Stjärnsymbolen i menyn


Läs och sök i Tredje testamentet
   Kap:  
(1-35) 
 
Avancerad sökning
Innehållsförteckning för Mellan två världsepoker   

 

 
1 KAPITLET
Den kristna världsbildens konflikt med högintellektualiteten.
Årtusenden igenom har det förkunnats för människorna, att var och en av dem börjat sin tillvaro i och med befruktningen i moderslivet och att det fysiska liv, som de därefter kommer att leva på jorden, är det absolut enda de kommer att uppleva på det fysiska planet. De har helt visst en odödlig själ, men den fortsätter efter den fysiska döden sitt liv i en andlig tillvaro, antingen ett "evigt" liv i härlighet, det så kallade "himmelriket", eller också ett "evigt" liv i "förtappelse", det så kallade "helvetet", allteftersom man fått "syndernas förlåtelse" eller man inte fått den. Här har vi alltså det centrala i den kristna kyrkans världsbild eller livsuppfattning.
      Enligt denna livsuppfattning är de levande väsendena, såväl som allt annat existerande, skapat av Gud. Ansvaret för dessa "skapade tings" fullkomlighet eller ofullkomlighet måste då uteslutande vila på själva gudomen. "Det skapade", och därmed "den jordiska människan", kan av denna anledning omöjligen själv vara ansvarig för sitt framträdande som fullkomlig eller ofullkomlig. Om det inte är fullkomligt, måste felet uteslutande ligga hos gudomen, som har "skapat" väsendet, och inte hos väsendet självt. Men inte desto mindre kräver den kyrkliga kristendomen, att man ångrar sina "synder" och ber gudomen om förlåtelse för den ofullkomlighet, som man alltså absolut inte själv kan vara skuld till, då man ju enligt samma kristendom inte har skapat sig själv. Man skall således i verkligheten be Gud om förlåtelse för att man existerar just så ofullkomlig som han skapat oss. Men här kommer den traditionella kristna världsbilden i konflikt med högintellektualiteten eller den logik, som eljest avslöjar sig bakom varje form av skapelse i naturen. Om den jordiska människan "syndar", måste det ju vara själva gudomen som "syndar", ty han har då skapat något som "syndar". Det kan inte vara "syndaren", utan den, som har skapat "syndaren", som har det verkliga ansvaret och därför måste vara den straffskyldige.
      Att en sådan världsbild endast kan vara livsfundament för de väsen, som ännu har förmåga att okritiskt eller blint tro på auktoriteter, är en självklar sak. Att denna världsbild blir omöjlig för den saklige, kritiske eller logiske tänkaren, är också självklart. Och då världen med jättesteg går framåt i skapande av erfarenhet eller vetenskap och i motsvarande grad gör varje enskild människa till självständig tänkare, är det uppenbart, att den kyrkliga kristendomens världs- eller livsåskådning här skapar tvivel och vantro i stället för tro eller tillit gentemot gudomen. Att den därmed i en motsvarande grad upphör att vara moral- eller kulturfundament är absolut oundvikligt. Att människorna därigenom under en övergångstid måste sjunka ned i materialism och gudlöshet och således till en viss grad bli utan moraliskt fundament, är naturligtvis också givet. Så stark var den i jordmänniskorna växande tendensen att tillbedja makten och härigenom förvärvad rikedom, från andra folk erövrat gods, guld och land, att uniformer, krigsupprustning eller militarism blev staternas förnämsta företeelser eller dyraste uppgifter, ja, måste gå före allt kulturskapande. Officerstitlar blev de förnämsta rangbeteckningarna, vars högsta grad bars av konungen själv. Konungen var alltså den överste krigsherren, den förnämste utövaren av "svärdets bruk". De kristna staterna, vars enskilda individer var "döpta i Faderns, Sonens och den helige Andes namn" och därför skulle vara representanter för honom som sade till sin lärjunge: "Stick ditt svärd i skidan! Ty alla, som griper till svärd, skall förgöras genom svärd" – "... om någon slår dig på den högra kinden, så vänd också den andra till", – liksom han också förmanade Petrus att förlåta: "icke sju gånger utan sjuttio gånger sju gånger", – dessa stater blev de mest geniala utövarna av motsatsen till detta världsåterlösarens sinnelag. Deras sätt att vara kom att utgöra kontrasten till det psyke, som allena kunde frälsa eller återlösa världen. Ja, så allt dominerande blev denna själviskhetens och hatets växande impuls, att själva den auktoriserade kristna kyrkans representanter också kom att blixtra och dundra med dödslarm, bann och bål, förtappelse eller evigt helvete över alla annorlunda tänkande medmänniskor. Har inte tusentals människor varit tvungna att bestiga bålet, sedan de i tortyrkamrarna måst erkänna sig skyldiga till handlingar, som de aldrig någonsin begått? – Och är det inte nitälskan hos denna medeltida övertro, som senare mången gång kommit kyrkans män att glömma världsåterlösarens bud angående svärdets bruk och förlåtandet av oförrätter? – Ja, har man inte rent av välsignat de stora mordmaskinerna, krigsfartyg, tanks och kanoner, och sporrat sitt lands soldater till att utlösa lemlästning, död och undergång över "fienden"? – Och har man inte därmed saboterat den heliga bibliska inspiration till förlåtelse och nästakärlek eller sann kristendom, som var auktoriserad andlig upplysning, barnuppfostran och skolundervisning i samma stat? – Hur kan en präst förrätta sakramenten eller inspirera till avståndstagande från svärdets bruk med ett mordvapen under prästkappan? – Och hur kan man förbanna sina korsfästare och vilja förena det med Jesu väsen? Sade han inte: "Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra"?


Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.