Martinus: Logik, kap 89.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

89 KAPITLET

Gudomens medvetande. "Livsyttringar" i stället för mått- och viktresultat

Gudomen måste alltså skilja sig från det vanliga levande väsendet därigenom att den inte har något makroväsen över sig. I och med att detta väsen framträder såsom det absolut enda existerande exemplaret av sin art, är det helt utan medväsen. Det kan aldrig någonsin föröka sig. Och trots detta kan det heller aldrig dö ut, utan det skall i all evighet förbli ett i sig självt existerande, totalt "ensamt" väsen. Det har som nämnt inget medväsen över eller vid sidan av sig. Det skiljer sig från alla andra väsen därigenom att det inte har någon "yttre" värld. Hela dess medvetande är en "inre" värld. Det kan inte, som det vanliga levande väsendet, koncentrera sig på ett högre existerande väsen eller en försyn. Det har ingen gudom att be till och ingen likställd att tala med. Det har, som nämnt, endast en egen "inre" värld. Denna "inre" värld är dess medvetande. Här i denna "inre" värld försiggår all dess aktivitet och energiutveckling. Hit är dess själs- och känsloliv koncentrerat. Här är fältet för dess skapar- eller manifestationsförmåga. Här är skådeplatsen för dess tanke. Här är dess kärlek.
      Denna "inre värld" är alltså "Guds medvetande". Det måste naturligtvis för många verka högst fantastiskt att uppfatta världsalltet som identiskt med "medvetande", dvs. som identiskt med "ett levande väsens" mentalitet. Men för att något verkar fantastiskt, behöver det inte vara en illusion eller overklighet. Och världsalltets existens kan dock inte bortförklaras. Men huruvida världsalltet är "mentalitet" eller enbart materia, det är på den frågan som den jordmänskliga uppfattningen strandar.
      Då all materia emellertid med nödvändighet måste vara identisk med "rörelse", och "rörelse" åter är livets främsta kännetecken, och detta kännetecken uppenbarar ändamålsenlighet, så uppenbarar materien här återigen "intellektualitet". Och då "intellektualitet" uteslutande kan existera som identisk med en egenskap hos ett levande väsen, så gör all "materia" i tillvaron genom sin speciella natur, beskaffenhet eller föränderlighet världsalltets identitet som "ett levande väsen" till ett orubbligt faktum.
      Den motsatta uppfattningen måste alltså i alla tider förbli motsatsen till logik, eftersom den inte kan stödja sig på något slag av förnuft och i alla sina djupaste konsekvenser endast kan vara uttryck för tillfälligheter och kaos, vilket är den fullständiga motsättningen till de analyser, som livet självt uppenbarar som levande, orubbliga fakta. För den djupaste forskningen och insikten är ingenting i naturen tillfällighet, inget är kaos, inget är onyttigt; allt är ofrånkomliga tillfälliga stadier i ett hundraprocentigt ändamålsenligt kretslopp, som leder allting till dess för tillfället rätta plats i livet eller tillvaron, dvs. den plats, där individen kan utsättas för exakt den påverkan och tillägna sig exakt de erfarenheter, som kan uppfylla mentaliteten med det vetande, den insikt eller det förstånd, som för detta väsen för ögonblicket är det mest kärleksfulla med tanke på dess kommande utveckling i förhållande till livets högsta upphov. Denna fullständiga ändamålsenlighet i naturens påverkan på det levande väsendet kan i längden inte förbli dold, kan inte ständigt fortsätta med att vara mystisk. Något som ständigt påverkar en, kan man inte undgå att till sist lägga märke till. Och det är denna omständighet som ligger till grund för all religiositet eller varje föreställning om en "gud" eller om "gudar".
      Under årtusenden har mänskligheten trott på en gudom. Denna tro har visserligen efter hand underminerats av människornas växande upptagenhet med att utforska "materien", alltså upptagenheten med den så kallade "materiella vetenskapen". Men då "materiell vetenskap" ovillkorligen endast kan leda till kunskaper om "mått och vikt" och dessa realiteter aldrig någonsin kan ge en förklaring på själva det högsta existerande, det högsta mystiska, den största gåtan, nämligen "livet", kan denna vetenskap i själva verket endast ha till mission att via "mått och vikt" och den härur framsprungna tekniken leda människornas kunskapsbegär vidare mot helt andra slutmål i tillvaron, slutmål som avslöjar själva livets natur eller dess analyser. Dessa slutmål är inte "mått och vikt" utan fastmera – "livsyttringar".
      Vad är då "livsyttringar"? – "Livsyttringar" är uppenbarade energikombinationer, vilkas planmässighet endast kan ha tillkommit på grundvalen av mentala funktioner. Dessa återigen utgörs av vad vi kallar instinkt, tyngd, känsla, intelligens, intuition och minne och är det levande väsendets ständiga uppenbarelse- eller manifestationsmedel. Deras närvaro i tillvaron är därför alltid, var de än må förekomma, ovedersägliga bevis för livets eller det levande väsendets existens, även om deras upphov kanske inte alls är närvarande eller tillgängligt för fysisk syn eller materiell förnimmelseförmåga. Är inte möblerna tillräckliga bevis för snickarens existens, även om man aldrig sett denne snickare? – Och på samma sätt med en kostym: utgör den inte en tillräcklig dokumentering för en skräddares existens? – Vet vi inte, att dessa ting inte kan bli till av sig själva, utan endast kan existera som alster av ett levande väsen? –
      Men hur kan vi veta detta? – Är det inte just emedan dessa ting visar sig vara produkter av mentala funktioner, ger vittnesbörd om bl.a. intelligens och känsla? – Möblernas såväl som kostymens ändamålsenlighet avslöjar ett visst mått av intelligens, medan tingens yttre form, struktur och färg avspeglar ett för tillfället rådande "mode", vilket i sin tur endast kan existera som uttryck för ett känslotillstånd. Men skiljer sig möbler och kläder härigenom från andra ting som är tillgängliga för förnimmelse? – Visar sig inte allt i naturen vara utrustat med en planmässig struktur, som vad intelligens och känsla angår ingalunda står möbler och kläder efter? – Utgör inte varje företeelse ett synnerligen ändamålsenligt led i skapandet av livsbetingelserna för de levande väsendena? – Passar inte jordklotets temperatur och atmosfär, dess astronomiska förhållanden och materiens täthetsgrad så intelligensmässigt in i varandra, att den mänskliga, fysiska organismen har kunnat uppstå som ett resultat av samspelet mellan dessa företeelser? – Och är inte detta resultat en skapelse, som i sin byggnad och struktur uppenbarar lika mycken intelligens och känsla som möbler och kläder? – Fungerar inte denna organism i sitt normala tillstånd i varje detalj lika "mekaniskt" och fullkomligt som den mest raffinerade, av människohjärnan uttänkta maskin? – Och kan man förneka att samma organism eller kropp i sin plastik, figur eller yttre form är ett uttryck för känsla? – Har inte dess färg och linjer lika mycket med "skönhet" att göra som motsvarande egenskaper hos möbler och kläder? – Vad är för övrigt "skönhet"? Är det inte just en skala av känslograder, som sträcker sig från brutalitet till kärlek? – Finns det någon form eller figur som inte existerar som uttryck för en viss platsbeteckning eller grad på denna skala? – Alla konstnärer vet väl, att figurer och former i sina linjer kan vara mer eller mindre "hårda" och "brutala", mer eller mindre "mjuka" och "fina". Och är det inte just denna omständighet hos figuren, denna egenskap hos formen, som bidrar till att hos oss själva skapa sympati eller antipati för ett visst föremåls yttre, plastiska framträdande eller utformning? –
      Men om nu föremål som inte är framställda av människor har en utformad figur, har ett intelligensmässigt ändamål eller en bestämmelse att uppfylla – i varje fall i lika stor utsträckning som möbler och kläder – hur kan det då vara logiskt att erkänna möbler och kläder men inte de andra tingen som ovedersägliga bevis för ett levande väsens existens? – Vad är det som är grundorsaken till en sådan inkonsekvens? – Är det inte endast och allenast okunnighet, naivitet, och därav följande brist på eftertanke? – Att vetenskapsmän, fördjupade som de är i sina beräkningar, i sina mått- och viktvetenskaper, visar samma brist på insikt och eftertanke på själva "livsyttringarnas" område, detta förändrar ju inte det faktum, att var och en som inte erkänner "livsyttringarna" eller de mentala funktionerna i naturen, avslöjar den mycket primitiva eller barnsliga uppfattningen att tingen och naturen skapar sig själva – vilket är lika naivt eller barockt som att påstå, att möblerna snickrar sig själva och kläderna syr sig själva. – Tänk, vilken illusion att leva på! Och tänk, vilken andefattigdom det kan finnas i en materiell vetenskap, som i fråga om mått och vikt, avstånd och teknik omspänner nästan allting.
      Det kan alltså aldrig någonsin vara logiskt att inte erkänna, att naturen uppenbarar både intelligens och känsla, dvs. "livsyttringar". Och då "livsyttringar" ju är själva livets ovedersägliga bevismaterial, bevisar naturen här själv – inte för mått- och viktforskaren (den gängse vetenskapsmannen) – utan för "livsyttringsforskaren" (den sanne eller verklige andlige forskaren) sin egen ovedersägliga identitet som "ett levande väsen".

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.