Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
80 KAPITLET Kristusprincipen. Messiasgestalter eller världsåterlösare Den jordiska människan är alltså ett väsen, som ännu i stor omfattning endast har begäret efter det behagliga till rättesnöre för sin viljeutlösning. Då det behagliga, som nämnt, inte alltid är det som rätteligen borde vara det åtråvärda, eftersom det ibland kan vara källan till olyckor, sorg och lidanden, blir den jordiska människan i samma stora omfattning en utlösare av olyckliga tillstånd. Men dessa olyckliga tillstånd ger människorna erfarenheter. Människorna börjar upptäcka sina egna ofullkomligheter, sin bristande förmåga att välja ut de behag som det är riktigast att söka uppnå. De blir rädda för det behagliga. De kommer till insikt om att de är "nakna". De känner här behovet av hjälp. "Djuret" börjar, i den jordiska människans skepnad, att medvetet rikta blickarna mot en okänd försyn. Dess forntida instinktmässiga ångestrop eller dödsskrik blir nu till medvetna "böner" till en övermakt, som det ännu endast kan känna rent instinktmässigt. Dessa "böner" blir i sin tur till "religiös kult" eller "gudsdyrkan". Genom denna "gudsdyrkan" kommer "hjälpen". Genom den religiösa sidan av livet utvecklas moralen, dvs. en vägledning i och utveckling av förmågan att begära de riktiga formerna av behag och därmed av förmågan att vilja det rätta. Men denna utveckling sker inte på ett ögonblick. Den fordrar långa tidrymder, tusentals inkarnationer eller återfödelser. Den följer "djuret" ända från den tid då det endast har förmåga att utstöta ångestskrik, fram genom apstadier, jordmänniskostadier och till "den stora födelsen", vid vilken tidpunkt livets lagar, världsalltets egen logik eller den gudomliga världsplanen blivit till inkarnerat vanemedvetande i hjärna och nerver. Väsendet kan då inte längre "synda". Förmågan att leva livet riktigt har blivit till naturliga anlag. Väsendet har självt blivit "vägen, sanningen och livet".Till detta stadium kommer man inte utan hjälp "från ovan", dvs. från väsen som ligger före i utvecklingen och som därför står över en själv i moral och begåvning. Vägen till den absoluta lyckan är inom den jordiska mänskligheten baserad på en sådan princip, "kristusprincipen". Denna princip innebär alltså, att det bland människorna inkarnerar äldre bröder i utvecklingen, vilka med sitt medvetandes överlägsenhet kan genomsyra människornas mentalitet med nya och fruktbärande idéer och vetande om livet och sålunda på alla sätt manifestera den mentala hjälp till verklig kunskap om och upplevelse av sanningen, som är den jordiska människans medvetna eller omedvetna livsmål. Dessa äldre bröder är identiska med dem vi kallar "profeter" och "vise män". De främste bland dem är "messiasgestalterna", "kristusväsendena" eller "världsåterlösarna". Dessa väsen är helt besjälade av "den helige Ande", vilket vill säga det gudomliga absoluta vetandet om alltets natur, livets lagar och individernas odödlighet. När människorna genom sina lidanden och erfarenheter utvecklat sin mottaglighet för det högsta vetandet, förs de av sådana väsen fram till "den stora födelsen", som är ingången till det riktiga människoriket, där varje människa själv är "vägen, sanningen och livet". Och därmed upphör det mentala fostertillstånd som i dag utgör det bärande medvetandelivet här på jorden. Den verkliga upplevelsen av livet tar sin början. Första etappen är fullbordad, första målet för den gudomliga viljan är uppnått. "Djuret" har blivit "människa", blivit "Guds avbild". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt