Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
8 KAPITLET Döden som en tänkt motsats till livet Att det levande väsendets fysiska kropp genom "döden" undergår förruttnelse och upplöses, motsäger inte på något vis odödligheten. Tvärtom. Om döden verkligen existerade i absolut mening, skulle en förruttnelseprocess, av vad slag den vara må, vara en omöjlighet. En sådan process är nämligen detsamma som en förstärkt omskapelse- eller förändringsprocess. En förändringsprocess återigen är identisk med en koncentrerad rörelse. Rörelse är – livets orubbliga kännetecken eller symtom.Döden däremot kan endast ha en absolut stillhet, orörlighet och oföränderlighet som kännetecken eller uttrycksmedel. Men då absolut inget "material" är evigt, utan underkastat förändring, omskapelse, förruttnelse, förvittring, "tidens tand" osv., kan det inte i något fall existera utan att uttrycka rörelse, som alltså är livets förnämsta kännetecken. Men när all "materia" således endast kan vara till såsom det förnämsta uttrycket för livets existens, var finns då bevisen för en absolut död? – När allt "material", dvs. allt som är tillgängligt för upplevelse eller förnimmelse, genom sin oskiljbarhet från rörelse endast kan vara uttryck för liv, existerar det ju alls ingenting i tillvaron som kan vara uttryck för en absolut död. Den absoluta stillheten, oföränderligheten och orörligheten avslöjar sig här som en omöjlighet i universum. Döden är alltså endast en fantom, en "tankebild", en – inte realistisk – utan "tänkt" motsättning till livet, till verkligheten. Detta bekräftas ytterligare av det faktum, att det animaliska, organiska materialet, vilket ju är det som står oss närmast och därför är lättast tillgängligt för forskning och klarläggning, visar sig utgöra "mikrober", små "levande" väsen. Men då materialet eller materien sträcker sig långt bortom den vanliga förnimmelseförmågans område, är det endast rimligt att mikrobernas livsformer synes alltmer säregna och har helt andra betingelser än dem vi annars vant oss betrakta som livets grundval, ju längre ut de befinner sig i vårt medvetandes eller vår uppfattnings yttersta periferi, och desto mera borttonade och oklara måste ju deras små livsformer då te sig för oss. En sådan, från livet skenbart mycket avlägsen materia, känner vi under begreppet "mineral". Men även om mikroväsendena här är så långt ute i förnimmelsehorisontens yttersta periferi, att de av den vanliga forskaren inte betraktas som "levande väsen", kan man dock inte komma ifrån det faktum, att denna materia utgörs av små "kraftcentra" eller rörelseupphov. Materien är ständigt vibrerande, ständigt föränderlig eller under omskapelse. Livets förnämsta kännetecken, rörelsen, är ständigt ett allt dominerande eller realistiskt faktum. Den absoluta stillheten, orörligheten eller oföränderligheten, dödens orubbliga kännemärke, finns alltså inte heller här. – Allt är levande. Nu invänder kanske någon läsare, att rörelsen utmärkt väl kan äga rum utan att härröra från något levande väsen och att den därför inte kan vara något tillfredsställande uttryck eller någon säker garanti för odödlighet. Således vill man kanske påpeka att rörelserna i "naturen", såsom planeternas kretslopp, stormens och molnens flykt över kontinenterna, bränningarna, ebb och flod, vattnets lopp mot havet i bäckar, åar och floder, elektriska urladdningar osv., äger rum utan att ha något "levande väsen" till upphov. Men detta är ju återigen endast "syn". Och som vi förut erfarit är inte det "sedda" något faktum, endast för att det blivit "sett", så länge "den som sett" inte helt och fullständigt kan komma fram till det "seddas" verkliga eller absoluta analys. För att bevisa att rörelserna i naturen i sin djupaste analys inte har något "levande väsen" till upphov, måste man först bevisa att universum inte är ett "levande väsen" och att de nämnda rörelserna inte är identiska med en organisms funktioner, analoga med rörelserna i vår egen organisms inre. Är inte blodomloppet, pulsslagen, matsmältningen att betrakta som "naturkrafter" för mikroberna i denna organism? – Skulle inte dessa små väsen, om de hade mänsklig uppfattningsförmåga, ha lika stor rätt att åberopa dessa krafter eller rörelser i vår organism (som ju är deras "universum") såsom varande utan "levande upphov"? Innan rörelsen kan frånkännas sin identitet som odödlighetsbevis, måste det alltså först bevisas, att det mänskliga påståendet att "naturen är en utlösning av döda krafter" inte är lika felaktigt och ologiskt som de små mikrobernas nyssnämnda påstående skulle vara, om de hade förmåga att framsäga det. Att påstå, att en rörelse kan uppstå av sig själv, vilket vill säga helt utan något mot rörelsen svarande levande upphov, är ju detsamma som att påstå, att det är döden som skapar livet, att varje manifestation är utan upphov. Detta åter betyder, att varje hus har byggt sig självt, varje målning målat sig själv, varje konstverk format sig självt, varje bok skrivit sig själv osv. Då detta ju är motsatsen till vad som är faktum, måste således påståendet, att Gud är ett "tomt" begrepp och att naturens krafter och rörelser är döda utlösningar, i sin yttersta konsekvens vara helt utan logik, vara en abnorm uppfattning, vara inbillning eller övertro, och har därför absolut ingenting med verklig vetenskap att göra, likgiltigt hur stor popularitet, hur hög doktorsgrad eller professorstitel ett sådant påståendes upphovsman eller anhängare må gömma sig bakom. Var och en som ansluter sig till detta påstående saknar förmåga att tänka igenom problemet till botten, kan inte överblicka de omfattande analyser som utgör dess helhet. Att förneka det levande väsendet bakom manifestationerna, bakom rörelserna, bakom blodomloppet, är att förneka sin egen tillvaro. Och då detta ju är att förneka fakta, måste den vetenskapsman som i fråga om världsanalysen, i fråga om Guds existens, förklarar sig ingenting veta, vara långt mera vetenskaplig än den vetenskapsman som överlägset lär ut den materialistiska världsåskådningen, förnekar Gud, förnekar en över den mänskliga existensen förekommande högre form av liv. Men då detta, att inom vissa områden förklara sig ingenting veta, inte tilltalar äregirigheten, i synnerhet inte hos den som i förväg innehar en betydelsefull vetenskaplig position, blir den materialistiska världsåskådningen i särskilt hög grad och mest hårdnackat utropad som "vetenskap" av personer, hos vilka äregirigheten är så stor och begäret efter andras beundran så framträdande att det avtrubbar eller undantränger ärlighetskänslan och uppfattningsförmågan hos ifrågavarande personer och därigenom får dem att som "vetenskap" lära ut sådant som på sin höjd kan vara "förmodanden". Den materialistiska världsåskådningens docenter kan därför inte på något vis räknas till vetenskapens verkliga auktoriteter på världsanalysens område eller när det gäller uttalanden om livets högsta fakta. Här liksom överallt i livet gäller, att "tomma tunnor bullra mest". Den ärlige vetenskapsmannen och verklige sanningsaposteln tiger långt hellre än han förfäktar eller lär ut något som inte är fakta. Han har för länge sedan erfarit risken av att vandra "där inga änglar vågar träda". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt