Martinus: Logik, kap 85.

Läs och sök i Tredje testamentet

Kap:
(I,1-95,A)

85 KAPITLET

Mänskligheten är sin egen bittraste motståndare

Som vi av det föregående har sett, är lidandet en helt dominerande faktor i den jordiska människans liv. Hela hennes tillvaro blir i verkligheten endast en fråga om kamp mot denna faktor. Så länge lidandet finns, existerar det ingen fundamental lycka i den jordiska människans tillvaro. Lidandet är därför alla jordmänniskors gemensamma fiende. Men eftersom det är alla jordmänniskors gemensamma fiende, kunde man tycka att det skulle vara mycket lätt att bekämpa. Den samlade jordmänskligheten utgör ju, enligt gängse uppgifter, en här på över två tusen miljoner individer och representerar onekligen en ansenlig kraft. Ja, detta är riktigt. Denna kraft är mer än tillräcklig för att mänskligheten skulle kunna göra sig av med sin gemensamma fiende. Att människorna likväl dukar under i kampen och blir tyranniserade av denna fiende, såväl inne i sina egna organismer som i den dagliga omgivningen, beror på deras bristande sammanhållning. De två tusen miljonerna individer utgör inte en enhet av harmoniskt samstämmiga viljor med ett och samma mål, nämligen att utrota lidandets enda verkliga orsak. Tvärtom ställer individerna i en överväldigande omfattning sin energi eller kraft till "fiendens" förfogande. Och då denna kraft utgör den enda basen för "fiendens" operationer, är det givet att mänskligheten med lätthet kunde övervinna honom genom att ändra taktik. Den "fiende", som i form av lidandet är människornas motståndare, har inte några egna individer eller soldater i sin tjänst. Han kan briljera uteslutande tack vare människornas medvetna eller omedvetna välvilja när det gäller att gå hans ärenden. Om lidandets motståndare inte själva gick lidandets ärenden, skulle det inte finnas någon som gjorde detta, och människorna skulle bli befriade från denne sin väldige motståndare. Men människorna är alltså själva sina lidandens djupaste orsak eller upphov. Den mångmiljonhövdade här, som mänskligheten utgör, är sålunda sin egen bittraste motståndare. Detta måste resultera i en väldig splittring och oenighet individerna emellan. Och det är väl den svaga eller instinktiva kännedomen om detta, som i så stor omfattning stimulerar människorna till att organisera sig. Otaliga agitatorer har under tidernas lopp uppeldat människorna till organisation. Otaliga föreningar, sekter och trosriktningar har uppstått, som var för sig dyrkar sitt ideal och har sin moral, som sägs vara den enda verkliga räddningen från lidandet. Och alla har trott, att de skulle erövra hela mänskligheten som proselyter.
      Men vad betyder en aldrig så stor organisation och den allra bästa agitator gentemot en människomassa på två tusen miljoner själar? – Är inte denna massa så stor, att varje organisation, hur god dess början än varit, har måst ge upp inför en sådan mental ocean? – Måste inte en sådan ocean av mentalitet uppsluka, dränka, eller förkväva varje människas påfund, även om hon skapar organisation? – Kan en myra svälja en elefant? – Kan en droppe bläck färga oceanen? –
      Nej, alla primitiva påfund, dvs. alla jordmänskliga ofullkomligheter, måste dö. Endast det som är orubbligt grundat på världslagarna är odödligt. Det eviga kretsloppet skall helt visst rena all mental skapelse från smuts och orenhet, på samma sätt som det renar allt kloakvatten och förvandlar det till ren, närande luft och stärkande kristallklart dricksvatten.
      Vi kan då även konstatera, att till och med den största organisationen eller rörelsen i världen, "buddismen", har nått sin kulmen och håller på att degenerera. Och ingen vill väl för övrigt anta, att jordens samlade folkmängd, alla människor utan undantag, skulle bli hundraprocentiga buddister. Och är det inte samma sak med "kristendomen" och "islam"? – Är inte dessa sammanslutningar också föråldrade? – Är det inte just ålderns skavanker, som gör att alla organisationer måste bort? – Är det inte så, att utvecklingen, erfarenhetsskapandet i världen, vidgar sig så snabbt i den samlade mänsklighetens väldiga folkmassa, att varje påbörjad organisations grundval, dess lagar och principer, redan blivit föråldrade och obrukbara, innan organisationen hunnit göra jordens alla två tusen miljoner individer till sina anhängare. I förhållande till dessa miljoner ter sig varje rörelse, sekt eller förening i verkligheten endast som en "dagslända". Och ingen må tro att en sådan "dagslända" någonsin kan komma att behärska miljonkroppen.
      Nu ligger det ju nära till hands för läsarna att invända, att man dock förr har sett, att ett litet väsen har kunnat rå på ett stort väsen. Ett giftigt bett från en liten orm eller insekt kan ibland döda ett stort djur eller en människa. Varför skulle man då inte kunna anta, att en organisation, hur liten den än är, skulle kunna komma att behärska hela mänskligheten? – Här måste svaret bli, att en dylik jämförelse är omöjlig. En organisations mål är i regel att göra hela mänskligheten identisk med denna organisation. Men en orm avser inte att med sitt bett göra djuret eller människan till en orm. Och man blir inte en mygga för att man fått ett myggbett. Och även om någon organisation verkligen hade samma mål som ormen med sitt bett, nämligen att dräpa, så skulle det vara omöjligt för den att dräpa den miljonkropp vi kallar mänskligheten. Organisationen är ju av samma kött och blod som mänskligheten i övrigt och kan därför inte vara giftig för denna. Och även om organisationen verkligen vore giftig som en orm, skulle det endast vara möjligt för den att dräpa några enskilda individer i den stora kroppen, alltså på sätt och vis några "celler". Ja, till och med om organisationen smittades av den värsta krigsgalenskapen och begagnade sig av de allra effektivaste mordverktygen, så skulle resultatet i själva verket endast bli några ton slaktat kött, några hjärtan som stannat, några ögon som brustit. Och det skulle således alltjämt finnas kvar miljoner ton levande kött, miljoner hjärtan som slog och miljoner ögon som såg, samtidigt som det varje timme föds tusentals nya kroppar, nya "celler", i de dräptas ställe. Och den mångmiljonhövdade kroppen skulle, odödlig och okränkbar, vandra vidare över världen efter helt andra lagar och principer än sådana, som har sin upprinnelse i den jordmänskliga "dagsländans" hjärna.

Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.