Martinus: Logik, kap 86.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

86 KAPITLET

Mikroindividen kan inte dirigera makroindividen. Orsaken till individens lidanden är en "inre" angelägenhet som endast individen själv kan avlägsna

Nej, den samlade jordmänskligheten är något mera än en flock förvildade och ovetande individer. Den är en självständig kropp, vilken, som redan nämnts, har sina egna lagar att följa och sina egna vägar att gå i den stora världsplanen. Den är analog med ett levande väsen, i vilket varje enskild jordmänniska är en mikroindivid. Och det hjälper inte, att en mikroindivid får idéer och meningar om att vilja dirigera makroindividen. Den må göra sig aldrig så stark genom att organisera sig tillsammans med andra mikroindivider, dess förehavanden skall dock alltid ofelbart leda till – inte makroväsendets död eller förvandling till något sämre eller bättre – utan till mikroväsendets eller dess självskapade organisations död. Här kan man inte "fackorganisera" sig. Det är inte mikroindividerna som bestämmer tillvarons natur i makroindividen, utan i stället denna individs "ödeselement". Sin förvandling till det bättre eller sämre håller den sålunda uteslutande i sin egen hand. Som för alla andra levande väsen gäller även här: "Som man sår får man skörda".
      Den eviga lagen skulle omöjligt kunna uppfyllas, om mikroindividerna vore makroindividernas herrar. Vad skulle det vara till för nytta för en makroindivid att läsa Bibeln, utforska naturen, tillägna sig vetande och utveckla sig i riktning mot ett moraliskt och fullkomligt liv, om dess mikroindivider kunde organisera sig och skapa ett tillstånd i dess kropp som kunde motarbeta alla goda föresatser, betyda olidlig smärta och utgöra ett hinder för organens normala funktion, ja kanske betyda makroväsendets död? – Och hur skulle det vara förenligt med logik, om mikroindividerna alltså ägde en oinskränkt makt över makroindividen, samtidigt som de vore helt maktlösa gentemot sitt eget inre? – Mikroindividerna är ju själva makroindivider, då de ju har en organism eller kropp som i sin tur består av ännu mindre mikroindivider, av vilka de alltså måste behärskas på samma sätt som deras egen makroindivid då skulle behärskas av dem själva.
      Nu kanske någon vill påpeka, att de svåra sjukdomar och organiska lidanden, som människorna behärskas av, just beror på mikroindividernas dominerande inflytande. Men härpå vill jag svara, att alla organiska sjukdomar utan undantag helt beror på de gängse mikroindividernas bristfälliga inflytande. Detta vill med andra ord säga, att de inte kan fylla sin mission. De representerar alltså en ofullkomlighet. Men denna ofullkomlighet är ju återigen "frukten" av ett visst utvecklingssteg. Mikroindividerna kan naturligtvis, liksom alla andra levande väsen, indelas efter utvecklingsstadier och framträder därvid i olika kvaliteter. Mikroindivider, såväl som makroindivider, representerar alltså utvecklingssteg och kvaliteter. Då mikroindividen skall utgöra kroppsmaterial för makroindividen, är det inte likgiltigt, hur dessa två väsens kvaliteter i varje särskilt fall kommer att inbördes passa samman. Om de är helt på linje med varandra, uppstår fulländning och harmoni i organismen. Är de däremot inte på linje med varandra, uppstår disharmoni, sjukdom och lidande i organismen.
      Men vad är då orsaken till att makroindividen får mikroindivider som i kvalitet inte passar till dess natur. Ja, här kommer vi till lösningen på ett stort problem. Denna orsak är "fröet" till makroindividernas öde. Det finns en generell lag i livet, som yttrar sig i principen "tilldragning och frånstötning". Och eftersom det är denna lag som behärskar all rörelse, åstadkommer alla kretslopp i tillvaron – isens upptinande till vatten, himlakropparnas färd genom rymden – så bestämmer den också den dragningskraft som finns mellan makroindivid och mikroindivid. Och då det vidare inom samma lag gäller som allmän regel att "kaka söker maka", är det tydligt att makroindividen endast kan dra till sig mikroindivider av samma natur som den själv. Och när dessa mikroindivider skapar disharmoni i makroindividens inre, så kan detta endast bero på att makroindividen själv skapar disharmoni i den stora organism där den själv är mikroindivid. Dess mikroindividers natur blir sålunda analog med den natur som den själv representerar i förhållande till sin egen makroindivid. Och den "skördar" alltså på detta sätt vad den själv "sår". Då denna "skörd" är den enda absoluta grunden för verkligt vetande, och detta åter är nyckeln till all absolut lycka, blir förhållandet mellan makroindividen och dess mikroindivider alltid hundraprocentigt nyttigt eller ändamålsenligt och därmed absolut fullkomligt, hur absurt detta förhållande än kan te sig för den oinvigde, hur mycket lidande det än kan åstadkomma och hur många sjukhus och kyrkogårdar det än kan fylla. Och den samlade mänskligheten är alltså ett väsen, vilket liksom alla andra levande väsen befinner sig i en mental och fysisk zon, där det kan få genomgå just den utveckling av sin natur, som kan ge det ett säkert vetande om vilka begär i denna natur som är naturliga och vilka som är onaturliga, så att det därigenom kan omskapas till att bli "ett med Fadern", ett med Försynen eller den eviga naturen.
      När vi i vår kropp bär på sjukdom, smärta och lidande, så är skulden härtill inte mikroindividernas, utan vår egen. Förhållandet mellan oss och mikroindividerna i vår kropp regleras helt av vårt förhållande till den stora organism, i vilken vi själva är mikroindivider.
      Och hurudant är nu detta förhållande för den jordiska människans vidkommande? – Är det alltid sådant, att detta väsen verkligen kan vara berättigat att i sin organism få mikroindivider av allra högsta och bästa kvalitet? –
      Om vi nu betraktar den samlade mänskligheten som en stor organism – gör då varje enskild människa allt för att gagna denna organism? – Är det inte snarare tillfredsställandet av hennes egna privata begär, såväl de naturliga som de onaturliga, som får gå före den stora organismens krav? – Är det inte en allmän regel att "var och en är sig själv närmast"? – Och är det inte detta egoistiska motto som gör, att var och en faktiskt går sin egen väg, mentalt såväl som fysiskt, individerna själva såväl som deras organisationer? –
      Hur skulle en organism kunna bli sund och harmonisk under sådana förhållanden? – Blir det inte här mer än i något annat fall tydligt, varför "att älska sin nästa som sig själv" är lagens uppfyllelse"? – Är inte en inbördes kärlek och den härav följande orubbliga sammanhållningen mellan mikroindividerna en betingelse för en fullkomlig organism? – Eller tror någon, att en organism – det må vara en mänsklighet eller en enskild människa – kan vara sund och harmonisk när dess mikroindivider bär på inbördes hat eller fiendskap, ligger i strid med varandra, undergräver och förstör varandras hälsa och välbefinnande? – Blir inte en sådan organism lik en vulkan? – Och är det inte rimligt, att man själv får utgöra "material" i en dylik "vulkan" eller får en sådan hemvist, så länge man själv är explosiv, dvs. uppfylld av hatets och vredens hetsiga, förödande och dräpande temperament? –
      Hjälper det att "sprängämnena" organiserar sig? – Blir inte explosionerna ännu större, ju mera dessa förbinder sig med varandra? Och blir inte "kratern" därigenom bara mera "vulkanisk" eller våldsam till sin natur än tidigare? –
      Då den jordiska mänskligheten alltså i verkligheten är en mental krater och de enskilda jordmänniskorna var för sig utgör mentala sprängämnesenheter i denna krater, måste varje slags organisation av dessa enheter, som har till mål att förvandla kraterområdet till en mentalt blomstrande åkermark, vara fåfäng möda. Kratern kommer att förbli krater så länge dess mikroindivider är sprängämnesenheter, likgiltigt hur de är organiserade. Inget väsen kan löpa ifrån sitt utvecklingssteg enbart genom att gå in i en organisation. Jordmänniskor är jordmänniskor och står på dessa väsens utvecklingssteg, har dessa väsens moral eller kvalitet, oberoende av hur vackert benämnd eller hur förment "upphöjd" och "helig" den förening är, som de blir medlemmar av. "Dårar" blir inte "änglar" genom att organisera sig. Och människorna kommer inte bort från sitt utvecklingssteg genom att gruppera sig i olika organisationer eller föreningar. Därför kan individens frälsning från lidandet omöjligt ske genom sekt- eller organisationsbildning. Organisationen är endast en yttre kraftsamling och kan aldrig bli något annat. Den kan därför vara ett utmärkt medel i ett materiellt företag och när det rör sig om att besegra andra materiella företag, alltså med andra ord när det gäller rent fysisk kamp eller fysiska styrkeprov vid den ena eller andra materiella erövringen. Men som medel att avskaffa individens mentala lidanden är den av intet värde. Här är det inte fysisk kraft det kommer an på. Här krävs det i stället utveckling, erfarenhet och självupplevt vetande. Orsaken till individens lidande är således en "inre" angelägenhet. Och denna "inre" angelägenhet kan ingen organisation i världen, varken kyrklig eller världslig, avlägsna. Den kan endast avlägsnas av individen själv. Individen är sin egen absoluta lyckas smed. Och denna lycka smider individen inte med ett medlemskap i kristendomen, i "buddism" eller "islam", i "fascism", "nazism", "bolsjevism", "socialism" eller någon annan form av "-ism" eller organisation, utan endast genom utveckling av världsalltets logik i sin hjärna och därmed praktiserandet av en innerlig kärlek till sin nästa. Det är de eviga lagarnas gudomliga uppfyllelse.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.