Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker |
13 KAPITLET
Varför den lågpsykiska förnimmelseförmågan inte tillfredsställer det levande väsendet.
Världsalltet är en helhet.
Även för "lågpsykiskt" förnimmande framträder denna helhet i "det begränsade" och "det obegränsade".
Livet kan också till en viss grad genom "lågpsykiskt" förnimmande erfaras som två principer, nämligen som "det upplevande" och "det upplevda", vilket åter kan uttryckas som respektive "skaparen" och "det skapta".
Men genom "lågpsykiskt" förnimmande kan väsendet endast förnimma i tids- och rumsdimensioner och kan därför realistiskt förnimma endast de tids- och rumsföreteelser, som skaparen, jaget eller det upplevande "något" är inhöljda i.
Därför kommer denne skapare, detta upplevande "något", att te sig som en samling materia.
Det är denna samling materia vi kallar en "organism".
På det "lågpsykiska" planet blir det levande väsendets organism, som är en "skapad" företeelse eller en materiekombination, således uppfattad som helhetsanalysen av det levande väsendet, och detta betyder åter, att det levande väsendet blir betraktat som materia, representerande den eller den vikten och den eller den åldern.
Men en sådan analys kan aldrig någonsin komma att passa in på något, som är evigt och oändligt.
Därför kan den "lågpsykiska" upplevelseförmågan omöjligt tillfredsställa det upplevande eviga och oändliga "något" i organismen.
Om det inte var på det sättet, skulle all uppkomst av mystik och övertro vara en total omöjlighet.
Mystik är ju detsamma som vetskapen om närvaron av något som man inte förstår.
När det är mystik omkring det levande väsendets liv, betyder detta alltså, att man inser, att det levande väsendet måste ha en högre analys än att blott och bart vara en "skapad materiekombination", och det är ett faktum, att alla döende som i förväg hinner bli informerade om sin död, i verkligheten fullt och fast tror att de skall leva vidare.
Om så ej vore fallet – vad hade de då att frukta?
Varför då frukta för straff för sitt eventuellt omoraliska levnadssätt?
Om ett väsen verkligen vore hundraprocentigt förvissat om att det verkligen totalt skulle dö eller upphöra med att förnimma, måste väl all fruktan för döden lika totalt försvinna.
Det skulle då endast kunna vara tal om sorgen över att inte få leva längre, inte mera få uppleva sina kära anhöriga och det goda, som man ännu inte blivit mätt på.
Men sorg är inte detsamma som fruktan.
När väsendena i en så överväldigande grad, som fallet är, fruktar döden och begär en fortsatt tillvaro, avslöjar detta ju, att det i väsendena organiskt existerar något, som inte accepterar en absolut död och inte heller accepterar, att det levande väsendet skulle vara blott och bart en materiekombination.
Med andra ord: den mystik, vilken som ett faktum existerar kring det levande väsendet och världsalltet, är alltså det fundamentala beviset för att det levande väsendet, i detta fall den vanliga jordmänniskan, inte har funnit sin egen fullständiga eller kosmiska analys.
Men vi vet nu genom den här skisserade högpsykiska insikten i universum, kosmos eller livet, vad det är som fattas i den jordiska människans psyke eller medvetande.
Redan detta, att tillvaron och det levande väsendet självt trots sitt mycket höga materiella vetande och kunnande har blivit mer och mer mystiskt, bevisar ju, att det inne i väsendets mentalitet växer något, som gör det vanskligare och vanskligare för detta väsen att acceptera påståendet, att det skulle vara blott och bart en "timlig" företeelse.
Detta något är en begynnande aning om en högre existensform, ett högre upplevelsetillstånd än det rent tids- och rumsdimensionella eller "lågpsykiska", som domineras av det fysiska planet och de fysiska sinnena.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt