Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
60 KAPITLET
Världsalltets eviga analys E
Att påstå att individens upplevelseförmåga inte är evig är detsamma som att avslöja sig själv som ett sovande väsen, ett väsen, vars intellektualitet ännu inte kan överskåda sin nuvarande fysiska organisms ålder och därför är nödsakad att tro att denna ålder är dess hela existens eller tillvaro.
Det är kulminationen av den "död" eller åtsnörning av medvetandet som skulle bli följden av njutandet av "kunskapens träd", den primitiva fattningsförmåga varigenom individen endast kan förnimma materia men inte det bakom materien dirigerande "något" som dess eget jag utgör.
Men denna "död" är inte någon "död" i absolut mening, den är bara en nyans, en betingad lokalitet i ett kretslopp på samma sätt som vinterns köld och mörker och den därigenom inskränkta livsutvecklingen är en lokalitet, en årstid i årets kretslopp, och på samma sätt som natten med dess sömn och vila och den därav inskränkta livsupplevelsen är en lokalitet i dygnets kretslopp.
Livet visar intill övermått att ingenting är stillastående, ingenting är bestående inom livsupplevelsen.
Och hur skulle detta kunna vara fallet då hela universum eller världsalltet är en enda stor energi- eller rörelsevåg, där den enda absolut fasta punkten är det gudomliga "något" som skiljer sig från rörelsen därigenom att det utgör det som upplever och dirigerar rörelsen.
Rörelsen är ju något underordnat som inte kan uppleva, tänka eller vilja utan som endast och allenast kan bli "upplevelse".
Men då det existerar "upplevelse", blir det samtidigt därigenom till faktum att det existerar "ett upplevande något".
Rörelsen är alltså i sin högsta analys "upplevelse".
Men för att rörelsen skall kunna upplevas, måste den skapa kontraster.
Och all rörelse i världsalltet framträder ju genom en evig princip i grader av hastighet.
Dessa olika hastighetsgrader, ställda emot varandra, skapar ju kontraster eller olikheter i sina reaktioner.
Det är denna skillnad som skapar grundvalen för upplevelse.
Alla existerande upplevelser, vilka och hurudana de än må vara, kan endast upplevas därigenom att de i sig själva bildar en avvikelse från andra upplevelser, på så sätt att det blir en skillnad mellan de förstnämnda upplevelserna och dessa upplevelser.
Då livsupplevelsen är upplevelsen av dessa skillnader, blir alla tankearter, sinnesstämningar, glädje och välbefinnande såväl som sorg och sjukdom i verkligheten upplevelsen av skillnaden mellan energiarternas olika hastighets- eller vibrationsgrader.
För att det upplevande och viljeförande "något" skall kunna uppleva välbehag, måste det finnas något som detta välbehag kan vara avvikande från, något som kan markera välbehaget.
Och det enda som kan skapa motsättningen eller kontrasten till välbehaget är naturligtvis obehaget.
På detta sätt är alla former av upplevelse baserade på upplevelsernas inbördes kontrastförhållande eller avvikelse från varandra.
Varje avvikelse åstadkommer den skillnad, varmed upplevelserna markeras och därmed blir tillgängliga för förnimmelse.
Betraktar vi naturen så ser vi att denna just i allra högsta grad är baserad på skapandet av dessa kontraster på så sätt att dess stora rörelsemassa därigenom kan bli tillgänglig för förnimmelse.
Den är därför organiserad på ett sådant sätt att den indelar allt i kretslopp.
Ja, så genomförd är denna kretsloppsbildning att ingen som helst energi i verkligheten kan gå i absolut rät linje utan alltid kommer att beskriva en båge.
Därmed blir det till faktum att den räta linjen överhuvud taget inte existerar.
Det vi kallar "den räta linjen" uppstår ju bara där krökningen eller kretsloppet är så svagt att det inte kan iakttagas med det fysiska ögat.
Är inte just jordklotet på väldiga delar av sin yta "vågrätt", t.ex. på haven? –
Och dock skall vi genom att följa denna "vågräta" linje komma runt jorden och möta vår utgångspunkt.
Den "vågräta" linjen var alltså inte någon "rät linje" utan en cirkelbåge.
Därför ser vi i enlighet med denna lag eller princip att naturens stora energiformationer skapar kretsloppsbanor och frambringar därigenom dag och natt, morgon och kväll, sommar och vinter, vår och höst samt alla andra former av kretslopp i materien eller naturen.
Därigenom uppstår alla de olikheter mellan rörelse- och energiarterna som åstadkommer att vi kan uppfatta eller skilja mellan ljus och mörker, köld och värme.
Men det är ju inte blott fysiskt som kretsloppsfunktionerna ordnar energiutvecklingen i kontrastformer, det gäller också rent mentalt eller psykiskt.
Vad är en människas jordeliv från vaggan till graven? –
Är det inte också ett kretslopp? –
Ser vi inte också här kretsloppets fyra årstider? –
Kan inte barndomens mentalt sett liknas vid vinterns inskränkta livszon? –
Det lilla barnet är som det bladlösa trädet om vintern.
Det har i sig livskraftens grodd som efter hand i kretsloppet kan slå ut som vårens praktfulla lövkrona.
Detta tillstånd hos människan kallar vi "ungdom".
Blir inte på samma sätt väsendets "mandom" jämförbar med dess mentalitets eller medvetandes sommar? –
Och är inte "ålderdomen" detsamma som jordelivskretsloppets höst? –
Är det inte härifrån som mentaliteten övergår till det andliga planet för att därifrån återigen spira fram genom ett nytt kretslopps barndom och vidare till en ny ungdom, en ny mandom och en ny ålderdom och så vidare.
Denna fortsättning av kretsloppet bekräftar naturen ända till övermått som ett faktum.
Den visar inte i något enda fall att ett enstaka kretslopp är en helhet eller avslutning utan endast ett led i en kedja av kretslopp.
Blir inte vattendroppen växelvis till kloakpöl och till klart dricksvatten, i det oändliga? –
Ser vi på dygnkretsloppets dag och natt, så finner vi att det upprepar sig intill cirka 25.500 gånger i en jordmänniskas liv på 70 år, liksom årskretsloppets sommar och vinter upprepar sig lika många gånger som individen blir antal år gammal.
Då alla ämnenas eller materiernas kretslopp, varthän vi än blickar i universum, således är upprepningar av föregående kretslopp som var för sig endast existerar som led i en kedja av upprepningar, varför skulle då det kretslopp som utgör människornas jordeliv inte också vara ett led i en kedja av upprepningar? –
Och blir det inte då verkligen mening i jagets existens? –
Då det parallellt med dettas eviga tillvaro existerar en motsvarande evig kedja av kretslopp, i vilken varje enskilt jordeliv blott är ett enstaka led, framgår det därav att jaget har ett evigt medvetande.
Ja, blir inte hela tillvaron från att ha varit ett meningslöst, djupt orättvist kaos förvandlat till en hundraprocentigt logisk manifestation, genom vilken jaget växelvis blir i stånd att hålla de kontraster vid liv, varigenom det i motsvarande grad växelvis kan uppleva mörkret såväl som ljuset? –
Det kan därigenom göra hela denna oändliga värld av nyanser mellan dessa två yttre poler till en enda stor upplevelse, till upplevelsen av "odödlighet" och därmed till upplevelsen av ett "evigt liv".
Vore inte naturen ordnad på just detta sätt, då måste en evig absolut död, ett evigt "intet" härska där i dag världsalltets strålande allmakt berättar om planmässighet och målmedvetenhet, om logisk skapelse, fullkomliggörelse, evig tillväxt, evig lärdom, evigt upprätthållande, evigt tänkande och evig viljeföring för det allt överstrålande levande "något" som vi alla utgör i form av vårt eget själv eller jag.
Denna eviga kretsloppsprincip är världsbildens eviga analys E.
|
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt