Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
62 KAPITLET
Världsbildens eviga analys G
Men livet är i sin högsta analys mera än detta att kunna se ut över tiden och rummet och se in i själva evighetens jätteområdens mörker- och ljusregioner.
En sådan syn skulle i sig själv bara vara en upplevelse av döda automatfunktioner, även om de också måste räknas till kosmiska företeelser och även om de strålade i de skönaste färger och var kulminationen av logisk behagsupplevelse.
Då logisk behagsupplevelse är detsamma som "kärlek", blir universums energiutveckling identisk med "kärlek".
Men då detta psykiska tillstånd återigen är en mental, organisk funktion och endast kan utlösas genom viljeföring, och viljeföring i sin tur endast kan utlösas av ett jag eller det "något" som existerar bakom upplevelserna, det "något" som upplever och manifesterar, så uppenbarar sig här ett mystiskt väsen som upphov till all denna universums kärleksmanifestation.
Vad, vem och var är detta väsen? –
Innan denna fråga är besvarad, är livsmysteriet inte löst och världsbilden ännu inte funnen.
Och så länge man inte funnit denna, har man ännu inte blivit den fullkomliga över djuret höjda suveräna varelse som det är utvecklingens mål att föra väsendet fram till, nämligen "människan skapad till Guds avbild, till att vara honom lik".
Låt oss nu se litet på vad eller vem som förutom oss själva och de av oss kända levande väsensarterna är tankebefordrande och viljeförande. För den oinvigda människan står människorna som de väsen, hos vilka tänkandet och viljeföringen är fullkomligast. Under dem kommer djuren. Under djuren kommer de livsformer vi kallar växter, liksom det under dessa i sin tur förekommer energiformer som man är benägen att anse som döda, tillfälliga krafter, nämligen de mineraliska. Men då de här nämnda konstaterade livsformerna, växterna, djuren och jordmänniskorna, endast utgör en så försvinnande mikroskopisk del av universum eller världsalltet, som återigen är oändligheten i tid och rum, blir dessa väsens livsformer tillsammans endast jämförbara med ett enda, fallande löv i förhållande till all världens storskogar eller ett enstaka frökorn i förhållande till all världens växtvärld. Allt detta samlade jordiska liv kan sålunda i förhållande till universums övriga energiutveckling och skapelseprocesser endast liknas vid dammkornet i förhållande till jordklotet, sekunden i förhållande till århundradet, till årtusendet eller årmiljonerna. Att bara ha funnit detta dammkorn av liv i universum är detsamma som att endast äga en så liten upplevelseförmåga att man ännu alls inte kan se något liv utanför det dammkorn av liv som vi själva blott utgör en mikroskopisk del av. Men ett väsen, vars sinnen således i verkligheten endast ser miljondelars miljondelar av en sak, ser ju inte denna sak. Och så liten är den vanliga jordmänniskans syn på universum eller världsalltet utanför hennes egen och de kända levande väsendenas livsformer, att hon i verkligheten inte alls ser något liv där. Allt uppfattas därför här som "döda" naturkrafters tillfälliga samspel, hur logisk skapelse eller kulturell eller nyttig tillgång det än må vara uttryck för. Intet under, att denna energiocean, denna omätliga logiska manifestations- eller skapelseprocess, detta jättelika uttryck för uppfyllelsen av ändamålsenliga eller nyttiga och därmed kärleksfulla syften, denna ocean av livsyttringar, denna gigantiska logiska viljeföring eller uppenbarelse av medvetande, mentalitet eller psyke går spårlöst förbi mikrodammkornets fattningsförmåga – och detta i synnerhet så länge denna lilla fattningsförmåga ännu till bortåt hundra procent måste vara förmörkad av kampen för det dagliga brödet, först bunden vid den djuriska självbevarelsedriften och senare fängslad i självdyrkan. Hur skall detta dammkornsväsen kunna se liv, viljeföring och kärleksutveckling i universums krafter, när det blott har riktat hela sin ännu mikroskopiska förnimmelsestruktur mot krafterna – men inte mot krafternas upphov? – Hur skall det kunna finna "skaparen", när det inte söker denne utan bara söker "det skapade"? – Vad det inte söker, kan det inte vänta att finna. Det är inte så märkligt att detta väsen bara ser krafter men inte något upphov till krafterna och därför endast kan tala om "tillfällighet" som krafternas djupaste orsak och upphov. I sanning, här har livet tappats bort för jaget och det levande väsendet. Här ser det bara döden. Här har det "dött" den "död" som förutsades som resultatet av "njutandet av frukterna från kunskapens träd", vilket åter är detsamma som att tillägna sig herraväldet över krafterna uteslutande till egen fördel och därmed på andra levande väsens bekostnad. Denna dyrkan eller tillbedjan av makten i stället för maktens upphov leder alltså jaget in i den begränsning av medvetandet som heter "döden" eller den kalla och livlösa årstid i jättekretsloppet som utgör vinterns princip. Här är "den förlorade sonen" borta från sin fader. Här är "Adam och Eva" "utdrivna ur paradiset". "Döden" är således den gudlösa eller materialistiska människans medvetenhetssfär. Denna "död" skiljer sig från den i det dagliga livet kända processen med samma namn därigenom att den utgör en viss bestämd mentalitetsförlust, medan den allmänt kända döden endast är jagets förlust av sin tillfälliga fysiska organism. Att döden således inte är en total tillintetgörelse eller upplösning av det levande väsendet utan endast existerar under de två huvudformerna: den mentala döden, som inte är någon död utan bara en viss grad av mentalitetsförminskning eller åtsnörning av medvetandet, och den fysiska döden som inte heller är någon död utan endast utgör ett led i ett fysiskt organismbyte, detta är världsbildens eviga analys G. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt