Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
9 KAPITLET
Den jordiska människan har blivit sin egen värsta dödsfiende
Mitt i själva kulminationen av sin förmåga att behärska och utnyttja den fysiska materien, alltså på själva toppen av den allra högsta materiella vetenskap och kunskap, har jordmänniskan blivit det mest hjälplösa, det mest olyckliga och mest utsatta väsendet på det fysiska planet.
Därtill skulle den levande varelsen alltså föras fram.
Det bruk av den dräpande principen, som var ett livsvillkor och därmed en dygd för djuret i djungeln, uppenbaras här som en olycka för människan.
Kan någon läxa, någon predikan eller förmaning övertrumfa denna livets egen demonstration av detta faktum?
Är livet inte här ett tordönstal till jordmänskligheten om att den kommit till gränsen för djurriket, den dräpande principens zon? –
De metoder som gavs åt djuret att skydda sig med, är inte avsedda att bestå i evighet.
Djuret må klara sig med makt, list eller kamouflage, men av en högre varelse än djuret är sådana metoder och de därav alstrade vapnen eller maktmedlen inte avsedda att användas.
Det är sålunda endast inom en bestämd sfär eller zon i tillvaron som man nödvändigt måste skydda sig med makt, list, kamouflage, vapen och nedsabling av sina medväsen.
Den utvecklingsprocess som alltjämt verkar inom väsendet och som fört det från växttillvaron till djurtillvaron, har alltså fört den djuriska varelsen fram till den mänskliga tillvaron.
Utan att människorna i själva verket har lagt märke till det har de sålunda av den utveckling som jäser i deras inre förts fram till ett psykiskt tillstånd, inom vilket iakttagandet av livslagarna är helt motsatt detta iakttagande inom djurriket eller djungeln, där det är ett livsvillkor att dräpa för att leva.
Jordmänniskornas olycka är alltså att de har fått mänskliga egenskaper (förmågan att behärska elementen är nämligen i sig själv inte någon djurisk egenskap), men de tror i verkligheten att de alltjämt måste använda djungelns lag för att upprätthålla livet, tror att de måste mörda för att själva kunna leva och använder därför de mänskliga egenskaperna i denna övertros eller den dräpande principens tjänst.
Men då de mentalt sett inte längre är i djungeln utan i förgården till människoriket, kan användandet av den dräpande principens mordiska eller våldsamma metoder inte mer ge något som helst beskydd mot andra våldsvarelser utan verkar i stället snabbt tillbaka på sitt upphov och saboterar dess eget fysiska liv.
Den jordiska människan har alltså blivit sin egen värsta dödsfiende.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt