Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
66 KAPITLET
Världsbildens eviga analys K
Men även om universum eller världsalltet består av myriader av levande väsen eller former av liv, vet det invigda väsendet att ingen enskild av dessa livsformer och heller inget enskilt av de levande väsendena i de nämnda tre kosmos kan vara den evige Fadern eller Gudomen.
Antingen de framträder som världsåterlösare, kristusväsen, buddhaväsen eller utgör andra av mänsklighetens största visa eller de utgör sådana former av liv som vi kallar planeter, solar och vintergator, kan ingen som helst av dessa livsformer utgöra den enda sanna Guden.
Var och en av dem kan betecknas som en son av Gudomen.
Gudomen är för det invigda väsendet inte en fråga om ett rums- eller tidsdimensionellt väsen.
Gud är inte en fråga om ett storleksbegrepp.
Gud är ande och måste upplevas som ande och inte som en form eller skepnad, inte som en materiekombination utan som ett genom materie-, energi- eller rörelseoceanen uppenbarat tanke- och viljeförande världsjag.
Det invigda väsendet ser att Gudomens existens endast är möjlig genom samma princip som det självt med sin organism utgör.
Liksom det självt utgör ett jag i en organism som samtidigt med att vara bostad och redskap för nämnda jag också utgör en bostad, ett universum eller världsallt för en hel serie av mikroväsen, så utgör Gudomen också ett levande väsen, ett jag i en organism som i sin tur är boning för mikroväsen.
Denna organism är världsalltet, och mikroväsendena är de i detta världsallt existerande levande väsendena.
Därigenom blir varje levande väsen således ett mikroväsen i Gudomens organism.
Dess manifestation och utveckling är alltså en organisk funktion i denna organism och blir medbestämmande vid utformandet av välfärden inom samma organism, blir uppbyggande eller underminerande, allt eftersom denna utveckling är kärlek eller hat.
Att kärleken är huvudvillkoret för en verkligt lycklig tillvaro, en absolut frid och harmoni i tillvaron, torde väl därmed vara självklart.
Men det invigda väsendet skådar vidare och ser att det inte finns något största eller minsta väsen i hela detta panorama av levande väsen.
Det ser att dess egen organism rymmer myriader av mikroväsen av olika slag.
Det ser att dess medväsens organismer likaledes är universa eller boningar för mikroväsen.
Det ser att mikroväsendena inom organismerna också har organism som i sin tur är boning för ännu mindre mikroväsen och så vidare nedåt i det oändliga i mikrokosmos.
Det finns således inte här något minsta väsen, även om det naturligtvis för de fysiska sinnena kommer att vara en gräns, bortom vilken man inte kan se.
Men det beror inte på att där inte finns mera att se utan på att de realiteter som där förekommer är av en sådan natur att de inte kan få dessa sinnen att reagera.
Men exakt detsamma gör sig ju gällande när väsendet skådar uppåt i makrokosmos.
Liksom det visade sig mikroväsen inuti mikroväsen i dess egen organism nedåt i det oändliga mikrokosmos, på samma sätt ser det nu också att det självt tillika med alla övriga väsen i mellankosmos inte är det yttersta som finns i världsalltet utan att det däremot äger rum väldiga funktioner eller energiutlösningar i form av "naturens krafter" omkring det.
Det invigda väsendet ser att dessa energiutlösningar eller naturens krafter är organfunktioner i en större organism, en organism, inom vilken vi alltså är mikroväsen.
Denna första organism utanför oss är jordklotet.
Jordklotet tillsammans med de övriga planeterna är i sin tur mikroväsen i solsystemet som i sin tur är en mikrolivsform i en ännu större organism: en vintergata eller nebulosa, och så vidare uppåt i det oändliga makrokosmos.
På detta sätt är de levande väsendena placerade inuti väsen, och ingen kan komma till något innersta eller yttersta väsen, liksom det här naturligtvis inte heller finns något största eller minsta väsen.
Själva det världsallt som vi känner med dess oändliga rymd, planeter, solar och vintergator försvinner för det invigda väsendets kosmiska klarsyn som en mikroorganism inuti ett ännu större system, en ännu större organism, och så vidare.
Vad tjänar det då till att väsendena med teleskop ser tusenden av ljusår ut i det för dem synliga världsalltet eller med mikroskop ser nedåt i de för dem minsta synliga partiklarna?
Den absoluta världsbilden kommer de inte ett enda steg närmare på denna väg.
Här upphör nämligen all tids- och rumsdimensionell uppfattning.
Här blir därför alla existerande talfacit ogiltiga.
Den absoluta världsbilden är inte ett storleksproblem, den är inte ett volym- eller konsistensbegrepp.
Den är inte en fråga om materiella tings fasta, flytande eller gasformiga tillstånd.
Världsbilden är rent andlig och kan därför endast fattas av den invigde eller den som kan förnimma andligt.
Att förnimma andligt är detsamma som att kunna fatta det verkligt levande bakom de yttre döda energiformerna, rörelsearterna eller skapade företeelserna.
Att förnimma andligt är således motsatsen till den vanliga vetenskapliga uppfattningen, vilken i verkligheten endast utgör en uppfattning om talbegrepp, storlekar, konsistens och volym etc. och som inte är något som helst uttryck för liv.
Den högsta orsaken till rörelserna eller livet kan där blott uppfattas som "tillfällighet", alltså som ett hundraprocentigt dött upphov.
Att fatta andligt ger däremot upplevelse av ande, vilket vill säga liv.
Det invigda väsendet ser därför liv överallt och ser naturligtvis också livets första orsak som ett levande gudomligt något som kan tänka, uppleva och vilja eller skapa.
Därför ser den invigde också Gudomen som ett strålande levande "något" eller ett jag bakom hela världsalltets materiella struktur med dess organismer inuti organismer eller väsen inuti väsen, helt oberoende av yttre materiella talfacit eller energikombinationer.
Därför blir den invigdes syn av världsbilden en syn av ande och därmed en syn av medvetande, tanke och vilja, vilket i sin tur är detsamma som synen av "ett levande väsen".
Då detta väsens organism i sig rymmer alla existerande levande väsen och utgör allt som överhuvud taget existerar, i det alla detaljer här är inbyggda i varandra, liksom de levande väsendenas livsdomäner också existerar inuti varandra, så har vi här framför oss världsbilden uppenbarad som en av alla levande väsen byggd och upprätthållen enhet, genom vilken uppenbaras ande, medvetande, tanke- och viljeföring och en därav följande manifestation och skapelse.
Men därmed blir världsalltet ju åskådliggjort som en levande organism.
Då denna organism skiljer sig från alla andra organismer därigenom att den utgör helheten eller allt som finns till, blir den, ehuru materiell i sitt framträdande, dock höjd över tids- och rumsdimensionen.
Den kommer därigenom att särskilja sig från gudasonens organism, som ju är tids- och rumsdimensionell, har en början och ett slut och därför måste framträda med ålder.
Gudomens organism (världsalltet) har ingen ålder.
Den är identisk med evigheten.
Gudomen som ett alltomfattande levande väsen, i vars organism och väsen vi alla lever, rör oss och är till, är världsalltets eviga analys K.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt