Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
65 KAPITLET
Världsbildens eviga analys J
Som vi har sett är döden inte en tillintetgörelse av livet utan utgör i själva verket detsamma som livet, blott i en mycket åtsnörd eller förminskad form.
Denna åtsnörning eller förminskning av livet blir så en kontrast till det större eller mera utvidgade livet och gör därmed upplevelsen av detta möjlig.
Den mentala döden är alltså inte en upplösning eller tillintetgörelse av det levande väsendets existens utan bara en förminskning eller åtsnörning av dess medvetande till ett latent tillstånd, som just precis är ett sådant minimum som är nödvändigt för att ett särskilt medvetenhetsmaximum skall kunna markeras.
Förvandlingen av väsendets medvetande från detta minimum till nämnda maximum är detsamma som den process vi känner till under begreppet "utveckling".
Men liksom kretsloppet åstadkommer väsendenas förvandling från detta medvetenhetsminimum till motsvarande medvetenhetsmaximum, så åstadkommer kretsloppet också en rörelse från detta medvetenhetsmaximum till motsvarande medvetenhetsminimum.
Denna rörelse beskrives närmare i mitt huvudverk under begreppet "inveckling".
Det är utlöpare av denna princip som vi i allmänhet i det dagliga livet betecknar med begreppet "degeneration".
Medan minimumsmedvetandet, den mentala "döden", markeras genom den kalle, materialistiske gudsförnekaren som tror att hans väsensart är universums högsta livsform och att naturens enorma skapelseprocesser endast utgör ett tillfälligt samspel av döda krafter, av vilken tillfällighet han alltså själv är en produkt, markeras maximumsmedvetandet, den kosmiska klarsynen eller kristusmentaliteten, på det fysiska planet genom det invigda väsendet, som har blivit ett med universums grundton, "nästakärleken", har blivit "vägen, sanningen och livet" och därmed "ett med Fadern".
Ett sådant väsens gudomliga syn eller kosmiska upplevelseförmåga har alltså blivit till på grund av dess upplevelse och övervinnande av mörkret och den därav följande fullt utvecklade humaniteten eller nästakärleken i dess psyke och väsen.
Med denna utveckling kan individen inte undgå att verkligt vaket dagsmedvetet förnimma inträngandet av den högsta upplysningen eller kunskapen i sitt medvetande.
I ett för denna upplevelse särskilt gynnsamt ögonblick inträder för väsendets vakna dagsmedvetna förnimmelse en väldig illumination av allt vad det överhuvud taget kan fatta.
Allt blir i denna upplevelses högsta skede till ett gyllene ljus.
Denna väldiga allt behärskande illumination låter likt lysande guld alla detaljer i världsrymden, även väsendets egen organism, gå upp i detta enda levande ljus.
Och man förnimmer, ser eller upplever bara ljus, ljus och åter ljus.
Och här är det som man för första gången med vaket dagsmedvetande förnimmer sin existens utanför tids- och rumsdimensionen.
Här är det ingen organism som ilar mot sin ändalykt, mot sitt livs upphörande.
Här är det inte något som tynger eller framkallar ångest och bävan, skrik och pina.
Här finns inte ens den allra minsta lilla skugga.
Här är därför bara en enda detalj: detta alltgenomträngande, levande ljus som närmast kan beskrivas som guld i strålform.
I denna ljusocean känner man sig livslevande existerande, trots att man inga detaljerade nyanser kan iaktta utöver några gyllene trådar som genomtränger ljuset.
Man har alltså ingen organism utöver detta ljus.
Och i detta ljus har man smält samman med allt annat liv i världsalltet som inte heller har något organism utöver den väldiga ljusoceanen.
I sanning, man upplever här sin odödlighet, sin identitet med evigheten, sin sammansmältning med den eviga Gudomen som man känner att ljushavet är ett uttryck för och som alltså även är ens eget eviga liv.
Man är platsen för sin evige Fader, världsalltets upphov och Jag.
Man känner en helt ny världs detaljer tränga in i ens ständigt vakna dagsmedvetande, en värld där allt är strålande kärlek och där allt som förr var mystik och oklarhet nu har blivit uppenbar och klar verklighet och uttryck för en kulmination av fullkomning.
Man känner att det är Guds ande, tanke- och viljeföring, som har trängt in i ens medvetande och helt överskyggar detta.
Man är inte längre samma människa.
Man har genomgått den stora invigningen.
Man är nu uppstånden från de döda.
Man har blivit medveten i evigheten eller Guds rike.
Denna överdådiga salighetsförnimmelse, som den gudomliga andens illumination och överskyggande av ens medvetande har medfört, är så stark att man på mindre än en sekund har fått sitt medvetande fyllt med så mycket ljus att man tycker sig inte kunna rymma mer. Det himmelska ljuset försvinner åter och man är tillbaks på det materiella planet. Men från och med nu är det invigda väsendet medvetet i Faderns tanke och vilja. Väsendet är därför nu ett med Fadern, vägen, sanningen och livet. Det ser att alla andra levande väsen är uttryck för samma liv, är gudasöner liksom det självt. Det ser att det finns ett jag bakom alla självständiga energikombinationer, vilka därigenom blir avslöjade som "levande väsen", helt likgiltigt hurudana dessa energikombinationer visar sig, likgiltigt om de är celler, molekyler, atomer eller de framträder som planeter, solar och vintergator. Allt är levande. Universum är en kombination av liv. Och människan uppfattas inte längre som den högsta livsformen i universum. Allt i mikrokosmos såväl som i mellankosmos (den sfär som utgöres av de kända livsformerna) är levande väsen. Men det invigda väsendet ser inte blott att allt i sin planmässighet och ändamålsenlighet är absolut fullkomligt i universum. Det ser att "allt är mycket gott". Detta väsendets överskyggande av Guds ande, invigning eller undfåendet av kosmiskt medvetande och dess härav följande ettblivande med Fadern, vägen, sanningen och livet är världsbildens eviga analys J. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt