Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Mänskligheten och världsbilden |
3 KAPITLET
Då folkens regering från att vara religion blev till en världslig makt
Vid en tidigare epok i mänsklighetens historia var människorna inte i den grad intelligensbetonade som de är i dag.
De leddes eller regerades därför inte av intelligensbetonade, materialistiska varelser som förnekade det andliga.
Tvärtom.
Då de var starkt instinkt- och känslobetonade, hyste de på inget sätt tvivel om en försyns existens och betraktade det som självklart att endast en representant för denna orubbliga försyn kunde vara deras hövding, ledare eller konung.
Deras regeringsform var inte en politisk utan en religiös fråga.
Den var frågan om att skapa det bästa möjliga förhållandet till försynen eller till den eller de gudomar som man menade hade all makten i himlen och på jorden.
Den var en gudsdyrkan.
Med en sådan inställning blev folken begåvade med ett slags invigd konung, hövding eller ledare.
Denna princip har varit gällande ända från naturmänniskornas stammar i en fjärran forntids vildhet och fram till de moderna materialistiska kulturstaterna under kristendomens lysande kors, där de sista få "konungarna av Guds nåde" nu endast är en forntida storhetsepoks sista bortdöende skuggor.
Under detta lysande kors började regerings- eller kungamakten klyvas. Det uppstod en "andlig" makt, som egentligen var den ursprungliga kungamakten, och en makt som fastän den var "värdslig" eller "civil" dock fortfor med att ikläda sig krona, spira och purpurmantel och därmed åsatte sig etiketten från en tradition och suveränitet som den inte längre helt representerade. Från att ha varit själva religionen och den däri rotfästade fysiska och andliga ledningen av folket var den nu endast en makt som tills vidare var underställd religionen och dess påbud. Även om den andliga makten inte mer begagnade sig av kungavärdighetens eller suveränitetens symboler: kronan, spiran och kungamanteln, härskade den tills vidare över de från denna makt nu avskilda kungarna och kejsarna. Men så småningom förlorade den andliga makten mark till förmån för den världsliga som efter hand övergick till mer och mer materialistiskt inställda personer. Och då kungamakten nu inte mer var något man tilldelades om man bestod de prov för en konungs nödvändiga fysiska och andliga kvalifikationer som kallas "invigning" utan endast var något man "ärvde" – helt oberoende av kvalifikationer – något man helt enkelt blev tilldelad endast därför att man var släkt med kungen, så måste oundgängligen helt andra makter och faktorer än de som betingade folkets absoluta välfärd då och då komma att utgå från tronen och dess upphov. Krafterna kring tronen och dess besittare förde stundom till folkets underminering, nöd och förslavning i stället för till kultur, välfärd och frihet. Detta förde i sin tur till revolution eller uppror mot kungamakten, varefter folken började ta regeringen eller statsstyrelsen i sina egna händer. Republiker är nu i färd med att avlösa monarkierna. Och kronan, symbolen på forntidens gudomliga, fysiska och andliga ledning av mänskligheten, har blivit ett museiföremål. Men folkens regeringar är fortfarande en blott och bart världslig makt, skild från religionen och utan fotfäste i någon absolut kunskap om själva den verkliga världsstrukturen eller den eviga världsbilden och de därunder hörande livslagarna. Men liksom kungamakten gick sin upplösning till mötes, har religionen eller den andliga makten för länge sedan börjat upplösas. Ländernas styrelseform och kulturskapande, som tidigare var dess förnämsta uppgift, har den inte mer något större inflytande på. Den existerar nu närmast som en maktlös institution som redan i en del länder varit prisgiven åt den världsliga regeringens nåd och gottfinnande. Den blev till något som man kunde förbjuda eller tillåta i den mån det var till fördel för den världsliga regeringsformen. Den stora, gudomliga företeelse som förr var den högsta auktoriteten i mänsklighetens fysiska och själsliga utformning, blev till en skugga av vad den förut varit. Men de världsliga regeringsmakterna eller staterna fortsatte likväl att bära religionens namn och betecknar sig inom det område där kristendomen varit utbredd som "kristna" stater, trots att kristendomens allra högsta påbud: "Älska din nästa såsom dig själv" och "Stick ditt svärd tillbaka i skidan; ty alla som taga till svärd skola förgöras genom svärd" inte på något sätt har varit grunden för dessa staters existens eller framträdande. Dessa kristendomens allra högsta gudomliga ideal blev för den moderna materialistiskt inställda människan, antingen hon nu var arbetare eller regeringschef, endast till traditionella, naiva eller primitiva föreställningar som man verkligen inte kunde vara hemmastadd i. Och "de kristna staterna" blev till världens mest geniala iscensättare av krig, mord, tortyr och lemlästning. De blev de mest mördande och dräpande folken i världen, med resultat att orsak-och-verkan-lagens aldrig sviktande princip, som betingar att "Vad man sår, det skall man ock skörda" eller att "Envar som griper till svärd, skall förgås med svärd", kom att i allo uppfyllas. Stora delar av dessa staters områden och kulturcentra är i dag endast ruinhögar. De överlevande befolkningarna består av fysiskt och själsligt nedbrutna varelser, ja, är i värsta fall invalider som svältande och frysande linkar omkring bland resterna av tidigare kulturpalats för att finna skydd för väder och vind och eljest lever av den nåd och barmhärtighet, som de så kallade segerherrarna är i stånd att ge dem. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt