Martinus: Logik, kap 94.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

94 KAPITLET

Reinkarnation eller återfödelse blir till faktum genom "A-vetande", "B-vetande" och "C-vetande"

Nu invänder kanske någon, att man bakom alla fysiska redskap alltid finner en synlig "brukare". I bilen ser man en bilist, bakom skrivmaskinen en skrivare och bakom boken en läsare. Men är detta riktigt? – Att se bilisten, skrivaren eller läsaren, är detta detsamma som att se den verklige brukaren av bilen, skrivmaskinen eller boken? – Absolut inte! Det vi ser är inte brukaren, utan alltid blott dennes redskap. Liksom bilen inte är bilisten, utan endast ett fortskaffningsmedel för denne, så är det vi ser av bilisten, nämligen hans fysiska kropp eller organism, inte heller bilisten, utan endast hans orienterings- eller manifestationsredskap på det fysiska planet. Det är detta redskap i anknytning till bilen, skrivmaskinen eller boken, som vi kallar för "bilisten", "skrivaren" eller "läsaren". Och dessa uttryck är således i verkligheten endast redskapsbenämningar, på samma sätt som "yxa", "kniv", "skovel", "spade" osv. Liksom dessa begrepp inte betecknar brukaren, utan endast på visst sätt anknyter till dennes manifestation, så anknyter också begreppen "bilisten", "skrivaren" och "läsaren" på visst sätt till manifestationen av det "något", som indirekt genom organismen visar sin närvaro som den verklige begagnaren av redskapen.
      Att detta "något" verkligen är närvarande bakom organismen och dess anknytning till de övriga redskapen – bilen, skrivmaskinen osv. – bevisas ju genom uppenbarandet av "medvetandet", och det är just detta, som är orsak till den skillnad som finns mellan ett "lik" och en "levande" organism.
      När medvetandet är i organismen, säger vi om denna, att den är "levande". När det inte är i organismen, kallar vi den ett "lik". Den "levande" organismen gör det alltså till faktum, att medvetandet kan vara i organismen, liksom "liket" gör det till faktum, att medvetandet inte längre är kvar i organismen. Men när det alltså är ett faktum, att medvetandet kan befinna sig såväl i som utanför en organism, så blir det även till faktum, att organism och medvetande utgör två skilda realiteter. Av dessa två realiteter utgör organismen fysisk materia, under det att medvetandet är av helt annan natur. Detta framgår av det förhållandet, att organismen kan ses direkt med hjälp av den fysiska synen, under det att medvetandet endast kan uppfattas indirekt genom sina i den fysiska materien framträdande verkningar. När dessa verkningar inte längre framträder i den fysiska materien, säger vi om denna att den är "livlös". Medvetandet skiljer sig alltså från den fysiska materien därigenom att det inte kan ses med fysiska ögon. Men då det likväl faktiskt kan uppfattas som en realitet, blir det också ett faktum, att det upplevs på ett annat sätt än de ting, som upplevs genom den fysiska synen. Vad är det då för ett annat sätt, som medvetandet således kan upplevas på? – Är det inte genom att "räkna ut" förhållandet mellan orsak och verkan som man kommer fram till – inte en fysisk – utan en "icke-fysisk" upplevelse?
      Det är alltså ett faktum, att det levande väsendet förnimmer på två helt skilda sätt samtidigt och därvid skapar sig två likaså skilda former av upplevelse. Väsendet förnimmer alltså direkta fysiska verkningar genom sin fysiska syn. Det "ser", att himlen är blå, att skogen är grön. Det "ser" säden bölja för vinden, det "ser" bäckar, åar och floder ila mot havet osv., men det "ser" absolut inte, "varför" tingen uppenbarar sig just på dessa sätt. Detta kan nämligen inte "ses". Med de fysiska ögonen är det absolut omöjligt att "se" annat än "fysiska" verkningar. Vore motsatsen möjlig, skulle det väsen som har de skarpaste ögonen bäst kunna svara på frågan "varför" de nämnda tingen framträder på det fysiska planet just som de gör. Men då det är ett faktum, att så inte är fallet, blir det också till faktum, att svaren på alla "varför" kommer till stånd på andra vägar än fysiska. Naturmänniskan, vars fysiska sinnen är mer tränade och skärpta än den utvecklade kulturmänniskans, "ser" de rent fysiska verkningarna i större utsträckning än kulturmänniskan, men upplever i långt mindre grad än hon, "varför" de fysiska verkningarna är just sådana som de är. Vore motsatsen fallet, skulle ju vetenskapen höra hemma hos naturmänniskorna och inte som nu hos kulturmänniskorna.
      Genom den fysiska synen upplever man alltså endast de fysiska verkningarna och absolut ingenting annat. De fysiska verkningarnas orsaker är sålunda absolut otillgängliga för det fysiska förnimmandet, och detta gäller givetvis icke blott synen utan även hörseln, lukten, smaken och känseln. De fysiska verkningarnas sanna orsaker är endast tillgängliga genom – uträkning.
      Vad är då uträkning? – Uträkning är en förmåga att på grundval av ett i medvetandet redan existerande vetande om "orsaker" komma till kunskap om nya "orsaker" genom nya fysiska "verkningar". En människa "ser", som nämnt, att alla bäckar, åar och floder rinner mot havet. Detta är en fysisk verkan som hon kan "se". Men hon kan inte "se" orsaken härtill. Därför har det också funnits en tid då denna orsak var en stor gåta, ett stort mysterium för människorna, trots att den tidens människor inte stod nutidens efter i fråga om själva den fysiska "synförmågan". När nutidens människor i stor utsträckning känner till orsaken, så har de inte förvärvat sin kunskap bara genom att "se", utan huvudsakligen genom att de i förväg varit i besittning av vetande om orsaker till andra fysiska verkningar, med vilka de kunnat jämföra vattnets strävan att rinna nedåt. De har t.ex. i förväg vetat, att om man släpper ett föremål som man håller i handen, så faller detta mot golvet, med större kraft ju tyngre det är. Därigenom har de kommit till kunskap om det faktum, att alla fysiska föremål är knutna till en "osynlig" orsak, som vi kallar "vikt" eller "tyngd", vilket är detsamma som en "tendens att falla". Med hjälp av denna kunskap kan de räkna ut, när de sedan ser hur vattnet rinner mot havet, att detta beror på denna "falltendens" och att rinnandets "osynliga" orsak är vattnets vikt, som alltså åstadkommer ett fall ned mot lägre nivåer.
      Detta vetande tillägnar sig individen alltså endast tack vare sin förmåga att jämföra vattnets rörelse med föremålets fall från handen mot golvet. På detta vis är individen alltså genom en tidigare upplevelse i stånd att förstå vad han nu upplever. Där man inte kan förbinda det nu sedda eller på annat fysiskt sätt upplevda med en tidigare upplevelse, blir detta helt obegripligt, hur skarp fysisk syn eller fysisk förnimmelseförmåga man än har. Och just därför är det så mycket som den moderna, utvecklade människan i dag "ser" eller fysiskt upplever, utan att hon förstår vad hon egentligen bevittnar.
      En uträkning är alltså en metod att genom tidigare upplevelser komma till kunskap om nutida upplevelsers sanna analyser. Uträkningen är sålunda baserad på vetande om tidigare upplevelser, och detta vetande kan ju inte existera utan att grunda sig på "minne". Därmed har vi kommit in på funktioner i organismen, som är av helt annat slag än det fysiska förnimmandet, funktioner utan vilka det fysiska förnimmandet vore av intet värde, funktioner som går ut på att "jämföra" och "räkna ut", funktioner hos väsendet som tyder på forskning och därmed ytterligare visar på önskningar, begär och vilja. Men kan sådana funktioner vara egenskaper hos "död" materia? – Kan "materien" "tänka", "handla", uttrycka önskningar, begär, sorg och glädje? – Är inte detta motsatsen till de faktiska förhållandena? – Är det inte ett faktum, att när vi koncentrerar oss på oss själva, så får vi bevittna att vår fysiska materiemängd, vår organism, är ett – redskap, och bakom detta redskap ser vi ett "något", som visar sig vara detta redskaps "brukare", ett "något", som om sig självt kan säga: "jag handlade jag såg, jag hörde, jag sprang, jag talade", alltså ett "något", som hela tiden brukar organen, och vars bruk av dem, såsom vi just sett, inte kan äga rum utan ett i förväg existerande vetande, som alltid bestämmer denne "brukares" förmåga.
      Men om sålunda varje förnimmelse, vilket vill säga tillägnande av nytt vetande, endast kan ske på grundval av vetande från föregående upplevelser, blir det även till faktum, att det levande väsendet aldrig någonsin kan ha haft sin "första upplevelse". En upplevelse av nytt vetande, av vad slag den vara må, kan som nämnt endast komma till stånd i form av en "igenkänningsprocess", och en sådan skulle ju omöjligt kunna äga rum, om det hos ifrågavarande väsen inte existerade några erinringar om föregående upplevelser. Men när det således är ett faktum, att all medvetandefunktion är en reaktion mellan det levande väsendets tidigare och nuvarande upplevelser, så blir det också ett faktum, att medvetandefunktionen är "äldre" än ifrågavarande väsens nuvarande organism.
      Här kanske någon vill protestera och säga, att det lilla nyfödda barnet absolut inte har något vetande, men hur vet man då det? – Vad grundar man ett sådant påstående på? – Är det inte ett faktum, att vetande inte kan ses direkt med de fysiska ögonen, utan endast kan uppfattas indirekt när det uppenbarar sig genom väsendets fysiska organism? – Denna är alltså redskapet för det levande väsendets uppenbarande av vetande på det fysiska planet. Men kan detta uppenbarande bli fullkomligt, så länge redskapet ännu endast befinner sig i början av sin skapelse? – Vem kan köra en bil innan dess hjul är färdiga? – Vad är en skovel eller spade värd innan den är försedd med skaft? – Är det inte ett faktum, att varje redskap är helt användbart för sitt ändamål först sedan det blivit fullt färdigskapat eller färdigbyggt? – Varför skulle då en fysisk organism utgöra ett undantag? – Visar det sig inte, att även denna byggs upp och att den är mer färdigbyggd som fullvuxen än som nyfödd? – Men om den är mer färdig i det vuxna än i det nyfödda tillståndet, hur skulle dess "brukare" då kunna uppenbara lika mycket vetande i dess ofärdiga eller nyfödda tillstånd som i dess färdiga och vuxna framträdande? – Att den fysiska organismens "brukare" endast framträder med en helt liten och svag medvetandetendens då organismen är nyfödd, detta kan alltså aldrig vara ett "åldersbevis" på "brukarens" medvetande eller mentalitet. Om medvetandet bakom den lilla späda fysiska kroppen inte vore större än vad som visar sig genom denna lilla kropp, så skulle den ju redan vara fullvuxen. Vad skulle "brukaren" av denna kropp då ha en ännu mera fullvuxen och färdig kropp till? –
      Nu invänder man kanske i alla fall, att det lilla barnet verkligen mottar sina första intryck utan att ha ett minne av något föregående eller i förväg äga något vetande, med vars hjälp det kan göra sina nuvarande upplevelser begripliga, varför det sålunda dock måste vara tal om ett "första" vetande. Men är nu detta riktigt? – Här måste man först lära sig förstå, att vetande i verkligheten är något mer fundamentalt och djupgående i medvetandet än blott och bart en summa av i dagsmedvetandet klart ihågkomna detaljer från närmare eller avlägsnare upplevelser genom den nuvarande fysiska organismen. Vetandet består även av en summa icke ihågkomna detaljer. Vetandet omfattar naturligtvis allt som vi kallar "dagsmedvetande". Men om det inte hade några andra stadier att framträda på, skulle det vara ganska meningslöst, och det levande väsendets existens skulle vara en omöjlighet. "Dagsmedvetandet" är alltså endast "vetande" i dess första stadium, där detaljerna ännu tydligt kan erinras. Detta stadium kan vi kalla "A-stadiet". Härifrån övergår det i ett annat stadium, blir till vilja, medveten handling eller manifestation. Detta kan vi benämna "B-stadiet". Och härifrån övergår det till att bli automatfunktioner, dvs. vanor och benägenheter, vilket i verkligheten är detsamma som "talanger" eller "anlag". Detta stadium kan vi beteckna som "C-stadiet". På detta stadium har det, som medvetet vetande, för länge sedan nått kulminationen av sin mission och behöver inte längre upprätthållas som minne, utan existerar här som en självständigt arbetande medvetandefunktion, som vi kallar "undermedvetande".
      Från undermedvetandet leds och styrs sålunda alla självständiga funktioner i organismen, t.ex. hjärt-, körtel-, matsmältnings-, och tillväxtfunktionerna. Dessa funktioner är således "vetande" omsatt till självständigt arbetande energicentra och behöver inte längre individens medvetna kontroll eller viljenärvaro. Denna har därför här satts ur spel, så att individen inte längre behöver styra dessa funktioner med hjärnan. Men då han inte längre behöver styra dem med hjärnan, behöver han inte heller längre belastas med något medvetet vetande eller minne om dessa funktioners ändamål eller ändamålsenlighet, och därför har detta vetande för länge sedan lämnat individens "dagsmedvetande".
      Att dessa självständiga funktioner är tecken på "vetande" blir till faktum genom deras planmässighet eller den hundraprocentigt ändamålsenliga mission de fyller. Om dessa funktioners planmässighet eller högsta intellektuella uppfyllelse av sitt ändamål kunde bli till, utan att först ha varit "vetande" på "A-stadiet", vad skulle man i så fall överhuvud taget ha hjärnfunktion och intellektuell insikt till? Om organen, som ju är de fullkomligaste "maskinerna" i tillvaron, skulle kunna bygga upp sig själva och bli hundraprocentigt dugliga för ett logiskt ändamål utan något väsens föregående insikt eller vetande, så måste ju alla maskiner och redskap i tillvaron kunna bygga upp sig själva. Ett snälltåg, en bil, en rotationspress måste ju lika väl kunna bli till utan något väsens föregående hjärnspekulation eller intellektuella insikt och ledning, i synnerhet som dessa redskap ingalunda fyller sin mission på ett mer intelligensmässigt eller intellektuellt sätt än organen.
      Överallt eller i allting, där individens vetande är på "A-stadiet", alltså det dagsmedvetna stadiet, kan skapandet endast äga rum på grundval av intellektualitet eller medvetet vetande. Att människorna kan se, att maskinerna inte blir till av sig själva, beror ju på att skapandet av dem utgör ett vetande på "A-stadiet", under det att skapandet av organen sedan länge varit ett vetande på "C-stadiet" eller det stadium där det medvetna vetandet blivit överflödigt, eftersom skapelsefunktionerna genom de många liven för länge sedan övergått i medvetandet som vanefunktioner och alltså blivit självbefordrande.
      Skapandet av alla nuvarande organ har alltså en gång börjat i fysisk materia som medvetna intellektuella viljefunktioner och därmed hört hemma i vetandet på "A-stadiet". Men då hade organen ännu inte blivit organ, då befann de sig på de nuvarande maskinernas stadium. Och ifrågavarande väsen hade då andra organismer eller kroppar, vilka sedan efter hand blivit avlösta av de nuvarande. Och på samma sätt skall även de nuvarande organen i sin tur bli avlösta av kommande organ, vilka i dag befinner sig på "maskinstadiet". Detta återigen betyder, att allt som jordmänniskorna i dag befattar sig med i form av intellektualitetens utvidgning nödvändigtvis måste utveckla sig vidare till manifestation eller handling. Denna åter kan endast äga rum genom förändring av materia. Och den första omformningen av materia är medveten teknik. Den medvetna tekniken blir genom tillräcklig upprepning till vanefunktion och är därmed en egenskap, dvs. en självständig funktion, oavhängig av hjärnan. Men när dessa funktioner alltså efter hand gör sig oavhängiga av hjärnan, omskapar de ju den fysiska kroppen. Denna blir efter hand utrustad med det ena självständigt arbetande centret efter det andra, och skapandet, vilket började som vetande på "A-stadiet", övergår till att vara vetande på "B-stadiet", för att sluta som en hundraprocentigt självständig skaparförmåga, som alltså är vetande på "C-stadiet".
      Om det inte förhöll sig så som här framhållits, skulle det vara helt omöjligt att förvärva egenskaper och färdigheter. Men de faktiska förhållandena visar ju, att "övning gör mästaren" och att ingen får rutin utan övning. Och övning skapar centra för självständig funktion, varigenom hjärnan avlastas till förmån för individens fortsatta förvärvande av nytt "A-vetande".
      Vetandet finns sålunda inte till för att blott och bart existera som en klar, dagsmedveten kunskap om det ena eller det andra, utan även för att omsättas i vilja och därigenom övergå till manifestation eller handling. Och i den mån som det passerar kulminationen härav, lämnar det "dagsmedvetandet" och omformas till de självständiga funktioner vi kallar "egenskaper", "talanger" eller "anlag".
      Bakom det lilla nyfödda barnets organism eller kropp existerar alltså en serie av sådana "talanger" eller "anlag", alltså en serie av självständigt arbetande funktioner, av vilka den lilla kroppens tillblivelse och växt, dess kommande brukbarhet och utformning är ödesbestämd. Då denna serie av anlag är "C-vetande", dvs. vetande i sin tredje fas eller det stadium där det blivit till självständig skaparfunktion, blir det ett faktum, att mentaliteten eller medvetandet hos den lilla organismens osynliga "brukare" är äldre än den fysiska organismen. Varifrån skulle annars det vetande komma, som i form av planmässig skapelse eller tillblivelse uppenbarar sig i organismen? – Hur skulle annars de "anlag" eller "talanger" bli till, som skapandet av denna organism grundar sig på? –
      Att påstå, att de är nedärvda från föräldrarna, avslöjar endast naivitet eller okunnighet om de faktiska förhållandena, ty om det verkligen vore så, skulle en utveckling aldrig någonsin kunna äga rum. Alla levande varelser måste då i evighet förbli exakta kopior av sina föräldrar. Och varifrån skulle då alla de egenskaper och talanger komma, som många barn äger men som inte på minsta sätt kan påvisas hos föräldrarna, far- eller morföräldrarna eller överhuvud taget inom släkten? – Hur kan obegåvade människor vara föräldrar till ett geni? – Och hur kommer det sig, att geniers barn inte alltid är genier? – Varifrån kommer alla de egenskaper, talanger och anlag, som ibland visar att sonen eller dottern tillhör ett helt annat och mycket högre mentalt plan än föräldrarna? – De kan inte bara "komma från luften". Ännu har ingen sett, att "något" kan bli till av "intet".
      De faktiska förhållandena visar även, som vi tidigare påpekat, att ingen höjning av mentaliteten kan äga rum annat än genom upplevelser och erfarenheter, ihärdigt arbete, studium och övningar. Blir inte just detta arbete, dessa övningar, till nya vanor, och är inte vanan detsamma som fostret till nya automatfunktioner, och är inte dessa detsamma som nya egenskaper, talanger eller anlag, och står vi inte här inför de krafter, som uppenbarar sig bakom fostrets eller organismens tillblivelse? – Dessa krafter är alltså vetande på "C-stadiet". Men då vetandet för att kunna framträda på "C-stadiet" (självständig skaparfunktion) först måste ha existerat på "B-stadiet" (medveten vilja och handling) och dessförinnan på "A-stadiet" (dagsmedvetet vetande), så visar här livet självt för oss, hur de mentala krafter, som uppenbarar sig bakom organismens tillblivelse, en gång varit klart "dagsmedvetet vetande", och gör det därmed till faktum, att dessa mentala krafter, dvs. det medvetande som yttrar sig i det nyfödda barnets kropp, har existerat tidigare som "klart dagsmedvetande".
      Att samma medvetande har existerat i en tidigare fysisk kropp blir även till ett faktum, eftersom fysiska egenskaper och talanger ju endast kan bli till genom fysiska erfarenheter, och dessa återigen endast kan upplevas genom en fysisk organism, som ju är det levande väsendets redskap för all fysisk manifestation. Reinkarnationen är alltså inte längre en utopi eller en dogm, inte ett blint påstående, utan kulminerande logik. Läran om de levande väsendenas okränkbarhet som eviga eller odödliga realiteter är vetenskap. Och en stor sanning, som i sig själv är nyckeln till all fortsatt förståelse av tillvaron, uppenbarar sig härigenom för världen.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.