Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
64 KAPITLET
Världsbildens eviga analys I
Det blir ännu en högre och sista upplevelse av den evige Fadern innan den nya (och evigt gamla) världsbilden är fulländad.
Denna upplevelse är den personliga kontakten med detta vårt väsens eviga källa och fasta punkt.
Men denna upplevelse kan inte som den teoretiska ges med hjälp av andra varelser utan enbart genom vår egen utveckling, vårt eget kosmiska spiralkretslopps tillryggaläggande.
Genom de levande väsendenas kosmiska sexuella poltillstånd föres de från spiralkretsloppets första början framåt mot ett tilltagande egoistiskt tillstånd som skapar villkoret "dräpa för att leva".
Från denna djuriska tillvaro föres väsendena vidare framåt till den jordmänskliga epoken.
Under denna epok leder de medfödda djuriska mordtendenserna dem fram till våldsamma konflikter och dödsdanser på makt- och ägandebegärets eller den brutala, djuriska erövringslustans stora blodbesudlade krigsskådeplatser som samtidigt med den längst levande djuriska processen, "svartsjukans" eller jalousins mord- och självmordsområden och olyckliga kärleksdomäner, måste bli kulminationen på den medvetandessfär som av mänsklighetens vismän eller största kosmiska eller andliga ledare för länge sedan förutsagts som en ofrånkomlig, stundande ragnarök eller helvetestid.
Detta "helvete" är inte något "straff för "synder", verkställt av en vred gud, utan ett evigt existerande sista bålverk som skydd mot väsendenas vidare vandring mot mörkret.
Längre än till "helvetet" kan alltså inget väsen vandra i mörker och lidande.
Bortom denna olyckans och lidandets hemort går vägen ofrånkomligt åter mot ljuset.
Ingen kan nämligen uppleva eller genomgå "helvetet" utan att inse att detta är kulminationen av det obehag som alltid måste uppstå där tanke och viljeföring saknar kontakt med nästakärleken eller den grundton som hela universum vilar på.
Med denna syn inpräntad i medvetandet börjar individen frigöra sig från sitt nedärvda, själviska eller djuriska väsen som ju genom sin totala brist på kärlek var vägen direkt till helvetet.
Genom denna frigörelse blir det inte längre frågan om "att döda för att leva".
Man behöver då inte längre leva av utvecklade djurs organismer, kött och blod, liksom man inte heller behöver tillskansa sig andra individers materiella förmåner, deras värden, gods och guld.
Det finns inte heller något "eget kön" att hata, då ens hela sympati, efter denna de många inkarnationernas invigningsvandring i mörkret, nu är inriktad på ett enda stort intresse, nämligen ljus, ljus och åter ljus, vilket i detta sammanhang betyder fred, konst, skönhet och glädje.
I detta kärlekens ljus, som är alltets grundton, kommer man mer och mer i kontakt med alla väsen, i det man genom sin långa vandring nu förstår alla de andra som ännu befinner sig i mörkret och inte vet vad de gör.
Men man ser också på grund av det inre ljuset, den så kallade "helige Ande", att det finns en Fader, ett tänkande och viljeförande väsen bakom alla universums eller alltets företeelser.
Man förstår att inget väsen lider orätt och att ingen kan göra orätt.
Det hela är en gudomlig skapelseprocess, utlöst genom kretsloppet, som återigen är en organisering av kontraster.
Och då livet omöjligt kan upplevas utan denna organisation av kontraster (en bild, såväl mental som fysisk, kan endast existera på grund av kontraster), är ju kontrasternas närvaro och individens därigenom manifesterade förmåga att uppleva dessa en gudomlig välsignelse, en kulmination av kärlek, en evigt fortsättande upplevelse av natt och dag, vinter och sommar, sorg och glädje, ovetenhet och vetskap och därmed en skiftande upplevelse av döden och livet som gör det levande väsendet till dödens och livets herre.
Denna individens eller det levande väsendets identitet som dödens och livets herre är världsbildens eviga analys I.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt