Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
63 KAPITLET
Världsbildens eviga analys H
Den eviga kretsloppslagen betingar alltså att efter vinter kommer sommar, efter natt kommer dag, efter mörker kommer ljus, efter döden kommer liv.
Den levande varelsen genomgår här upplevelsen av den mörkrets kontrast som ger honom intresse för och längtan efter ljuset, efter vårens och sommarens ankomst.
I lidandets sfär blir han genom flera jordeliv förädlad, blir mer och mer osjälvisk och humanistiskt inställd, får till sist förmågan att uppträda fullkomligt kärleksfullt mot nästan.
Organ utvecklas inom honom i riktning mot större sympati som efter hand helt lyfter honom upp över djurets sfär och sätter honom i stånd att älska sin nästa, oberoende av om denna tillhör hans eget eller motsatt kön.
En ny psyke eller mentalitet uppstår, vilken efter hand helt skall överskygga den djuriska eller själviska mentaliteten hos den jordiska människan.
Det allt överstrålande i denna mentalitet är humanitet eller kärlek till allt och alla.
Med detta sitt högt utvecklade kärlekssinne börjar individen rikta hela sitt medvetande bort från självupptagenheten för att i stället inrikta sig på sin nästas beskydd och välgång.
Men genom att han på detta sätt riktar medvetandet bort från sig själv och låter det utveckla sig i osjälviskhetens och därmed i sympatins eller kärlekens favör kommer denna hans utåtvända medvetandesenergi i kontakt med universums grundton som just är kärlek.
Genom denna kontakt kan individen börja känna universums lagar och därmed avsikten med de skapelseprocesser som är baserade på dessa universella lagar.
Dessa leder mer och mer till förnimmelsen av en främmande, osynlig viljeföring och därmed till bevis för tanke och medvetande.
Men denna begynnande upplevelse av universums uppenbarelse av tanke- och viljeföring skapar begäret efter ett möte med denna tanke- och viljeförings upphov eller detta mystiska väsen som individen helt visst genom många olika beskrivningar och uppfattningar eller genom sin barnalära hört talas om som "den eviga Gudomen" och som han en gång trott på men som efter hand gått förlorat i denna oändliga ocean av materieanalyser eller talfacit som "njutandet av frukten från kunskapens träd" tornat upp i hans medvetande.
I denna grav av det materialistiska vetandets och kunskapens fysiskt och andligt döda facit börjar individens medvetande nu återigen att "uppstå från de döda".
Han börjar njuta av ett annat träds frukter, frukterna från "livets träd".
Frukterna från detta träd är "livsyttringsfacit", i motsats till frukterna från "kunskapens träd" som endast utgör talfacit.
Medan dessa sistnämnda facit endast ger kunskap om kalla materiereaktioner, hastighetsgrader etc, ger "livsyttringsfaciten" kunskap om tanke- och viljeföring, planer och avsikter.
Alla reaktioner som förr uppfattades som enkla rörelsearter blir nu genom denna nya sinnesutrustning till "livsyttringsfacit".
Dessa i sin tur ger kunskap om och förståelse av materien eller naturen som en levande, fungerande mentalitet eller medvetenhet och därmed som ett uttryck för ett levande upphov som just med denna medvetenhet, tanke- och viljeföring, som vi eljest endast brukar kalla "naturkrafterna", syftar till en intim, levande kontakt med varje sökande, kärleksfull individ.
Och då den starkt kärleksfulla och därmed högintellektuella individen nu vet att Gud inte existerar i enbart talfacit, söker han honom inte lägre rätt och slätt i en viss materiekombination utan i alla energiarter i universum, ända ifrån de kända, levande väsendena och deras uttrycksformer och fram till universums för hans iakttagelseförmåga yttersta gränser – så och så många ljusår bort i oändlighetens rymd.
Han ser att hela den här omspännande processen är en gudomlig viljeföring, verkningar av en oändligt sprudlande tankevärld, en uppenbarelse koncentrerad i själva evigheten och oändligheten, precis som jaget i honom själv eller i varje annat levande väsen.
Och med denna upplevelse har individen kommit till hela världsalltets "fasta punkt".
Här ställs han inför själva livets herre i ett format som omspänner alltet, så att han endast i "Honom" kan "leva, röra sig och vara till".
Här är det väsen som besjungits och lovprisats på många olika sätt genom alla tider och som individen instinktmässigt i själva verket aldrig någonsin varit förutan.
Här är det väsen individen som djur skrek till i livsfaran och dödsögonblicket, här är det väsen han senare som jordmänniska genom otaliga böner vände sig till i nödens och farans stund, här är det väsen som han själv har iklätt ideal, gestalter och kroppar efter sin egen avbild, här är det väsen han ännu senare förnekat på grund av det herravälde han tillägnat sig över materien, och här är det väsen som han genom denna gudlöshet först på allvar började sakna och som han sålunda började söka eller forska efter i nya facit efter att ha löpt sig till döds i talfacitens omätliga eller ändlösa grav.
Och genom dessa nya facit har han alltså uppdagat den verkliga, levande Gudomen och dennes mentalitet, som han därför börjar efterlikna.
Med detta efterliknande omskapar han alltså sig själv till Guds avbild.
Men den invigda varelsen ser längre.
Den ser att här är det väsen som den efter sin invigning funnit levandegjort i alla andra existerande levande varelsers framträdanden.
Den ser att här är det väsen som talar genom alla levande varelsers ögon, ord, handlingar, leenden och tårar för att inte nämna den makt, detta samma väsen uppenbarar genom naturens oändliga skapelseprocesser.
Den upplever sålunda sig själv ansikte mot ansikte med det väsen som är morgon- och aftonrodnaden, mörkret och kölden, ljuset och värmen, det väsen i vilket alla dessa krafter förenar sig i det stora slutfacit "allkärleken".
Och den invigda varelsen känner sig betagen när den ställs inför detta eviga väsen, från vilket alla levande varelser genom det likaså eviga kretsloppet ständigt utgår och ständigt vänder tillbaka till.
Den upplever här "livets Fader" och ser sig själv för första gången i vaket dagsmedvetande som "gudason".
Denna universums gudomliga, faderliga och sonliga identitet är världsbildens eviga analys H.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt