Martinus: Mänskligheten och världsbilden, kap 54.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(1-69)

Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden

54 KAPITLET

Kristus och den andliga vetenskapen

Det är denna nya världsepok, denna vridning av jordmänniskornas mentalitet eller psyke över till en till vetenskap formad andlig inställning – på samma sätt som mänsklighetens forntidsmentalitet blev vriden in i en till vetenskap formad materieinställning – som bebådats av världsåterlösaren Jesus Kristus genom vad han säger till sin samtid: "... och jag skall bedja Fadern, och han skall giva eder en annan Hjälpare, som för alltid skall vara hos eder: sanningens Ande, som världen icke kan taga emot, ty hon ser honom icke och känner honom icke. Men I kännen honom, ty han bor hos eder och skall vara i eder." – "Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder om allt vad jag har sagt eder." – "Dock säger jag eder sanningen: Det är nyttigt för eder att jag går bort, ty om jag icke ginge bort, så komme icke Hjälparen till eder; men då jag nu går bort, skall jag sända honom till eder. Och när han kommer, skall han låta världen få veta sanningen ifråga om synd och rättfärdighet och dom: i fråga om synd, ty de tro icke på mig; ifråga om rättfärdighet, ty jag går till Fadern, och I sen mig icke mer; i fråga om dom, ty denna världens furste är nu dömd. Jag hade ännu mycket att säga eder, men I kunnen icke nu bära det. Men när han kommer, som är sanningens Ande, då skall han leda eder fram till hela sanningen. Ty han skall icke tala av sig själv, utan vad han hör, allt det skall han tala; och han skall förkunna för eder vad komma skall. Han skall förhärliga mig, ty av mitt skall han taga och skall förkunna det för eder. Allt vad Fadern har, det är mitt; därför sade jag att han skall taga av mitt och förkunna det för eder." – "När en kvinna föder barn, har hon bedrövelse, ty hennes stund är kommen; men när hon har fött barnet, kommer hon icke mer ihåg sin vedermöda, ty hon gläder sig över att en människa är född till världen. Så haven ock I nu bedrövelse; men jag skall se eder åter, och då skola edra hjärtan glädja sig, och ingen skall taga eder glädje ifrån eder. Och på den dagen skolen I icke fråga mig om något." – "På den dagen skolen I bedja i mitt namn. Och jag säger eder icke att jag skall bedja Fadern för eder, ty Fadern själv älskar eder, eftersom I haven älskat mig och haven trott att jag är utgången från Gud. Ja, jag har gått ut ifrån Fadern och har kommit i världen; åter lämnar jag världen och går till Fadern." – "Om någon då säger till eder: 'Se här är Messias', eller: 'Där är han', så tron det icke." – "Därför om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller:– 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara." – "Och då skall Människosonens tecken visa sig på himmelen, och alla släkter på jorden skola då jämra sig. Och man skall få se 'Människosonen komma på himmelens skyar' med stor makt och härlighet. Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud, och de skola församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra. Ifrån fikonträdet mån I här hämta en liknelse. När dess kvistar begynna att få save och löven spricka ut, då veten I att sommaren är nära." –
      Tänk, vilken intellektuell utredning av det mänskliga psykets utveckling. Tänk, vilken detaljerad och tydlig kunskap om människans andligt ofärdiga tillstånd, ett tillstånd som alls inte kan avhjälpas genom hans (världsåterlösarens) förkunnelse allena. Säger han inte i själva verket med utgångspunkt från ovannämnda kosmiska insikt att människornas ledning och beroende av en världsåterlösare alls inte är det slutgiltiga facit eller gudomliga slutmålet utan att det väntar dem en ännu långt större upplevelse. De skall komma att uppleva "Hjälparen den helige Ande" och genom denne direkt själva uppleva livsmysteriets stora facit, så att de inte längre behöver ha Kristus som mellanled mellan sig och livsmysteriets lösning, mellan sig och den evige Fadern. Säger han inte just att de efter denna dag, alltså efter denna upplevelse, inte mer behöver fråga honom om något, liksom att de kan bedja direkt till Fadern och inte mer behöver ha honom till att bedja för sig hos Fadern? – Ja, han säger t.o.m. att det är nyttigt att han går bort, ty om han inte går bort så skall denne hjälpare, denne helige ande, inte komma. Och då kommer ju människorna inte att kunna bli övertygade om synd, om rättfärdighet och om dom. Det förhärligande av Kristus, vilket vill säga den dokumentation av världsåterlösarens "kosmiska medvetande" eller genomströmning av denna ande, som var fundamentet för hans ord och väsen, måste då likaledes för evigt fortsätta med att blott vara en myt, en sägen, en övertro för allt folket. Att denne kommande "hjälpare" eller "helige Ande" ju är samma mentala tillstånd eller kosmiska medvetande, som var fundamentet för hans egen världsuppfattning eller inblick i livsmysteriet, förklarar han skarpt och precist genom att säga, att "han skall taga av mitt och förkunna det för eder". Genom detta medvetenhetstillstånd skulle alltså de uttryck för sanningen, de kosmiska facit, som genom Jesu förkunnelse blott kunde bli postulat och dogmer, därför att man ännu "inte kunde bära det", vilket vill säga att man ännu inte hade tillräcklig intellektuell och spirituell fattningsförmåga för att ta upp eller förstå dem, nu bli till fakta, bli till vaken dagsmedveten upplevelse, vilket återigen är detsamma som konkret vetenskap. Ett skönare förhärligande av världsåterlösaren kan väl inte tänkas än detta, att hans sanningskunskap och livsuppfattning, som efter hand har blivit missförstådda och hånade som fanatism och övertro, visar sig vara i övernsstämmelse med den absoluta verkligheten och därmed identiska med Gudomens eller Faderns egen uppfattning av livsmysteriets innersta lösning. Det är därför inte så märkligt att världsåterlösaren kunde säga att "han skall taga av mitt och förkunna för eder". Ingen kan uttrycka sanningen utan att peka på samma facit som Jesus redan har förkunnat.
      Att denne "hjälpare" inte är en person, en ny världsåterlösare, och inte heller är han själv som skulle komma igen och manifestera sig i kött och blod, det framgår klart och tydligt av hans ord och tal. Enbart det att han kallar denne "hjälpare" för "den helige Ande" visar ju att det inte är fråga om en person utan en särskild medvetenhetsform eller psyke, en särskild kunskap, i det att "ande" är detsamma som medvetande. "Den helige Ande" är alltså detsamma som "Det heliga medvetandet". Detta "heliga medvetande" skiljer sig från de medvetenhetsskikt som inte är "heliga", på så vis att de "heliga" medvetenhetsskikten består av alla de tankearter som är uttryck för det absolut sanna och verkliga i livet och tillvaron, medan de "icke heliga" medvetenhetsskikten består av alla de tankearter som är uttryck för allt det osanna och falska i livets upplevelse. "Hjälparen den helige Ande" är således de tankearter som ger uttryck åt livets kosmiska analyser eller den absoluta sanningen, som återigen är detsamma som den allra högsta gudomliga "kunskapen". "Hjälparen den helige Ande" är alltså "kunskap om livets allra högsta analyser", som genom nya organ eller sinnen skall utvecklas och uppstå i varje individs psyke och överskygga detta vid ett särskilt tillfälle på ett givet humant mogenhetsplan. Det är denna psykiska process, denna individens självupplevelse av livets högsta och heligaste fakta, som gör individen till det "kristusväsen" världsåterlösaren bebådade som sin återkomst på "himmelens skyar med stor makt och härlighet". Denna "Kristi återkomst på skyarna" är således i första hand inte en yttre händelse utan en inre i individens tanketöcken plötsligt uppkommen vaken dagsmedveten upplevelse av sitt eget genom utveckling från "djur" till "människa" förvandlade tillstånd. Det är denna av naturen själv verkställda själsförädling, "invigning" eller "stora födelse", som utgör individens andra möte med kristusmedvetandet. Det första mötet är mötet med hans visdom, ord och gärningar på det yttre fysiska planet, uttydda genom religionen, kyrkan och prästerna. Detta möte med kristusmedvetandet kan därför aldrig bli annat än ett indirekt möte med denna form av mentalitet. Kristusmedvetandet är här inte ens eget utan ett annat väsens medvetande och kan därför omöjligt vara eller bli något annat än en andrahandsupplevelse. Det är självklart att världsåterlösaren, som själv hade nått kristusmentaliteten eller det kosmiska medvetandet som förstahandsupplevelse och för vilken detta psykiska tillstånd därför var ett vaket dagsmedvetet faktum, inte kunde framhålla en andrahandsupplevelse av detta tillstånd som Gudomens slutgiltiga och högsta mening och mål med den jordiska människan. Hur skulle han kunna motivera att förstahandsupplevelsen av detta hans eget tillstånd, hans kosmiska medvetande eller "helige ande", inte vore målet för alla människor? – Hur skulle det för honom, som själv genom en sinnesprocess hade blivit vägen, sanningen och livet, vara möjligt att förena det med logik och kärlek att Gud genom honom ända till övermått hade uppenbarat ett gudomligt, upphöjt sinnestillstånd och en upplevelseförmåga som andra människor aldrig någonsin själva skulle nå? – Skulle det inte vara djävulskt i stället för gudomligt att på så sätt skapa hänförelse och längtan efter något som för dem vore absolut omöjligt? – Nej, världsåterlösaren var bättre underrättad. Han visste att ingenting mindre än en förstahandsupplevelse av den helige Ande eller Guds eget medvetande, som han själv blivit överskyggad av, kunde vara Gudomens syfte och kärlekens mättnad för alla levande väsen. Och det är ju inte så märkligt att han känner sig kallad till att bebåda detta mänsklighetens andra möte med kristusmentaliteten som det definitiva i Gudomens plan eller syfte. Att detta individens andra möte med kristusmentaliteten skall vara en direkt självupplevelse i och med omformningen av individens eget psyke till kosmiskt medvetande eller en genomströmning av "den helige Ande" och inte ett yttre möte med Kristus i kött och blod, detta har han gjort begripligt genom att förklara att han i denna form inte kan bli funnen någonstans, varken "här" eller "där", varken i "öknen" eller i "huset". Han säger ju uttryckligt och direkt ifrån att man absolut inte skall tro på några påståenden eller berättelser om att man kan finna honom på något av de nämnda ställena. Att individens andra möte med kristusmentaliteten inte är ett möte med personen eller individualiteten Kristus kan ju inte fastslås tydligare. Om detta andra möte med kristusmentaliteten vore ett möte med väsendet eller personen Kristus, måste han ju kunna träffas på ett eller annat ställe. Då måste oundgängligen någon kunna komma och säga att han finns här eller där.
      Men när Kristi andra ankomst inte skall vara hans persons ankomst utan individens egen självupplevelse av det psyke, uppenbarandet av det slags mentalitet som han själv var besjälad av, så förstår man ju bättre att denna andra ankomst "liksom ljungelden skall utgå från öster och synas ända till väster". Vilken illumination kan vara större än kosmiskt medvetande eller "den helige Ande"? – Är inte ljuset här så starkt och strålande att det upplyser alla skuggsidors detaljer till en sådan grad att Gudomens eviga ord om sitt eget perspektiv: "Allt är mycket gott", blir till dagsmedvetet faktum för den mot Gudomen sökande individen eller människan? – Man förstår att denna upplevelse är en glädje, kraft och härlighet som inte kan tagas ifrån det invigda väsendet. Och man förstår också att efter hand som denna glädje, kraft och härlighet börjar göra sig gällande hos den ena individen efter den andra på det jordiska planet, kommer de högsta sanningarna eller livets kosmiska analyser att börja bli erkända av de oinvigda som fakta eller vetenskap. En bättre hyllning till och dokumentation av "Människosonens tecken på himmelen", vilket vill säga: världsåterlösarens väsens identitet med uppfyllelsen av världslagarna eller Guds totala vilja, kan väl inte tänkas eller manifesteras. – En bättre upprättelse existerar inte för den förnedring och korsfästelse som den okunniga mänskligheten lät världsåterlösaren genomgå, än detta att hans uppträdande, kännetecknet för hans psyke, som man ringaktade som en rövares eller mördares, avslöjas som den högsta vetenskapliga grunden för skapandet av en human mänsklig tillvaro. Att "Kristi återkomst" i den yttre världen, vilket vill säga mänsklighetens accepterande av kristusmentalitetens högsta livsfacit, "Hjälparen den helige Ande" som vetenskap, skall ge genljud över hela jorden och till sist samla "de utvalda", vilket vill säga de humanistiska auktoriteterna eller myndigheterna "från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra", detta blir också här en naturlig följd, liksom även att denna sammanslutning eller förening av "de utvalda" eller regeringarna i världen på grundval av kristusmentaliteten eller den andliga vetenskapen endast kan föra till stor kraft och härlighet, den högsta kulturskapelse för mänskligheten i form av fred, lycka och glädje. I sanning, där "kvistarna begynna att få save och löven spricka ut, där vet man att sommaren är nära."
      Som vi här har sett, har Kristus varit fullt medveten om att tron på hans person var något temporärt i mänsklighetens fullkomliggörelse eller "frälsning" och att det därför måste komma något annat som kunde utgöra det absolut definitiva i denna fullkomliggörelse. Han såg också att detta måste vara ingenting mindre än varje jordmänniskas självupplevelse av samma mentalitetsart, samma förhållande till Gud och nästan, samma kosmiska kunskap som han själv i form av vaket dagsmedvetande var besjälad av. Han såg således att ingenting mindre än hans eget tillstånd måste vara Gudomens slutliga mål och mening med de jordiska människorna. Detta gudomliga mål var således inte människornas dyrkan av personen Kristus utan deras egen förvandling till kristusväsen. Jordmänniskans första möte med Kristus betyder detsamma som ett möte med modellen för hennes eget kommande kosmiska. Den suveräna mentala eller kosmiska medvetenhet som han var besjälad av är det gudomliga målet för alla jordens människor. Det är därför inte så märkligt detta att tro på honom och älska hans väsen är vägen till uppfyllelsen av detta gudomliga mål. Dem man älskar och är betagen av söker man efterlikna. Och endast efterliknandet av hans förhållande till nästan kan göra individen till aspirant på "den helige Ande", "invigning" eller upplevelsen av "kosmiskt medvetande", genom vilken upplevelse i dess totala och permanenta form aspiranten upplever sig själv som "vägen, sanningen och livet" och därmed känner sig som "ett med Fadern". Denna totala upplevelse är individens andra möte med "kristusmentaliteten". Denna mentalitetsform eller särskilda psyke är inte något personligt eller individuellt för världsåterlösaren eller Jesus av Nasaret utan ett allmängiltigt psykiskt tillstånd för alla väsen som passerat ett särskilt bestämt andligt eller kosmiskt mognadssteg i utvecklingens eviga spiralkretslopp. Det är den allmängiltiga mentalitetsformen för den färdiga människan eller "människan skapad till Guds avbild".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.