Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
82 KAPITLET Kärlekslösheten är primitivitetens främsta kännetecken Mänskligheten är alltså för närvarande inne i en både fysisk och andlig kris. Man kämpar och kämpar inbördes, men det leder inte till någon lösning. Ingenting kan bli fullkomligt genom att slita sönder sig självt. Allt blir endast kaos, ruin och hopplöshet. Men det är detta tillstånd, som gör att mänskligheten bringas till att inse ofullkomligheten hos sin egen makt, begåvning och levnadsart. Och när den insett detta, blir den ju mottaglig för råd och vägledning, blir intresserad för att skapa något nytt.Men vem skall ge mänskligheten denna hjälp, vem skall ge den detta nya? – Ja, här är det som kristusprincipen träder in. Världshistorien kan vittna om att det alltid vid tidpunkter, då mänskligheten eller delar av den befunnit sig nere i en mental vågdal, har fötts ett väsen, som varit så långt före de jordiska människorna i utveckling, begåvning och moral, att det varit i stånd att överblicka människornas felsteg och kunnat påvisa de realiteter, som vid de olika tidpunkterna varit de speciella orsakerna till misären, och därigenom kunnat ge jordmänniskorna de upplysningar och med sitt eget liv anvisat den levnadsart, som för varje enskild människa kunde bli till en förebild eller modell att både fysiskt och själsligt leva efter. Ett sådant väsen är alltså en sann "världsåterlösare". Dessa väsen har naturligtvis, för varje ny tidsålder, då de i avsikt att hjälpa kommit till världen, kunnat uppenbara sig mer och mer strålande, dvs. kunnat uppenbara sitt vetande i en allt rikare och fullkomligare detaljutformning, eftersom mänskligheten för varje ny världsåterlösare ju haft möjligheter att leva sig in i den föregående världsåterlösarens visdom och levnadsart. Mänskligheten har med andra ord utvecklat sig för att kunna komma in i en högre "klass" i "livets skola"; den har för varje gång blivit i stånd att lära sig eller ta på sig större och svårare "läxor" eller "uppgifter" än under föregående världsåterlösning. Hittills har dessa "läxor" eller "uppgifter" endast bestått i att leva sig in i de nya moraliska trosformerna och efter bästa förmåga leva på dessa. Vid tidigare tillfällen i jordens historia hade allmänheten inte den intelligens eller de erfarenheter, varigenom de högsta problemen eller målsättningarna kunde göras begripliga. Världsåterlösaren måste nöja sig med att ge massorna dessa målsättningar, utan att ha möjlighet att förklara deras vetenskapliga motivering. Men massorna fordrade inte heller någon sådan motivering. De var medvetna om sin intellektuella fattigdom och var inställda på att det var nödvändigt för dem att hjälpa sig fram genom att tro på "profeterna" eller "de vise", ty de kände instinktivt att dessa visste besked. Men så är det inte i våra dagar. "Läxorna" i den "klass" i "livets skola", som människorna i dag står i begrepp att börja i, består inte av nya trosformer. Därtill har de nu fått sitt förstånd alltför mycket utvecklat. Deras intellektuella begåvning sätter dem i stånd att tänka över livets svåraste problem. De kan inte längre tro. De fordrar analyser. De fordrar förnuftsmässig eller vetenskaplig motivering för varje idé eller föreställning, som skall ha inflytande på deras andliga eller själsliga liv. Allt måste vara vetenskap. Det tjugonde århundradets människa lever hellre utan någon religiös eller andlig grundval, än hon lever på tro och föreställningar som hon alls inte förstår eller kan sätta i förbindelse med förnuft eller logik. Därför ropar man nu endast efter "logik", "logik" och åter "logik". Och vi är här framme vid själva kärnan i denna boks motiv. Dess uppgift är att, som ett komplement till mitt huvudverk "Livets Bog", visa sanningen om den jordiska människans förhållande till verklig logik. Avslöjandet av denna sanning har till fullo bevisat, att de jordiska människorna ännu är mycket långt ifrån att kunna manifestera logik i sitt inbördes samliv, i sin organisation och i sin administration av världens tillgångar. Det har nämligen genom detta avslöjande blivit ett faktum, att deras samliv, organisation och administration är identiska med – "helvetet", dvs. kulminationen av disharmoni och därav utlöst smärta, skrik och pina eller, som det förutsagts, "gråt och tandagnisslan". Vad är då logik? – Logik är den planmässighet, vars utlösning i manifestation eller skapelse ger hundraprocentig nyttoverkan. En hundraprocentig nyttoverkan åter är detsamma som uppenbarandet av en behagsförnimmelse, vars existens eller vidmakthållande inte på något som helst sätt grundar sig på synlig eller dold disharmoni, smärta eller lidande för något väsen. Men ett uppenbarande, som endast kan vara hundraprocentig behagsmanifestation utan att utgöra disharmoni, smärta eller lidande för något väsen, är ju detsamma som kulminationen av "kärlek". Logik är alltså detsamma som kärlek. Något som inte är logiskt kan inte heller vara kärleksfullt, eftersom det är onyttigt och därigenom blir till slöseri med krafter, vilket ju är detsamma som tillintetgörande och nedbrytning av värden utan något skapande av ett uppvägande, rättfärdigande resultat. Det måste därför alltid vara ett "minus", vilket i detta fall alltid är detsamma som en mental eller fysisk smärta. Kärlekslöshet kan alltså aldrig i något enda fall vara identisk med verklig logik och är därför primitivitetens främsta och absoluta kännetecken. Här kanske någon invänder, att kärlekslösheten mycket väl kan vara logisk eller planmässig. När djuren jagar villebrådet eller när människorna visar sin företagsamhet i fråga om att hämnas eller konkurrera, avslöjar deras manifestationer i stor utsträckning planmässighet, ja till och med raffinerad planmässighet eller ändamålsenlig beräkning, där avsikten ingalunda är att utlösa ärliga kärleksbetygelser eller någon form av kärlek. Manifestationerna går alltid i motsatt riktning och utlöser underminering, död och undergång för de väsen de riktar sig emot. Och denna invändning är helt riktig. Dessa manifestationer är till viss grad baserade på logik och kan utlösa sig i ett resultat eller ändamål, som var upphovets önskan eller plan. Men då detta resultat omöjligt kan bli verklighet, utan att upphovet omedvetet leds in på ett sluttande plan, där det ofrånkomligt glider ned mot en avgrund, från vilken det omöjligt kan återvända utan att ha erhållit en upplevelse av obehag eller lemlästning av exakt samma slag eller samma grad som det självt utlöst mot sitt offer, blir det här tydligt, att anslaget eller attentatet i själva verket var riktat mot upphovet självt. Men kan det vara logiskt att göra attentat mot sig själv, med underminering, död, lemlästning, smärta och lidande som följd? – Är det inte en dårskap, som blir större och värre, ju mer "logiskt", raffinerat, ändamålsenligt den är uppbyggd och ju säkrare den därför träffar sitt mål? – Att det verkligen är på detta sätt blir till faktum genom upplevandet av lidandets djupaste orsak. Men lidandets djupaste orsak kan endast upplevas genom utveckling och forskning. Och resultatet härav är "andlig vetenskap". Andlig vetenskap består alltså inte av några trosformer eller inbillade föreställningar om, utan kunskapen om livets högsta lagar och principer, om dess skaparmetod och den rätta grunden för dess eviga vidmakthållande. Detta vetande åter är rättesnöret för all tillvaro och vägen till den verkliga livsupplevelsen och därmed förbundna sanna lyckan. |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt