Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
55 KAPITLET
Den helige Ande eller kosmiskt medvetande
Det slutliga målet för den jordiska människan är alltså att hon skall bli ett högintellektuellt, suveränt väsen med absolut kunskap om vad livet är och vad hon själv är och sålunda bli helt oberoende av böcker, traditioner eller dogmer om vad som är sanning eller verklighet.
Dogmer och påståenden har alltså inget inflytande här.
Väsendet uppfattar direkt naturens tal och därigenom alla gåtors lösning.
Det är denna förvandling av jordmänniskans mentalitet som kommer att bli den nu begynnande nya världsepokens kännetecken och som särskiljer den från den stora epok då väsendena bars av tron, vilken epoks sista krampryckningar är den kalla, materialistiska vetenskapens kulmination i befordran av den dräpande principen.
Ett sådant suveränt väsen har i större eller mindre grad var och en av de stora visa eller världsåterlösarna varit som har styrt mänsklighetens andliga utveckling.
Man kommer alltså att bli lika vetenskapligt hemmastadd i hela den psykiska eller andliga sidan av tillvaron som man nu är vetenskapligt hemmastadd i den materiella sidan av livet.
Den totala upplevelsen av detta mentala tillstånds inträdande i väsendet utlöses alltså i form av en psykisk process, den tidigare omtalade "Hjälparen den helige Andes ankomst", "invigning" eller "den stora födelsen".
När väsendet har nått så långt i sin utveckling att det av naturen har blivit mycket förstående, sympatiskt inställt och kärleksfullt, kommer det vid en eller annan tidpunkt att uppleva ett "elddop".
Livet, naturen eller allt som finns omkring det blir då plötsligt illuminerat, blir till ett strålande ljus som förnimmes som själva den strålande Gudomen.
Illuminationen varar bara ett kort ögonblick, en sekund – eller kanske ännu kortare, när man frånräknar de förutgående förberedande biupplevelserna.
Detta ljus skulle ju inte betyda något, om det inte lämnade väsendet i en vaken dagsmedveten förnimmelse av att ha upplevt den eviga Gudomen, sin egen odödlighet och förmågan att genomskåda världsalltets struktur som kulminerande kärlek, inom vilken "allt är mycket gott".
I sanning, en mera realistisk uppfyllelse av världsåterlösarens bebådelse av "Hjälparen den helige Ande", som inviger väsendet i alla ting, kan omöjligt existera.
Men den här nämnda formen för denna upplevelse är naturligtvis också själva kulminationen.
Innan den nås i en sådan fullhet och blir permanent skall den redan tidigare ha upplevts i form av de i mitt huvudverk Livets Bok nämnda "kosmiska glimtarna".
Dessa låter individen uppleva litet av det förut beskrivna upphöjda tillståndet, men inte permanent eller bestående. Verkningarna kan närmast betraktas som ett slags salighetsrus som förr eller senare skall försvinna när ofullkomliga eller inhumana tendenser eller naturanlag åter får inflytande på väsendets tanke- och viljeföring. Men efter hand som det övervunnit alla ofullkomliga sidor av sitt psyke, det så kallade "onda", finns det inte längre något som kan hindra Guds ande, det kosmiska ljuset eller det "kosmiska medvetandet", att bli permanent hos individen. Den blir då den färdiga människan, väsendet som har blivit "vägen, sanningen och livet" eller "människan skapad till Guds avbild". Vad gör det då att det varit så mycken bedrövelse och vånda före denna födelse? – Kommer inte individens glädje över detta sitt uppvaknande till kosmiskt dagsmedvetande i Guds rike att vida överskygga lidandets tagg, på samma sätt som moderns glädje över sitt nyfödda barn vida överskyggar de utståndna smärtorna och lidandena vid dess födelse? – |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt