Läs och sök i Tredje testamentet
| Innehållsförteckning för Logik |
78 KAPITLET "Växten" förvandlas till "djur". "Dagsmedvetandet" blir till Medan "växten", som nämnts, i utvecklingen är ett väsen som endast kan "ana", är "djuret" i själva verket en "växt" som nått så långt fram i utvecklingen att det inte endast kan "ana", utan även i stor utsträckning kan börja skilja sina olika aningar från varandra. Denna urskiljningsprocess är således endast den framskridna aningsprocessen, som nu blivit långt mer fundamental och börjar framträda som den tankeprocess, som i ännu högre grad finns hos den jordiska människan. Genom omätliga tidrymder har naturens bearbetning av "växten" genom klimatförhållanden, regn och solsken, köld och värme, låtit aningsförmågan i så hög grad vara i funktion och därmed gjort den till ett så eminent vanemedvetande och en så kulminerande rutin, att "aningarna" efter hand blivit så fundamentalt uppfattade, att de till en viss grad börjar vara – inte längre "aningar" – utan "vetande". Men när "aningarna" börjar bli till "vetande", vilket betyder att "växten" börjar fundamentalt uppleva "aningarna" som direkt "vetande", skapar detta en ny natur i "växtens" mentalitet, nämligen "begäret". Begäret åter utgör en inre dragning mot det behagliga. Det behagliga blir med andra ord målet för begäret. Denna dragning mot, eller begär efter, det behagliga blir slutligen så koncentrerat, att det blir identiskt med det vi benämner "vilja". Men vid en tidpunkt då mentaliteten blivit så funktionsduglig som här beskrivits, är växtväsendet inte längre någon "växt", utan har blivit "djur".Det blivande "djurets" funktionsduglighet kan iakttas hos de så kallade "köttätande" växterna. Vi ser här, att dessa växter redan har en organism, som faktiskt visar de första begynnande tendenserna till den djuriska magprincipen eller matsmältningsmetoden. Dessa växters blommor är i regel formade som ett öppet svalg, i vilket små insekter förvillar sig ned. Växterna har fått förmåga att stänga detta svalg, så att de små djuren inte kan komma ut igen, utan blir fångade i svalget, där de upplöses i den syra eller vätska som växten avsöndrar. Och då de små djuren i sitt upplösta tillstånd utgör näring för växten, blir denna vätska i verkligheten en begynnande manifestation av "magsaft", och blommans svalg en början till "mage", liksom hela processen sålunda är en första yttring av principen "att äta". Med denna begynnande förmåga att "äta" börjar växtens synliga förvandling från vegetabiliskt till animaliskt väsen, från "växt" till "djur". Och under seklernas gång utvecklas denna "ätprincip" mer och mer. Djuret får riktig mage, riktig mun, får rutin och erfarenheter, som skapar rörelsebegär, vilka i sin tur efter hand nödvändiggör synbegär. Och djurets fortsatta levnad blir en utveckling av rörelsefrihet och synförmåga. Och samtidigt som det får rutin häri, börjar den fysiska världen att uppenbara sig som medveten hjärnmässig insikt. Insiktsfunktionen blir identisk med det vakna, medvetna liv som vi benämner "dagsmedvetande". Och med utvecklingen av dagsmedvetandet blir "djuret", genom ett oräkneligt antal inkarnationer och omätliga tidrymder, "den jordiska människan". Härifrån utvecklas väsendet vidare till den "riktiga" eller "fullkomliga människan", uppfyllelsen eller fulländningen av skapelsen av människan "till Guds avbild". Denna "avbild" är alltså målet för den jordiska människans dagliga liv. Tilldragelserna i hennes liv, alla hennes upplevelser, hela hennes öde, är en förvandling av väsendets ringa, ofullkomliga och nästan medvetslösa tillstånd till en vaken, medveten, allt dominerande insikt i själva livet, dess lagar och hela dess natur. En sådan insikt eller kunskap är ju analog med "Guds medvetande". Den eviga Försynen kan inte vara ett dött medvetande, en livlös materiemassa, en samling tillfällig naturkraft, utan är en ständigt tindrande och strålande uppenbarelse av kulminerande intellektualitet, vilken återigen endast kan vara uppfyllelse av kulminerande fullkomlighet. Men kulminerande fullkomlighet kan endast vara detsamma som kulminerande harmoni, som i sin tur aldrig kan existera utan att vara kulminerande kärlek. När Gudomens manifestation, dvs. alla levande väsens dagliga samlade manifestation, deras inre och yttre upplevelser, och därmed all materias, alla ämnens vibration, utlösning, förvandling och rörelse alltså i sin högsta instans är kulminerande kärlek, blir ju Gudomens skaparverk identiskt med livets högsta och sista facit. Och hans egen uppfattning därom, nämligen att "allt är mycket gott", blir därmed till ett orubbligt faktum. Upplevelsen av detta faktum skapar alltså en mentalitet som är detsamma som "Guds avbild". Och denna mentalitets tillblivelse i det levande väsendets natur är sålunda detsamma som "Adams" omskapelse från "djur" till "människa". |
Kommentarer kan sändas till Martinus Institut.
Upplysningar om fel och brister samt tekniska problem kan sändas till webmaster.
Översikt