Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
67 KAPITLET
Världsbildens eviga analys L
Som framgår av ovanstående, ser det invigda väsendet världsalltet som Gudomens organism, ser att denna organism i princip utgör organismer inom organismer, levandegjorda och sammanfogade till en enhet genom ett tänkande och viljeförande "något" eller "jag" i varje organism.
Då detta "något" eller "jagen" i sin egennatur är höjda över tids- och rumsdimensionen, kan detta inte här existera i flertal.
Bortom tids- och rumsdimensionen, vilket vill säga: bortom allt det skapade, allt det timliga, kan det "något" som utgör jagen i organismerna endast existera som en odelbar enhet.
Det blir därför inte här tal om jag i flertal.
Här kan absolut endast existera ett jag.
Det är därför först genom sin förbindelse med tids- och rumsdimensionen, där alla ting har början och avslutning och alltså är begränsade, som detta högsta "något" i världsalltet kan bli synligt som flertal, bli synligt som "jaget" i alla existerande väsen i universum.
Att det blir synligt vill alltså säga detsamma som att det blir uppfattat.
Men då uppfattandet endast kan försiggå genom organismen, kommer denna således att utgöra ett slags organ, med vars hjälp det nämnda högsta "något" kan markeras och därmed bli synligt.
Då det finns många organismer, blir detta "något" ju markerat eller synliggjort i lika många fall som det finns organismer.
Det är således inte det högsta "något" som blir mångfaldigat med hjälp av organismerna, utan synbilden av samma "något".
Det är denna mångfaldigade synliggörelse av det gudomliga "något" som framträder som världsalltets motsvarande mångfald av "levande väsen".
Vi kan i detta fall likna världsbilden vid ett mycket starkt upplyst rum med många fönster.
Från varje fönster strålar det ut ett starkt ljus som alltså blir en liten ljusregion för sig självt.
På detta sätt blir det alltså utanför rummet lika många ljusregioner som där finns fönster.
Men i verkligheten är det fönstren som är i flertal och inte ljuset, eftersom det är samma ljuskälla som strålar ut genom alla fönstren.
Men hur går det då till att de många organismerna, eller det vi här betecknar som "fönster", existerar? –
Ja, här ser den invigde att det existerar en evig princip, som jag i mitt huvudverk kallar "X2".
Genom denna princip utlöses allt som faller under begreppet skapelse.
Vi kan därför beteckna denna princip som det högsta "någots" skaparförmåga.
Att denna skaparförmåga existerar blir ju ett allmängiltigt faktum genom alla naturens och livets skapelseprocesser.
Att den är lika evig som det gudomliga "något", till vilket den är knuten, blir också ett faktum, ty om det funnits en tid då det eviga "något" inte haft denna förmåga, hur skulle den då ha blivit till?
Ett "något" utan skaparförmåga skulle ju aldrig någonsin kunna skapa en sådan förmåga.
Denna förmåga har alltså evigt varit till.
Men "något" som är evigt kan man inte ge uttryck åt genom tids- och rumsdimensionell analys eller beteckning.
Det är just därför som vi måste beteckna denna eviga skaparprincip med "X2", liksom vi i detta sammanhang i mitt huvudverk har måst beteckna det gudomliga eller högsta "något" med "X1" och det motsvarande eviga resultatet av denna skaparförmåga med "X3".
Detta sista "X" är alltså uttryck för formernas värld eller det synliga eller för sinnena tillgängliga materiella världsalltet.
Med dessa tre "X" har vi världsalltets huvudanalys.
De visar oss världsalltet framträdande i tre oskiljbara principer.
Om t.ex. "X1", som är det tänkande och viljeförande "något", inte existerade, hur skulle då "skaparförmågan" kunna existera? –
Och om "skaparförmågan" inte existerade, skulle "det skapade" ju också vara en omöjlighet.
Dessa tre principer formar således en oskiljbar enhet eller en treenig princip.
Då dessa tre principer ju utgör de tre villkor som krävs för att ett "något" skall kunna framträda som "ett levande väsen", framstår här världsalltet som "ett levande väsen".
Och här står vi således inför "den ende sanne Guden".
Då alla andra levande väsen utgör precis samma treeniga princip – i motsatt fall skulle de ju omöjligt kunna framträda som levande väsen – har vi här den djupaste analysen av begreppet "väsendet skapat till Guds avbild".
Denna treeniga princip eller den ende sanne Guden och de många gudasönerna eller väsendena skapade till hans avbild är världsbildens eviga analys L.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt