Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
91 KAPITLET Varför vetenskapen av i dag inte är särskilt benägen att acceptera de av de störste vise uppenbarade "stora sanningarna" eller kosmiska slutsvaren som "vetenskap" Det är en naturlig sak, att det levande väsendet, som ju är mottagligt för utveckling, mottagligt för upplevelse av erfarenheter, inte i all evighet kan fortsätta att leva i all denna planmässighet och ändamålsenlighet, i allt detta utvecklande av kosmiskt förnuft eller kulminerande logik som naturen lägger i dagen eller uppenbarar runt omkring väsendet, utan att upptäcka dessa fakta. Det levande väsendet får efter hand allt större kunskap om naturen och livet. Och med denna kunskap, med dessa ständigt tilltagande och ständigt grundligare insikter i livets natur, blir väsendet självt förvandlat. Men då inte alla väsen är lika långt komna i förmågan att tillägna sig vetande, har inte heller alla nått lika långt i sin förvandling från primitivitet till intellektualitet. Och vi ser därför, att de levande väsendena runt omkring oss befinner sig på högst olika stadier i denna sin förvandling. Vi ser några livsformer som vi kallar "växter", vi ser andra former som vi kallar "djur" och vi ser våra egna medväsen på jordmänniskostadierna. "Växter", "djur" och "människor" är alltså uttryck för olika stadier eller steg i tillägnandet av erfarenheter eller utvecklandet av medvetande. Och inom var och en av dessa grupper ser vi åter, hur individerna befinner sig på olika steg inom den ständigt stigande skalan, där övergången från en underliggande grupps högsta steg till den överliggande gruppens lägsta steg sker på ett harmoniskt sätt på denna deras stora gemensamma "utvecklingsstege".Men när naturens påverkan på de levande väsendena sålunda har till resultat, att alla som står under oss i utveckling utan undantag leds framåt och uppåt från primitivitet till intellektualitet, eller från lägre former eller steg till det steg vi själva representerar, varför skulle då inte denna utveckling sedan fortsätta? Skulle det inte vara felaktigt att tro, att den jordiska människan är den yppersta livsformen i tillvaron, toppunkten av vad naturen kan frambringa, och att utvecklingen därför måste stanna här? – Hur skulle en sådan tro kunna vara uttryck för logik? – Är det inte de så kallade "vetenskapsmännen" som officiellt erkänns som de högsta intellektuella? – Men har man ännu någonsin sett, att någon av dem nått höjdpunkten av det vetande som kan bli tillgängligt för den mänskliga hjärnan? Har man sett några av dem komma till det stadium i livet, där det inte finns mer att utforska? – Man kan väl knappast påstå detta. – Men när det alltså ständigt finns okända områden, såväl fysiska som mentala, som står under utforskning, så befinner sig ju vetenskapen i tillväxt. Jordens officiellt erkända främsta intellektuella befinner sig alltså ständigt i intellektuell utveckling, ständigt under förvandling från okunnighet till vetande, ständigt under omskapelse från primitivitet till intellektualitet. Att det nuvarande jordmänskliga intellektuella stadiet inte är något slutgiltigt eller avslutat blir därmed ett faktum. Och då den högsta jordmänskliga vetenskapen av i dag inte är slutgiltig, måste det också vara ett faktum, att det kommer att bli ett "nästa stadium". Men vilket blir då detta "nästa stadium"? – Ja, mått- och viktvetenskap, volymkunskap, vibrations- och hastighetskunskaper är ju kulminationen av det nuvarande intellektuella eller vetenskapliga stadiet och kan därför inte bli det som karakteriserar nästa stadium, ty i så fall vore det ju inte något "nästa stadium". Detta skulle då i princip bli detsamma som det nuvarande. Någon intellektuell förnyelse, motsvarande den förnyelse som låter "djuret" växa ifrån "växtstadiet" och jordmänniskan ifrån "djurstadiet", skulle det alltså inte kunna vara tal om. Och jordmänniskans framträdande måste då, i motsats till alla andra levande väsen, nödvändigtvis bli en mental marsch på stället. Men en sådan marsch är ju motsatsen till det verkliga förhållandet. Genom så kallade "heliga böcker" och "vise män" har en mängd så kallade "stora sanningar" blivit manifesterade eller uppenbarade. Dessa "sanningar" är i verkligheten identiska med vetenskapliga resultat, men inte den sortens resultat som vetenskapen av i dag kommer fram till. De innehåller inga upplysningar om mått och vikt, inga uppräkningar av kemiska ämnen, inga uppgifter om tid och rum. De briljerar inte med tekniska data eller mekanisk snillrikhet och skiljer sig alltså till sin natur helt från det som jordmänniskan i dag menar med vetenskap. Och det är ju heller inte så märkvärdigt, att dessa från äldre tider härstammande sanningar inte kan accepteras eller erkännas som vetenskap av den nutida moderna, vetenskapligt inställde forskaren eller kapaciteten. De kan ju inte dokumenteras i de för honom så nödvändiga kilometrarna eller grammen eller genom några andra former av döda eller siffermässiga mått. De är nämligen uttryck för – själva livet, och detta kan omöjligt dokumenteras i måttenheter. Livet är en evig realitet, vilket vill säga att det är oändligt, och oändligheten kan inte vägas eller mätas. Det är endast de "skapade tingen", dvs. livets produkter, som har den begränsning, den början och den avslutning, som krävs för att de skall kunna vägas och mätas. "Mått och vikt" och den därpå baserade vetenskapen kan således aldrig bli annat än analyser av det "skapade" och därmed av de "döda" tingens begränsning. Något vetande om livet kan de aldrig bli. En uppgift om att ett föremål väger så och så mycket ger ingen kunskap om livet. Inte heller är en uppgift om att det är så eller så långt till månen, solen eller andra himlakroppar något bevis för odödlighet. Att jordklotet visar den eller den täthetsgraden, har den eller den sortens atmosfär, den eller den volymen – sådant ger ju inget besked om, huruvida jorden är ett levande väsen eller blott utgör ett så kallat "dött ting", liksom det inte heller finns några måttenheter som kan bevisa för oss att världsalltet är ett levande väsen. Men ett vetande behöver inte uteslutande bestå av mått- och viktresultat. Den jordiska människan äger redan ett vetande om många ting som inte kan definieras i måttenheter. Hon vet, att möbler endast kan skapas av en snickare, och kläder av en skräddare. – Men har detta vetande något med mått och vikt att göra? – Var inte möblerna och kläderna bevis för snickarens och skräddarens existens? – Men när de sålunda är identiska med "bevis", så utgör de dock en vetenskap, som inte yttrar sig i kunskaper om mått och vikt. Det är ju inte möblernas och klädernas mått i kilogram eller centimeter, som gör dessa föremål till bevis för sina upphovs existens, utan – som vi tidigare berört – dessa föremåls intelligensmässiga och känslomässiga kombination. Det är denna kombination, som gör dem till "livsyttringar" och därmed till bevis för livets existens. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt