska människan endast ser detta levande väsen som ett "timligt" eller "dödligt" väsen, beror detta uteslutande på den omständigheten, att den andliga funktion eller förnimmelseform, genom vilken det skall förnimma den sida hos det levande väsendet, som utgör den eviga delen, nedbragts till ett så elementärt stadium, att den så att säga har borttagits från väsendets vakna dagsmedvetna funktion, har bragts till tysthet.
Det är denna tysthet, stillhet eller ofullkomlighet hos förnimmelseförmågan som utgör den "död", som skulle bli resultatet av "syndafallet" eller "njutandet av kunskapens träd".
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt