Martinus: Logik, kap 95.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

95 KAPITLET

Läran om Guds existens är vetenskap, likaså Jesu svar på den stora frågan "Vad skall jag göra för att bli salig?" samt att "Allt är mycket gott."

Allt, som vi i vårt dagliga liv bevittnar, är rörelse. Rörelse är förändring. Förändring är skapelse. Skapelse är intellektualitet. Intellektualitet är uppenbarande av vetande. Vetande yttrar sig genom tre huvudfaser: klart dagsmedvetet vetande (A-stadiet), detta vetande omsatt till medveten organisering av vilja och handling (B-stadiet), samt denna organisering utvidgad till automatfunktioner, dvs. egenskaper, anlag eller talanger (C-stadiet). Och avslöjandet av dessa talanger är medvetande. Rörelsen är alltså i sin högsta analys yttring av medvetande och blir därigenom identisk med livets främsta kännetecken, oberoende av vilket sätt den visar sig på, om den visar sig som molnens flykt över jorden, vindens sus i trädtopparna, bränningarnas piskande mot klippor och skär, eller om den visar sig som en smekande hand mot någon olycklig eller som en stilla tår över en brusten förhoppning osv. Allt bär livets märke, allt är uttryck för vilja och planmässighet, allt har ett syfte, ett ändamål att fylla, och är alltså uttryck för medvetande. Medvetande är liv, och livet existerar endast i form av sin upplevelse. Men upplevelse förutsätter ett upphov. Liv kan därför endast existera i anknytning till "något som upplever". Detta "något" har aldrig kunnat ses, eftersom endast "rörelse" kan ses. Då rörelse är förändring, förändring är skapelse, och skapelse är intellektualitet eller manifestation av vetande, är det endast detta "någots" vetande som är tillgängligt för förnimmelse. Allt, som är tillgängligt för förnimmelse, är alltså ett uppenbarande av vetande, det må vara de levande väsendenas gråt och jämmer, deras lycka och glädje, eller naturens krafter, dess eld och köld, dess ljus och mörker.
      Då sålunda allting är rörelse, rörelse är förändring, förändring är planmässigt skapande, och planmässigt skapande är tecken på intellektualitet eller vetande, blir det ett faktum, att allt som kan ses eller förnimmas, är liktydigt med "någots" tillkännagivande av sin närvaro. Men ett "intellektuellt tillkännagivande" är ju ett "budskap", och ett "budskap" är inte detsamma som dess upphov, utan en realitet genom vilken detta upphov indirekt blir till faktum.
      Då synen såväl som alla andra slag av förnimmande tillhör begreppet rörelse, alltså är skapade realiteter och därför inte kan vara "skaparen" själv, utan bara dennes "budskap", blir det härmed till faktum, att "upphovet" bakom "budskapet" till sin natur är höjt över all tillgänglighet för beskådande. Endast det skapade är tillgängligt för syn och hörsel, i synnerhet som allt förnimmande endast kan existera som identiskt med förmågan att uppfatta konsekvenserna av reaktionen mellan två olika former av rörelse. Att "se" är ju endast förmågan att uppfatta konsekvenserna av reaktionen mellan det materiella ljuset och mörkret. Men då ljus och mörker är skapade realiteter, kan de inte vara upphov till dessa konsekvenser, dvs. till det "sedda", eftersom detta upphov alltid i sin djupaste analys ovillkorligen uppenbarar intellektualitet och denna åter endast kan existera som en egenskap hos ett "levande något". Då all annan förnimmelse i själva verket endast utgör variationer av samma princip, kan all förnimmelse så att säga betecknas som grader av "syn". Det vi "ser" av ett annat levande väsen är således inte det levande väsendet självt, utan endast de intellektuella konsekvenserna av reaktionerna mellan de olika former av rörelse, som äger rum i det "materiekvantum" som utgör dess organism eller kropp. Dessa intellektuella konsekvenser kallar vi "kött", "blod", "hud", "hår", "mage", "tarmar", "ögon", "mun", "näsa" osv. Men då alla dessa detaljer eller företeelser i verkligheten endast utgör reaktioner mellan olika rörelseformer, och dessa reaktioner är "intellektuella konsekvenser", kommer dessa konsekvenser att här som ett faktum bekräfta ett intellektuellt upphovs närvaro bakom rörelserna eller deras samlade intellektuella kombination: organismen. I motsatt fall måste dessa intellektuella konsekvenser vara resultat av död och livlös materia. Men om dött eller livlöst, dvs. medvetslöst, material kunde skapa intellektuella konsekvenser, vore ju allt vad medvetande heter, dvs. hjärna, erfarenheter, studier och undervisning, helt överflödigt. Allt skulle vara en automatiskt fungerande livlös massa, vars rörelse och ständiga förändring visserligen tydde på intellektualitet – men för vem? – Något, som kunde uppleva denna intellektualitet, existerade ju inte. Är det inte ett faktum, att en upplevelse inte kan existera självständigt, utan endast i anknytning till ett "något" som har förmåga att uppleva? – Hur skulle annars en upplevelse bli till? –
      Då det sålunda är ett faktum, att det existerar "något" som har förmåga att uppleva, och det samtidigt är ett faktum, att detta "något" inte kan vara organismen, eftersom denna är intellektuellt uppbyggd, och upphovet till denna uppbyggnad ju måste ha existerat tidigare och förvärvat den intellektualitet som den nuvarande organismen är ett resultat av, blir det även till faktum, att det verkliga väsendet eller "jaget" existerar som ett osynligt "något" bakom manifestationerna. Detta åter vill säga, att vi i verkligheten aldrig sett våra vänner eller fiender, aldrig sett våra familjemedlemmar eller kamrater, aldrig någonsin sett ett levande väsen. Allt som vi direkt har sett och känner igen under dessa olika beteckningar, är endast olika skapade realiteter, intellektuella konsekvenser av reaktioner mellan materiemassor, varigenom vi varit i stånd att sortera ut de olika intellektuella konsekvenserna (organismerna) och registrera dem i vårt medvetande under de ovannämnda beteckningarna.
      Allt som vi betecknar som våra "familjemedlemmar", "vänner", "fiender", "djur" osv. utgör således intellektuella konsekvenser av reaktioner mellan de fysiska materiemassor, av vilka vi (våra jag), var och en för sig, har byggt upp våra nuvarande organismer eller redskap. "Djuret" är ju endast ett uttryck för en speciell organisationsform, vilket vill säga "redskapsform", som brukas av ett existerande osynligt "något". Är det inte på samma sätt med "människan"? – Vad är hon annat än en "redskapsform" för ett osynligt "något" eller "jag"? – Och företer inte "växterna" även en intellektualitet? – Varför blir inte rosen som tisteln? – Varför blir inte mammutträdet som misteln? – Och denna de synliga tingens identitet som bevis för osynliga, eviga, intellektuella upphov till den i materien uppenbarade intellektualiteten, uteblir inte heller hos mineralerna. Är det inte intellektualitet som uppenbarar sig genom mineralernas kristallisering? – Vad är det för planmässiga "mönster" som visar sig i frostblommorna på våra fönsterrutor? – Vad är det för planmässighet som ligger bakom bergkristallens tillkomst osv.? – Jag kan endast se, att det överallt och i allting existerar samma planmässighet, dvs. nyttobringande skapelse. Men nyttobringande skapelse är ju detsamma som uppenbarande av vetande. Då vetande åter visar sig som klart dagsmedvetande, som medveten vilja och handling, och som vanemedvetande, dvs. automatfunktioner, framträder härmed hela världsalltet, hela tillvaron, som en enda stor uppenbarelse av vetande eller intellektualitet och därmed "medvetande". Men när den allra högsta formen för tänkande, dvs. ett tänkande i samklang med världsalltets egen uppenbarade logik eller intellektualitet, bevisar att allt är medvetande, så uppenbaras härmed även den ende, allt omspännande "Gudomens" existens som ett faktum. I motsatt fall skulle det uppenbarade medvetandet vara utan upphov, vilket ju är en omöjlighet.
      Världsalltets manifestation utgör alltså uppenbarandet av ett viljebefordrande, skapande, odödligt "något". Det är naturligt, att vi inte ser detta "något" utan endast dess skapelser, vilka ju ingenting annat är än dess medel varigenom det ger sig till känna. Vi ser ju inte heller Anderssons, Petterssons eller Johanssons osynliga "något" utan endast deras skapelser, dvs. de medel, genom vilka dessa "något" eller dessa "jag" för tillfället ger sig till känna. Andersson, Pettersson och Johansson är alltså endast uttryck för dessa tillfälliga tillkännagivanden, inte för dessa tillkännagivandens verkliga, eviga, odödliga upphov. Dessa är lika upphöjda över det synliga och timliga som världsmedvetandets upphov, och är därför till hundra procent "Guds avbild".
      Att "se Gud" är inte att se de materiella tingen, deras mått- och viktfacit, utan fastmer att genom de materiella tingen kunna uppfatta den genom dessa uppenbarade intellektualitet, som gör Guds medvetande och vår egen odödlighet till verklighet. Eftersom denna förmåga endast kan uppnås genom bruk av riktiga tankar, dvs. tankar som fullständigt följer världsalltets verkliga analys, tankar som är hundraprocentigt logiska, blir Jesu ord "Saliga de renhjärtade, de skall se Gud" till verklig vetenskap. Ty finns det något annat orent än felaktiga tankar? Felaktiga tankar skapar felaktiga handlingar, felaktiga handlingar skapar felaktiga upplevelser, felaktiga upplevelser skapar felaktiga analyser, och felaktiga analyser är ju motsatsen till sanningen. Att leva på denna "motsats" är att leva i disharmoni med livet. Men disharmoni med livet skapar smärta och lidande; smärta och lidande skapar längtan efter motsatsen, och denna längtan utlöser sig i ropet: "Vad skall jag göra för att bli salig?" –
      Då felaktiga handlingar skapar smärta och lidande, är riktiga handlingar alltså sådana som skapar motsatsen härtill. Då denna motsats är harmoni, naturlig lycka och glädje, och då de handlingar som skapar detta, tillsammans utgör det vi kallar "kärlek", blir således svaret på den ovan ställda fundamentala frågan även till vetenskap i form av Jesu ord: "Du skall älska din nästa som dig själv". Då ingen kan tjäna Gud, vilket vill säga stå i kontakt med livets lagar, på annat sätt än genom att älska sin nästa som sig själv, blir det alltså även till vetenskap, att iakttagandet av detta bud är "lagens uppfyllelse".
      Då smärta och lidande är resultat av felaktiga handlingar, då felaktiga handlingar är resultat av felaktiga tankar och då felaktiga tankar endast kan utlösas av okunnighet, blir analysen över alla upphov till lidande och smärta ävenså till vetenskap, när den uttrycks i Jesu ord: "De vet inte vad de gör".
      Men om "de" inte vet vad de gör, så blir all intolerans, all hämnd och ond kritik över dessa väsen i högsta grad identisk med felaktiga handlingar. Och det blir därför inte alltid "de som dömer" som är de minsta "syndarna". Men då varje "synd", dvs. felaktig handling, såsom vi tidigare berört, till slut resulterar i disharmoni, lidande och smärta för sitt upphov, blir sålunda även dessa två bibliska satser till vetenskaplig sanning: "Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er" samt "Vad människan sår, det skall hon ock skörda". Men denna "skörd" resulterar till sist i upptäckten av smärtornas och lidandenas sanna orsak: de felaktiga tankarna och handlingarna, och denna upptäckt resulterar i sin tur i verkligt vetande, dvs. i de riktiga tankarna och därmed i de riktiga handlingarna, vilka skänker sitt upphov den slutliga högsta friden, lyckan och glädjen. Inget enda väsen kan sålunda bli förtappat, utan alla måste uppnå livets högsta salighet, det högsta vetandet, den fullkomligaste manifestationen. De felaktiga tankarna eller handlingarna kan alltså inte i längden förbli onyttiga, utan leder indirekt till detta högsta mål, och världsplanens kulminerande logik, dess högsta absoluta och slutliga facit blir sålunda identiskt med högsta orubbliga vetenskap i form av Bibelns ord: "Se, allt är mycket gott".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.