Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
68 KAPITLET
Världsbildens eviga analys M
Vad beträffar det levande väsendets organism så är den helt visst skapad, men det finns något som betingar att den avlöses av en ny organism varje gång den gamla går under, på så sätt att väsendet aldrig någonsin är utan organism.
Därtill kommer ytterligare att organismen är en kombination av olika stororgan så att det finns ett sådant för fysisk manifestation och upplevelse och ett motsvarande stororgan för upplevelsen av var och en av de andliga eller psykiska sfärerna.
När det fysiska stororganet (den fysiska kroppen) går under, går medvetandet strax över till att bäras av de psykiska eller andliga stororganen, tills det åter har skapats en ny fysisk kropp som kan bära medvetandet på det fysiska planet och så vidare genom dessa skiftande fysiska och andliga upplevelseepoker.
Det är dessa skiftande epoker i väsendets upplevelsesfär som ligger till grund för begreppet "reinkarnation" eller "återfödelse".
Eftersom denna organismutbytesprincip är ett villkor för skapelse, kan den inte själv ha blivit skapad utan måste till sin natur med nödvändighet vara något som är evigt.
Denna princip blir därmed en garanti för att ifrågavarande levande väsen evigt fortsätter att vara ett organ, ett "fönster", genom vilket det gudomliga, högsta, tänkande och viljeförande "något" i universum är synligt eller blir uppenbarat.
Då det är denna individens identitet som synfält eller ett "fönster" in till det nämnda högsta manifesterade "något" som är dess individualitet, är denna individualitets eviga existens således garanterad.
Det levande väsendet blir genom denna sin individuella uppenbarelse av det högsta "något" eller det i dess skiftande organismer boende jaget, som redan förut nämnt, en "gudason".
Genom organismen får denne gudason eller det levande väsendet en särskild "inåtvänd" och en "utåtvänd" förnimmelse av sin egen existens.
Den "inåtvända" förnimmelsen är dess i djupet boende instinktmässiga förnimmelse av dess högsta "något" eller den utstrålning som är dess egen individualitet, dess eget jag.
Den "utåtvända" förnimmelsen är upplevelsen av det genom all annan logisk skapelse i naturen eller världsalltet förekommande tanke- och viljeförande, skapande "något".
Det är den "inåtvända" förnimmelsen som gör väsendet till gudason och den "utåtvända" som gör naturen eller världsalltet till en levande Gudom eller Allfader för väsendet.
I sanning! Det är inte så märkligt att den invigde gudasonen, när denna hans eviga identitet med Gudomen blir till vaket dagsmedvetande, med hela sitt medvetande eller sin själsstyrka överlämnar sitt jag och sin ande till denne evige Fader och detta sitt upphov i uttrycket: "Fader! Du som är i himmelen, ske din vilja. I dina händer befaller jag min ande". Och Guds ande svarar genom härskarornas miljoner: "Se, jag är med dig alla dagar, genom alla tider, i alla ting. Ja, innan världen var och jag skapade jorden, var du min älskade son, till vilken jag funnit behag. I min famn skall du vila och vaket dagsmedvetet uppleva och njuta all den kärlek, visdom, skönhet och glädje, som från evighet till evighet är min andes strålgloria." Denna gudomliga förening av Gud och gudason är världsbildens eviga analys M. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt