Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
87 KAPITLET Naturen är inte en livlös kraft, utan "ett levande väsen", i vilket vi alla "lever, rör oss och är till" Vi har nu gått igenom så mycket av det allmängiltiga jordmänskliga upplevelse- och erfarenhetsmaterialet, att vi härigenom blivit i stånd att skönja en mening bakom alla skenbara tillfälligheter och kaotiska tillstånd hos den mångfald krafter, som de levande väsendena dagligen står i växelverkan med och vars resultat är individernas "öde". Då det är denna mening som varit målet för vår mentala resa, står vi alltså nu snart vid vägens slut. Det återstår egentligen bara att litet mera rikta vår uppmärksamhet på denna mening. Den är nämligen ingenting mindre än själva "livets mening". Och vi skall ju använda denna mening som modell eller rättesnöre för vår kunskap om lagen för tänkande. Tänkandet är nämligen den ratt som individen styr sitt eget ödes kurs med. Och en återblick på vad vi sett av denna kurs under vår mentala färd genom mänsklighetens dagliga liv, säger oss, att denna kurs ännu är mycket långt ifrån kontakt med "livets mening".Att livet verkligen har en mening visar sig just därigenom att allt är lagbundet. Bestämda orsaker utlöser bestämda verkningar, vilka ovillkorligen återupprepar sig i all evighet, om och om igen, varje gång som samma orsaker blir utlösta. Denna lagbundenhet är alltså uttryck för en plan. Men då en lagbunden plan ju fyller ett ändamål och ett ändamål endast kan existera som identiskt med en "mening", och denna åter endast kan framträda som identisk med en yttring av tanke eller mentalitet, blir det härmed, genom nämnda orsak och verkan, till ett faktum, att livet är uttryck för mening. Då en mening således är en yttring av mentalitet, kan vi konstatera att det bakom alla företeelser, bakom alla energiutlösningar i livet och tillvaron, bakom allt som vi kallar naturen, bakom allt detta existerar samma princip som bakom alla mänskliga manifestationer och skapelser, nämligen principen "det levande väsendet". De så kallade "döda tingen" kan ju inte ha en mening eller utveckla logik. Man har ännu aldrig sett, och skall aldrig någonsin få se, att ett ting kan skapa sig självt, logiskt bygga upp sig självt utanför denna princip. Där denna princip är inkarnerad i fysiska organismer, är den påtaglig för de mänskliga sinnena; där erkänns den och blir till och med till vetenskap. Det vore alltså meningslöst att söka inbilla en normal människa, att hus, möbler, bilar, konstverk etc, har skapat sig själva. Här vet alla, att dessa tings närvaro helt grundar sig på "det levande väsendet" och att de utan detta väsens existens skulle vara obefintliga. Men hur skulle ett skapande som är omöjligt här, där människorna har sin största iakttagelseförmåga, kunna vara möjligt där deras sinnesförmåga är svagast, dvs. när det gäller skapande eller energiutlösningar som inte åstadkoms av människor eller andra allmänt kända levande väsen? – Att påstå, att skapandet i naturen befordrar sig självt, helt utan någon där bakom existerande motsvarande mentalitet eller tanke, är lika ologiskt som att påstå, att en bil har byggt sig själv, kommit till utan något levande väsen. Då naturens skapande eller alstring inte är mindre ändamålsenlig än det mänskliga skapandet, utan tvärtom överträffar detta i intellektualitet, precision och fullkomlighet, i så hög grad att det står som mönster eller modell för skapandet av mänsklig insikt och kunskap, vad är det då som berättigar till antagandet att naturen inte skulle vara ett lika verkligt uttryck för "ett levande väsen" som människan? – Kan en professors eller doktors intellekt överträffa naturens? – Är det inte naturens vetande, planer och skaparmetoder som han undervisar i? – Våra mest erkända eller auktoriserade intellektuella personer har alltså naturen till läromästare. Men är "lärjungarna" större än "mästaren"? – Är det inte en parodi på logik att anta, att dessa våra högsta auktoriserade representanter för intellektualitet är elever till en "död läromästare"? – Och blir inte parodin ännu värre, i och med att man inte kan frånkänna denne "döda läromästare" eller detta "lik" det förnämsta livstecknet: skaparförmåga och intellektualitet? – När något sådant icke desto mindre sker, trots religioner och vetenskap, så kan grundorsaken till denna parodiska uppfattning inte vara någon annan än den omständigheten, att denne "läromästare" är så stor och befinner sig i en organism av så väldiga dimensioner, att alla andra kända levande väsen i förhållande till honom blir till mikroindivider och därför inte fysiskt kan överblicka honom. Men att ett väsen är större och mera oöverskådligt än andra väsen berättigar ju ingen till att uppfatta detta väsen som ett "lik" eller ett "dött" ting, i all synnerhet som det länge varit vetenskapligt konstaterat, att vår egen organism består av myriader mikroväsen, inför vilka vi själva framträder lika stora som "naturen" framträder för oss. Och om vi nu tänker oss, att dessa små väsens "professorer" och "doktorer" i sin undervisning om vår organism kallade denna för "naturen" och därvid förnekade hela vår personliga existens och mentalitet och alltså uppfattade denna organism, vilket ju är deras värld, som en "död naturkraft", ett 'kringvandrande lik", så har vi här en realistisk bild av den skriande parodi på den verkliga sanningen, som den jordiska människan lever i, så länge hon yttrar sig föraktfullt om högre former av liv än det jordmänskliga, förnekar en försyns existens och således är gudlös i sitt framträdande. Då naturen själv överallt visar oss, att inga organismer kan existera utan att bestå av mindre organismer eller mikroindivider och det sålunda existerar organismer inuti organismer i det oändliga, blir det därmed ett faktum, att varje levande väsens framträdande endast är möjligt som en "makroindivid", i vilken en serie av "mikroindivider" har sin tillvaro. Dessa sistnämnda utgör alltså kroppsmaterialet för makroindividen. Och här står vi i kontakt med världsalltets egen logik eller den verkliga sanningen genom att erkänna oss själva som mikroindivider i en makroindivid, på samma sätt som livet lärt oss, att mikroindividerna i vår egen organism är knutna till oss, i det att vi själva är deras makroindivider. (Se bild.) Det första stora orubbliga faktum i den verkliga världsbilden är alltså detta, att naturen inte är en livlös kraft, inte något kringvandrande eller rörligt lik, utan att den tvärtom utgör "ett levande väsen". Och de vises ord, att det är i detta väsen "som vi lever, rör oss och är till", framstår här som kulminerande logik, vetenskap eller evig sanning.
Den samlade huvudfiguren på bilden föreställer en "livsenhet", dvs. principen "ett levande väsen". Alldeles som denna figur på bilden upprepar sig i mindre och mindre format, så upprepar sig principen "det levande väsendet" om och om igen i mindre format i varje individs organism. Det finns alltså ständigt väsen inne i väsen och organismer inne i organismer. Huvudfiguren visar alltså en "makroindivid", och de mindre upprepningarna härav är denna "makroindivids" "mikroindivider", vilka i sin tur är "makroindivider" för de i dem existerande ännu mindre väsendena osv. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt